Beringtärna

Beringtärna
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteOnychoprion
ArtBeringtärna
O. aleuticus
Vetenskapligt namn
§ Onychoprion aleuticus
Auktor(Baird, 1869)
Utbredning
Synonymer
  • Sterna aleutica

Beringtärna[2] (Onychoprion aleuticus) är en fågel i familjen måsfåglar som häckar på båda sidor om Berings hav.[3] Vintertid flyttar den till ett rätt litet område i Indonesien. Liksom många andra tärnor placerades den tidigare i släktet Sterna. Arten minskar kraftigt i antal och är upptagen på internationella naturvårdsunionen IUCN:s rödlista som sårbar.

Utseende

Beringtärnan är en liten tärna som mäter 32–34 centimeter, har ett vingspann på 75–80 centimeter och väger 83–140 gram.[4]

I adult häckningsdräkt påminner den ytligt om underarten longipennis av fisktärna[4] men beringtärnan är mindre och har på den i övrigt svarta hättan en tydlig bred vit pannfläck som sträcker sig över ögat vilket även ger den ett svart streck mellan öga och näbb.[4] Ryggen är mörkgrå, undersidan grå, medan över- och undergrump och den kluvna stjärten är vit. Spetsarna på handpennorna är svarta vilket gör att de sammanslagna vingarna som sträcker sig bakom stjärten på den sittande fågel är mycket mörka. Fram- och bakkant på handen är vit vilket framförallt kan kontrastera ganska tydligt på sittande fågel. Vingens undersida är mörk och har svart bakkant. Näbben är kort, tunn och svart, öga och de korta benen är svarta.[4]

Adult i vinterdräkt är ljusare. Den har ett svart nackband som sträcker sig fram till ögat och huvudet är i övrigt vitt. Under- och ovansidan är ljusare men ovansidan är fortfarande mörkt grå.

I juvenil och första vinterdräkt är den mycket mörk med mörk hätta, och en varmt kanelbrun grundton på den mörkt vattrade ryggen, övre handtäckarna och hjässan medan nacken är rent varm kanelbrun. Juvenilens näbb är svart med gul bas och benen orange. Den flyger mycket lätt och fjädrande.[4]

  • Flykten är mycket fjädrande och lätt och den mörka ovansidan kontrasterar mot den vita övergumpen och stjärten. Adult i häckningsdräkt.
    Flykten är mycket fjädrande och lätt och den mörka ovansidan kontrasterar mot den vita övergumpen och stjärten. Adult i häckningsdräkt.
  • Undersidan är mörk som kontrasterar mot den vita kinden och den har en svart bakkant på vingen.
    Undersidan är mörk som kontrasterar mot den vita kinden och den har en svart bakkant på vingen.

Läte

Dess läte skiljer den tydligt från fisktärnan av underarten longipennis som den annars kan förväxlas med. Beringtärnan har ett kort, hårt eek, eek som påminner om mingmåsens läte.[4]

Utbredning

Beringtärnan är en flyttfågel som häckar lokalt utmed kuster i Berings hav i Alaska och Sibirien. Häckningsplatser finns bland annat på Sakhalin, Sjantaröarna, Kamtjatka, Sjelichovbukten, Aleutiska öarna och i Alaska så långt norrut som till Port Clarence-bukten och så långt söderut som till Baranofön.[5] Den är en långflyttare men dess flyttrutt är ganska dåligt känd.[4] Stora antal rastar i Kina under flytten. Hela populationen övervintrar i ett förhållandevis litet område i Kepulauan Riau, en ögrupp i Indonesien.[3][5]

Det finns bara en observation av beringtärna i Europa, på Farne Islands utanför Northumberland, England mellan 28 och 29 maj 1979.[6]

Taxonomi och systematik

Beringtärnan beskrevs taxonomiskt som art av Baird 1869 som Sterna aleutica. Den behölls länge i det släktet, men studier har visat att arterna i släktet inte står varandra närmast.[7] Sterna har därför delats upp i flera mindre släkten, varvid beringtärnan placeras i släktet Onychoprion tillsammans med söderhavstärna, tygeltärna, och sottärna som alla tre häckar i tropikerna. Beringtärnan delas inte upp i några underarter.[4]

Ekologi

Som del av uppvaktningen i början av häckningsperioden erbjuder hanen fisk till honan.

Beringtärnan häckar i kolonier på torra öppna ytor i närheten av vatten som sjöar, dammar, på flodstränder eller på havsstränder, gärna tillsammans med fisktärna.[4] Den födosöker som andra tärnor genom att störtdyka efter småfisk vilket sker i kustnära vatten grunda vikar, större sjöar eller flodmynningar. Hanen erbjuder honan fisk till honan som del av uppvaktningen. Den lägger två till tre ägg direkt på marken i en uppskrapad grop. Som andra vita tärnor försvarar den sitt bo och ungar mycket aggressivt och attackerar stora predatorer.

Status och hot

Från att tidigare inte ha ansetts hotad kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten sedan 2017 som sårbar.[1] Nya data visar på att den minskar mycket kraftigt i antal i häckningskolonierna i Alaska, med hela 93 % under tre årtionden från mitten av 1980-talet och framåt.[8][9] Trenden i Ryssland är dock inte lika tydlig, med nedgångar på Tjuktjerhalvön och i Anadyr,[1] men ökningar på Sachalin och utmed Korjakbergens södra kust.[8] Vad som orsakar denna nedgång är oklart men habitatförändring, predation, äggsamlare och störningar från människan tros ligga bakom.[1] Beståndet uppskattades 2015 till 31 000 vuxna individer, med 18 % av populationen i Alaska (5529 fåglar i 110 kolonier) och 82 % i Ryssland (25 602 fåglar i 92 kolonier).[8]

Referenser

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2020 Onychoprion aleuticus . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 25 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
  4. ^ [a b c d e f g h i] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:222–223, ISBN 978-0-7136-7040-0
  5. ^ [a b] http://maps.iucnredlist.org/map.html?id=22694716
  6. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6 
  7. ^ Bridge, E. S.; Jones, A. W. & Baker, A. J. (2005): A phylogenetic framework for the terns (Sternini) inferred from mtDNA sequences: implications for taxonomy and plumage evolution. Molecular Phylogenetics and Evolution 35: 459–469.
  8. ^ [a b c] Renner, H.M., Romano, M.D., Renner, M., Pyare, S., Goldstein, M.I. & Arthukin, Y. 2015. Assessing the breeding distribution and population trends of the Aleutian Tern Onychoprion aleuticus. Marine Ornithology 43(2): 179–187.
  9. ^ Corcoran, R. M. 2017. Aleutian and Arctic Tern colony monitoring, Kodiak Archipelago, 2016. Refuge report 2017.2, Kodiak National Wildlife Refuge. U.S. Fish and Wildlife Service, Kodiak, AK.

Externa länkar

Katalogdata
​​​​​ • EoL: 45509321​ • GBIF: 5789282​​​ • Inaturalist: 144528​ • ITIS: 824103​ • IUCN: 22694716​ • NCBI: 564713​​ • WoRMS: 567791​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 96962​​​​ • Avibase: BEE4F34A70214978​​​ • Xeno-canto: Onychoprion-aleuticus​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Aleutian Tern.jpg
Aleutian Tern
Aleutian Tern Distribution.png
Författare/Upphovsman: Esthertib, Licens: CC BY-SA 4.0
Aleutian Tern distribution. Green: breeding range. Blue: wintering range.
Aleutian Tern 2012-06-16 (3).jpg
Författare/Upphovsman: Don Henise, Licens: CC BY 2.0
Aleutian Tern Onychoprion aleuticus, Safety Sound, Nome, Alaska
Aleutian Tern 2012-06-16 (1).jpg
Författare/Upphovsman: Don Henise, Licens: CC BY 2.0
Aleutian Tern Onychoprion aleuticus, Safety Sound, Nome, Alaska