Bengt Algotsson (Bengt Hafridssons ätt)

Bengt Algotsson
Bengt Algotssons sigill, xylografi från 1800-talet
Riddare
Företrädare	hertig Valdemar
Hertig av Finland
Ämbetstid	1353-1356
Företrädare	Ingeborg Håkansdotter
Hertig av Halland
Ämbetstid	1353-1356
Ätt	Bengt Hafridssons ätt
Far	Algot Brynolfsson (Bengt Hafridssons ätt)
Född	Häradshammars socken
Död	1360 Luntertun
Vapensköld
I vapnet förde han ett upprätt gående lejon (tinkturer osäkra)

Bengt Algotsson, född vid okänd tidpunkt i Häradshammars socken, död 1360 på Rönneholm i närheten av Luntertun, var riddare, riksråd, hertig av Halland och Finland, samt ståthållare över Skåne. Bengt var son till Algot Brynolfsson (Bengt Hafridssons ätt) och dennes till namnet okända hustru som var dotter till riddaren Tolf Petersson. Han är den ende icke kunglige person som fått en svensk hertigtitel.

Bengt Algotsson härstammade på fädernet från lagmannen i Västergötland, Bengt Hafridsson (död tidigast 1307), som var Bengt Algotssons farfars far. Genom sin farmor Ingegärd Svantepolksdotter, dotter till Svantepolk Knutsson, härstammade han både från de danska och svenska kungahusen. I vapnet förde han ett upprätt gående lejon utan strängar.

Att Bengt Algotsson hade släktförbindelser inom kungahuset och rikets mäktigaste ätter antyds av hans snabba karriär. 1350, då han troligen endast var drygt tjugo år gammal, följde han som väpnare med kung Magnus Eriksson på det andra fälttåget mot Ryssland. 1351 bar han riddartitel och 1352 satt han i kungens råd. Han steg inom kort ännu högre, då kung Magnus (1353) utnämnde honom till hertig av Finland och Halland, samt till ståthållare över Skåne. Titeln hertig av Finland hade ingen enskild svensk man innehaft sedan kung Birger Magnussons yngste bror hertig Valdemar, som dog över trettio år tidigare.

Bengt Algotsson hade i sin egenskap av kungens närmaste rådgivare arbetat hårt för att stärka kungamaktens ställning gentemot det svenska högfrälset, Hansan och kyrkan. Han blev därför en viktig måltavla både för högfrälsets och kyrkans propaganda, samt för det uppror som igångsattes i kung Magnus sons, prins Eriks, namn. I den proklamation som upprorsmännen utfärdade i Kalmar 17 oktober 1356 kallades Bengt Algotsson rikets "skademan". Han flydde till Danmark när upproret drogs igång och saknade möjlighet att påverka händelseförloppet i någon betydande grad.

När kung Erik plötsligt dog sommaren 1359 och läget därmed svängde till kung Magnus fördel, bestämde sig Bengt Algotsson för att återvända till Sverige, det vill säga till Skåne som då tillfälligt innehades av svenska kronan som pantlän. Detta beslut ledde till hans död. Omständigheterna är oklara, men vad som förefaller klart är att han blev överfallen och dödad i fortet på ön Rönneholm nära Luntertun vid nuvarande Ängelholm. Rasmus Ludvigsson, den kände genealogen från 1500-talet och vasakungarnas sekreterare, utpekade Bengt Algotssons svåger Karl Ulfsson (Sparre av Tofta) och Magnus Nilsson (Röde) som gärningsmän. Det är mycket möjligt att uppgiften är korrekt och motivet kan i så fall vara åtminstone delvis personligt. Bengt Algotsson uppges ha förskjutit sin hustru Ingeborg Ulfsdotter (gifta senast 1352) som var syster till Karl Ulfsson.

Ryktena om otillbörliga förhållanden mellan Bengt Algotsson, kung Magnus och drottning Blanka framställdes i pamfletten Libellus Magno Erici, men saknar sannolikt faktisk grund. I likhet med ryktena om orsaken till kung Magnus öknamn Magnus Smek, som skulle syfta på en homosexuell läggning, är de sannolikt fabricerade av Heliga Birgitta, som var fientligt inställd till Magnus.

• Sveriges hertigdömen

• Äldre svenska frälsesläkter, vol I:1 s 87, I:2 s 118
• Sten Carlsson, Jerker Rosén, Den svenska historien, band 2, Medeltid 1319-1520 (Stockholm 1966), s 42 f.

• S. Tunberg: Bengt Algotsson (Bengt Hafridssons ätt) i Svenskt biografiskt lexikon (1922)

Upprorsproklamationen från 1356 - originaltext: [1]