Bergörn
Bergörn Status i världen: Nära hotad[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
Familj | Hökar Accipitridae |
Släkte | Nisaetus |
Art | Bergörn N. nipalensis |
Vetenskapligt namn | |
§ Nisaetus nipalensis | |
Auktor | Hodgson, 1836 |
Synonymer | |
|
Bergörn[2] (Nisaetus nipalensis) är en asiatisk fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.[3]
Utseende
Bergörnen är en medelstor rovfågel med en kroppslängd på 69-84 cm och vingbredden 135-175 cm. Adulta fågeln är vanligen brun ovan och blekare under med bandad undersida på stjärt och vingpennor. Bröst, buk och undervingens täckare är kraftigt streckade. Vingarna är breda med S-formad bakkant och hålls i lätt upplyfta i ett "V" i flykten. Könen är lika, men ungfåglarna har ofta ljusare huvuden. Den japanska underarten orientalis är större, ljusare och har bara en mycket liten tofs jämfört med nominatformen.
Utbredning och systematik
Bergörnen delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]
- Nisaetus nipalensis nipalensis – Indien till östra Kina, Taiwan, Indokina och Malackahalvön
- Nisaetus nipalensis orientallis – i Japan
Tillfälligt har den påträffats i Hong Kong, Korea och Mongoliet.[1]
Tidigare betraktades även ghatshökörn (Nisaetus kelaarti) som underart till berghökörn, men urskiljs nu efter studier oftast som egen art.[3][4]
Släktestillhörighet
Arten fördes tidigare till släktet Spizaetus, men DNA-studier visar att de inte är varandras närmaste släktingar.[5]
Levnadssätt
Bergörnen förekommer i bergslägna skogsmarker på mellan 600 och 4 000 meters höjd. Den bygger ett bo av kvistar i ett träd och läggar vanligtvis ett enda ägg. Fågeln lever av små däggdjur, fåglar och reptiler.
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar den som nära hotad (LC).[1] Notera att IUCN inkluderar malabarhökörnen i berghökörnen.
Referenser
Tryckta källor
- Ferguson-Lees, James; David A. Christie (2001). Raptors of the World. Illustrated by Kim Franklin, David Mead, and Philip Burton. Boston: Houghton Mifflin. ISBN 9780618127627. OCLC 46660604. https://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC. Läst 9 maj 2013
Noter
- ^ [a b c d] Birdlife International 2021 Nisaetus nipalensis . Från: IUCN 2021. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 21 december 2021.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2014-12-12
- ^ Gjershaug, J. O.; Diserud, O. H.; Rasmussen, P. C. & Warakagoda, D. (2008) "An overlooked threatened species of eagle: Legge’s Hawk Eagle Nisaetus kelaarti (Aves: Accipitriformes)" (PDF) Zootaxa 1792: 54–66
- ^ Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF Arkiverad 6 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.
Externa länkar
- Wikispecies har information om Nisaetus nipalensis.
- Wikimedia Commons har media som rör Nisaetus nipalensis.
- Läten på xeno-canto.org
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Lip Kee Yap from Singapore, Republic of Singapore, Licens: CC BY-SA 2.0
Mountain Hawk-Eagle Spizaetus nipalensis Gunong Raya, Langkawi, Malaysia 19th. October 2010
Distribution:http://avibase.bsc-eoc.org/species.jsp?lang=EN&avibaseid=3F7CA21E74628ADA&sec=map&zoom=asi
Nisaetus nipalensis
Författare/Upphovsman: Accipiter (R. Altenkamp, Berlin), Licens: CC BY-SA 3.0
Area of Spizaetus nipalensis. Self-made, based on J. Ferguson-Lees, D. A. Christie: Raptors of the World. Christopher Helm, London 2001. ISBN 0-7136-8026-1