Benešdekreten

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Benešdekreten, eller formellt Dekret från republikens president (tjeckiska: dekrety presidenta republiky), benämns 143 dekret som utfärdades av den tjeckoslovakiska presidenten Edvard Beneš i exil i London under andra världskriget. Enligt dekreten kunde bland annat all egendom tas ifrån etniska tyskar och ungrare, eftersom de kollektivt räknades som kollaboratörer till Nazityskland. I dekreten stadgas även förlust av medborgarskap, tvångsarbete för arbetsföra tyskar, internering av vissa tyskar med mera.

Benešdekreten är fortsatt gällande, trots växande protester från Tyskland, Österrike och Ungern. I februari 2002 röstade dock ett enhälligt tjeckiskt parlament för att behålla Benešdekreten samt bekräfta dem som en del av den tjeckiska lagstiftningen.

Inför Tjeckiens EU-anslutning menade kritiker att dekretens bevarande rättfärdigade kollektiv bestraffning och etnisk rensning och att den inte är förenlig med en EU-stats lagstiftning. Enligt Köpenhamnskriterierna för medlemskap i EU krävs mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter i kandidatländerna. Att ge tillbaka mark och egendom till sudettyskar, skulle innebära att tjecker berövades ägor som de nu haft i generationer. Dock har sudettyskarna en 700-årig anknytning till områdena.

Inför Lissabonfördragets undertecknande 2009 krävde Tjeckiens president Václav Klaus ett tillägg om Benešdekretens fortsatta giltighet och fortbestånd till rättighetsstadgarna i fördraget.

Se även

• Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget
• Tjeckoslovakiens historia