Beatrice Portinari
Beatrice Portinari | |
Född | 1266[1][2][3] Florens |
---|---|
Död | 1290 Florens |
Begravd | Santa Margherita de' Cerchi |
Medborgare i | Republiken Florens |
Sysselsättning | Aristokrat |
Make | Simon de Bardi (g. 1286–) |
Föräldrar | Folco Portinari |
Redigera Wikidata |
Beatrice Portinari, egentligen Bice di Folco Portinari, född 1266 i Florens, död 8 juni 1290, medverkar i Den gudomliga komedin och var även Dante Alighieris ungdomskärlek[4] och den musa han besjunger i ungdomsdiktsamlingen I livets vår (omkring 1293). Hon dog ung, endast 24 år gammal.
Beatrice har ibland fått symbolisera den ouppnåeliga kärleken som en poet, författare eller konstnär förevigar. Jämför fröken Dulcinea i Miguel Cervantes Don Quijote, eller Ulla Winblad i Carl Michael Bellmans sånger.
Asteroiden 83 Beatrix är uppkallad efter henne.[5]
- "Beatrice": Målning av Marie Spartali Stillman (1895)
- Incipit vita nova, Dante och Beatrice i trädgården, 1903, mästerverk av målaren Cesare Saccaggi
Referenser
- ^ International Standard Name Identifier (ISNI), 0000000030482689, läs online, läst: 13 augusti 2015.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Beatrice Portinari, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ National Library of Wales Archives and Manuscripts, Beatrice Portinari, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Beatrice i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 16 november 2017.
- ^ Lutz Schmadel (1992) (på engelska). Dictionary of Minor Planet Names, Volym 1. Springer Verlag, Berlin. sid. 21. ISBN 3-540-00238-3. https://books.google.se/books?id=aeAg1X7afOoC&pg=PA21&dq=83+Beatrix&hl=sv&sa=X&ei=_tzNUqzXHoX_ygOV5YCgBQ&ved=0CEAQ6AEwAg#v=onepage&q=83%20Beatrix&f=false. Läst 16 mars 2024
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Beatrice Portinari.
Media som används på denna webbplats
Loosely inspired by the writings of the early Renaissance poet Dante Alighieri (1265–1321), this painting depicts his beloved Beatrice who appears in both the Vita Nuova and Purgatory. While Dante’s Beatrice is described in terms of the divine, Stillman paints a more earthly beauty, lost in thought as she contemplates her reading. (see references)