Bergdvärguv
| Bergdvärguv Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Ugglefåglar Strigiformes |
| Familj | Ugglor Strigidae |
| Släkte | Otus |
| Art | Bergdvärguv O. spilocephalus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Otus spilocephalus | |
| Auktor | (Blyth, 1846) |
Bergdvärguv[2] (Otus spilocephalus) är en asiatisk fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3]
Utseende och läte
Bergdvärguven är en rätt liten (18-20 cm) dvärguv med mycket varierande utseende och där flera av underarterna förekommer i olika färgvarianter. Generellt har den ovanligt korta örontofsar. Fågeln är mycket ljudlig och låter höra en klar, genomträngande och tvåtonig vissling som i engelsk litteratur återges "plew-plew".[4]
Utbredning och systematik
Bergdvärguv delas in i åtta underarter med följande utbredning:[3]
- Otus spilocephalus huttoni – förekommer i västra Himalaya (norra Pakistan till centrala Nepal)
- Otus spilocephalus spilocephalus – förekommer i Himalaya (centrala Nepal Arunachal Pradesh och Myanmar)
- Otus spilocephalus latouchi – förekommer från norra Thailand och Laos till sydöstra Kina och Hainan
- Otus spilocephalus hambroecki – förekommer i Taiwan
- Otus spilocephalus siamensis – förekommer i bergsområden från södra Thailand till södra Vietnam
- Otus spilocephalus vulpes – förekommer i bergsområden på Malackahalvön
- Otus spilocephalus vandewateri – förekommer i bergsområden på Sumatra
- Otus spilocephalus luciae – förekommer i bergsområden på Borneo
Arten står troligen närmast andamandvärguv och floresdvärguv. Tidigare har den av vissa ansetts inkludera javadvärguv och luzondvärguv, men dessa har distinkta läten vilket antyder att de är skilda arter. Underarten vanderwateri har ibland betraktats utgöra en egen art eller som en underart till javadvärguven, men både utseende och läte visar att den snarare står närmare bergdvärguven.[4]
Levnadssätt
Bergdvärguven påträffas i tät, städsegrön bergsskog upp till 2750 meters höjd, framför alls med inslag av kastanj, ek och rhododendron, men ibland även tall. Den lever mestadels av fjärilar, skalbaggar, bönsyrsor, cikador och andra insekter, men tar även små gnagare och fåglar, möjligen också ödlor. Endast häckningsbiologin för fåglar i Indien och Pakistan (nominatformen och huttoni) är känd, där den lägger ägg från mars till juni. Arten är stannfågel, men rör sig till lägre liggande dalar i Himalaya vintertid.[4]
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig i vissa områden.[5]
Noter
- ^ [a b c] Birdlife International 2012 Otus spilocephalus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ [a b c] Holt, D.W., Berkley, R., Deppe, C., Enríquez Rocha, P., Petersen, J.L., Rangel Salazar, J.L., Segars, K.P., Wood, K.L. & Marks, J.S. (2018). Mountain Scops-owl (Otus spilocephalus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54943 24 December 2018).
- ^ König, C.; Weick, F.; Becking, J.-H. 1999. Owls: a guide to the owls of the world. Pica Press, Robertsbridge, U.K.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör bergdvärguv.
Wikispecies har information om Otus spilocephalus.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Rahul sharma Indiansavanna, Licens: CC BY-SA 4.0
Mountain Scops Owl Is a nocturnal bird, starting its activity during and after dusk. Frequents deep and shady gullies and ravines, foraging in the lower parts of the densest forest trees.
There are many different colour morphs, as well as considerable individual variation in colour. The facial disc is rufous-brown with conspicuous bristles. The bristly feathers are pale at the base and tipped blackish. The eyes are golden-yellow or greenish-yellow. The bill is pale horn-coloured, whitish, or wax-yellow. Ear-coverts and cheeks are barred blackish, while the collar is whitish or rufous-buff with obscure bars of blackish and dark brown or blackish tips. The forehead and sides of the crown, including the short ear-tufts, are sometimes paler and buffish, with the crown having many pale rufous spots edged with black that often broaden on the hindneck and back into bars. Upper parts are dark tawny-brown or rufous-brown, vermiculated with blackish. Inner scapulars form a prominent row of feathers with clear white outer webs and bold black tips. The median wing-coverts are usually boldly marked with buff and black. The primaries are barred rufous-brown and dark brown. The tail is rufous-brown with blackish bars mottled and broken by chestnut bands. Underparts are whitish, barred rufous with small triangular paired black and white spots. Tarsi are densely feathered up to and often over the base of the toes, which are whitish to pale flesh, or fleshy-brown. The population size has not been quantified, but it is not believed to approach the thresholds for Vulnerable under the population size criterion (<10,000 mature individuals with a continuing decline estimated to be >10% in ten years or three generations, or with a specified population structure). For these reasons the species is evaluated as Least Concern . The eight recognized subspecies of mountain scops-owl are: O. s. luciae (Sharpe, 1888), O. s. vandewateri (Robinson & Kloss, 1916), O. s. vulpes (Ogilvie-Grant, 1906), O. s. siamensis Robinson & Kloss, 1922, O. s. hambroecki (Swinhoe, 1870), O. s. latouchi (Rickett, 1900), O. s. spilocephalus (Blyth, 1846) and O. s. huttoni (A. O. Hume, 1870). The species Otus spilocephalus is considered close to species O. balli, O. alfredi, O. angelinae and O. longicornis.
The mountain scops-owl subspecies O. s. huttoni is distributed in Himalayan foothills in Pakistan, India and Nepal. The subspecies O. s. spilocephalus is distributed in Nepal, Northeast India and Northwest Myanmar. The subspecies O. s. latouchi is distributed in North Thailand, Laos, Southeast China and Hainan province (China) in the South China Sea. The subspecies O. s. hambroecki is distributed in Taiwan. The subspecies O. s. siamensis is distributed in Thailand and Vietnam. The subspecies O. s. vulpes is distributed in Malay Peninsula (Southern tip of Thailand and Malaysia). The subspecies O. s. vandewateri is distributed in Sumatra Islands (Indonesia). The subspecies O. s. luciae is distributed in Borneo Islands (Indonesia). Mountain scops-owl ecosystem and habitat The mountain scops-owl ecosystem includes evergreen, montane forests predominantly with chestnut, oak, pine and Rhododendron species. Diet and feeding habits The diet of these owl species mostly consists of large insects like cicadas, grasshoppers, mantises, beetles and moths. They have been observed to feed on small rodents, lizards and birds. Reproduction and breeding habits The breeding season of mountain scops-owl is from March to June in India and Pakistan. They nest in tree hollows and abandoned woodpecker nests. The nest is unlined. The clutch may contain up to five eggs. Movement and migration patterns These owl species are mostly sedentary and are residents in their range. Post breeding dispersal of juveniles takes place. In the Himalayas, these mountain scops-owl species descend to lower ranges and valleys in winter. They may make local movements for feeding and breeding.