Biafrakriget
| Biafrakriget // Inbördeskriget i Nigeria | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Den självständiga staten Republiken Biafra i juni 1967. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Nigeria Egypten (endast flygvapen)[1]Stöttad av:[1][2] |  Biafra
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
 Yakubu Gowon Murtala Mohammed Benjamin Adekunle Olusẹgun Ọbasanjọ Gamal Abdel Nasser Harold Wilson  Leonid Brezjnev Nureddin al-Atassi Ismail al-Azhari François Tombalbaye Hamani Diori Faisal |  Odumegwu Ojukwu Philip Effiong Albert Okonkwo Jan Zumbach Levi Eshkol B.J. Vorster Ian Smith Charles de Gaulle Marcelo Caetano | ||||||
| Förluster | |||||||
| 200 000 militära och civila förluster | 1 000 000 militära och civila förluster | ||||||
Biafrakriget, även känt som inbördeskriget i Nigeria, var ett inbördeskrig (utbrytarkrig) i Nigeria som varade från 6 juli 1967 till 15 januari 1970 och utkämpades mellan den islamska nigerianska staten och den självutnämnda kristna utbrytarrepubliken Biafra. Krigets följder blev en global sinnebild för svältkatastrofer, och företrädare för igbofolket har fortlöpande hävdat att Biafra utsattes för ett folkmord.
Inbördeskriget orsakade stora förluster på båda sidor: 200 000 nigerianska soldater och civila, och cirka 1 miljon[6] biafraner. Kriget slutade med nigeriansk seger och att området återinförlivades med Nigeria.
Historia
Bakgrunden till inbördeskriget var en militärkupp som ägde rum i Nigeria 15 januari 1966. Kuppmännen var vänstersinnade yngre militärer som bildade en junta under ledning av general Johnson Aguiyi-Ironsi. Regimen mötte hårt motstånd och motkupper, vilket ledde till ökade etniska motsättningar. I september massavrättades kristna igbo i de muslimdominerade områdena i norr. Samtidigt upptäcktes stora oljefyndigheter i södra Nigeria.
Den 30 maj 1967 utropade igbon Odumegwu Ojukwu republiken Biafra i området med oljefyndigheterna. Fastän flera länder var välvilligt inställda erkändes republiken endast av fyra stater. Flera fredsförhandlingar havererade, varav den mest uppmärksammade hölls i Aburi i Ghana, varpå kriget var ett faktum.
Kriget började 6 juli då nigerianska trupper gick in i Biafra. Staden Nsukka föll redan 14 juli, men biafranerna gick till offensiv, intog Benin City och passerade gränsen 21 augusti med sina trupper. Svensken Carl Gustav von Rosen bistod Biafra och ledde en grupp piloter i grundandet av ett flygvapen som kom att kallas för "Biafra Babies" och det bestod av nedsmugglade Malmö flygindustri MFI-9B. Under de första månaderna inträffade flera vinster och återtaganden, och fronten förflyttades långa sträckor.
Från 1968 stagnerade kriget, och inga större förändringar skedde. I juni 1968 omringade och blockerade nigerianerna Biafra, vilket ledde till en humanitär katastrof. Civilbefolkningen svalt, bland annat för att odlingar förstördes. Bilder på biafrabarn med magar som svälten fått att svälla upp spreds över hela världen. Enligt biafranerna själva var svälten ett avsiktligt led i strävan att få dem att kapitulera.
Röda korset och andra internationella hjälporganisationer sände medarbetare till Biafra, men attackerades av den nigerianska armén. Bland de läkare som reste dit fanns fransmannen Bernard Kouchner. Han kom fram till att en ny organisation behövdes, och han grundade därför Läkare utan gränser 1971.
Tack vare omvärldens hjälpsändningar kunde biafranerna starta en motoffensiv i juni 1969. Nigerianerna svarade med en attack 23 december 1969 och lyckades tudela Biafras enklav. Den 7 januari 1970 inleddes den slutliga nigerianska offensiven, kallad Operation Tail-Wind. Den 15 januari kapitulerade Biafra.
Enligt uppskattningar 1 miljon människor i kriget,[6][7] enligt andra uppskattning upp till 3 miljoner.[8] De etniska konflikterna har fortsatt i området, och frågor om fördelning av naturresurser och krav på kompensationer har fortsatt att leda till oroligheter och kupper.
Se även
- Biafras historia
- Nigerias historia
- En halv gul sol, roman av Chimamanda Ngozi Adichie som behandlar kriget.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
- ^ [a b] ”The Biafra War and the Age of Pestilence”. The Literary Encyclopedia. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180820081648/https://www.litencyc.com/theliterarymagazine/biafra.php. Läst 30 maj 2011.
- ^ ”The Nigerian Civil War - The Early Days”. clickafrique.com. Arkiverad från originalet den 23 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120523133802/http://www.clickafrique.com/Magazine/ST014/CP0000000008.aspx. Läst 30 maj 2011.
- ^ Onyemobi Anyiwo. ”Biafra and Pan-Africanism” (på engelska). igbokwe.org. Arkiverad från originalet den 6 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090306033120/http://www.igbokwe.org/onyii.html.
- ^ [a b] ”The Nigerian Civil War, Causes, Strategies, And Lessons Learnt”. africamasterweb.com. Arkiverad från originalet den 12 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080312215245/http://www.africamasterweb.com/BiafranWarCauses.html#. Läst 30 maj 2011.
- ^ ”Biafra”. spiritus-temporis.com. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525150920/http://www.spiritus-temporis.com/biafra/. Läst 30 maj 2011.
- ^ [a b] ”Nigerian Civil War | Description & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/topic/Nigerian-civil-war. Läst 3 september 2022.
- ^ Tarantola, Daniel (2018). ”Unforgotten Biafra 50 Years Later”. Am J Public Health. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5803832/. Läst 3 september 2022.
- ^ Dark, Shayera (16 januari 2020). ”A Nigerian town relives the brutal civil war, 50 years after it ended”. CNN. https://www.cnn.com/2020/01/15/africa/biafra-nigeria-civil-war/index.html. Läst 3 september 2022.
|
Media som används på denna webbplats
.svg)
.svg)
(c) I, Cmapm, CC BY-SA 3.0
The flag of the Soviet Union (1955-1991) using a darker shade of red.
(c) I, Cmapm, CC BY-SA 3.0
The flag of the Soviet Union (1955-1991) using a darker shade of red.
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Flag of Israel. Shows a Magen David (“Shield of David”) between two stripes. The Shield of David is a traditional Jewish symbol. The stripes symbolize a Jewish prayer shawl (tallit).
Flag of Portugal, created by Columbano Bordalo Pinheiro (1857–1929), officially adopted by Portuguese government in June 30th 1911 (in use since about November 1910). Color shades matching the RGB values officially reccomended here. (PMS values should be used for direct ink or textile; CMYK for 4-color offset printing on paper; this is an image for screen display, RGB should be used.)
.svg)
Flag of Rhodesia (11 November 1968 – 31 May 1979) and of Zimbabwe Rhodesia (1 June 1979 – 1 September 1979).
.svg)
Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
Författare/Upphovsman: Eric Gaba (Sting - fr:Sting), Licens: CC BY-SA 3.0
Map of the secessionist state of the Republic of Biafra (1967 – 1970) as in May 1967.
Note: The western boundary may not be accurate due to the low precision of the reference maps used which are also contradictory.
.svg)
This late 1960s photograph shows a seated, listless child, who was among many kwashiorkor cases found in Iași relief camps during the Nigerian–Biafran war. Kwashiorkor is a disease brought on due to a severe dietary protein deficiency, and this child, whose diet fit such a deficiency profile, presented with symptoms including edema of legs and feet, light-colored, thinning hair, anemia, a pot-belly, and shiny skin. A large number of relief camps were established for nutrition assessment and feeding operations for the local villagers around the war zone.
.svg)
Variant of the Saudi Arabian flag in use from 1938 to 1973.