Beachvolleyboll vid olympiska sommarspelen

Beachvolleyboll har funnits vid de olympiska sommarspelen sedan 1992 som uppvisningssport och sedan 1996 som officiell sport. USA och Brasilien har varit de mest framgångsrika länderna, men även Tyskland (två gånger), Australien och Norge har vunnit guld.^[1]

Beachvolley deltog som uppvisningssport vid OS 1992. Karolyn Kirby och Nancy Reno vann turneringen på damsidan medan Sinjin Smith och Randy Stoklos vann herrturneringen.

När sporten för första gången var en officiell sport vid OS deltog 18 damlag och 24 herrlag. Lagen kvalificerade sig för turneringen genom deras resultat i FIVB:s turneringar under de 18 månader som föregick turneringen. Max två lag per land och tävlingsklass (dam/herr) var tillåtna. Värdlandet var berättigat till (minst) ett lag och FIVB kunde även ge wild card till ett lag.

Vid den första officiella turneringen 1996 tillämpades dubbel eliminering (tävling i cupformat där deltagarna åker ut efter totalt två förluster) fram till att bara fyra lag fanns kvar (två från vinnarsidan och två från förlorarsidan). Vid OS 2000 ökades antal damlag till 24 och sedan dess tävlar 24 lag i bägge klasserna. Under samma OS så skedde en övergång till cupformat med direkt eliminering vid förlust, förutom från första rundan. Förlorarna i första rundan mötte en att annat förlorande lag och de fyra främsta förlorarna spelade åttondelsfinal tillsammans med vinnarna från första rundan. OS 2004 inledes med gruppspel där lagen delades in i sex grupper om fyra lag. De två bästa lagen i varje grupp samt de fyra främsta fyrorna gick vidare till åttonsdelsfinal. Till OS 2008 skedde en förändring för grupptreorna: de två bästa gick direkt till åttondelsfinal, medan övriga grupptreor mötte en annan grupptrea om en plats i åttondelsfinalen. Sedan 2008 har tävlingsupplägget varit oförändrat.

Vid de första OS:en spelades enbart ett set först till 15 poäng (ett övertag på två poäng krävdes för seger, dock som mest 17 poäng). Poäng gavs enbart vid egen serve. Sedan OS 2004 så spelas matcherna i bäst av tre set där de bägge första är till 21 poäng och ett eventuellt tredje set är till 15 poäng. Poäng ges oavsett vilket lag som servar. Det krävs minst två poängs övertag för att vinna ett set och finns ingen poängbegränsning för hur länge lagen spelar för att uppnå det övertaget.^[2]

År	Värd		Final				Match om tredjepris				Lag
			Guld	Matchresultat	Silver		Brons	Matchresultat	Fyra
1996 Mer information	Atlanta		Sandra Pires och Jackie Silva	2–0	Mônica Rodrigues och Adriana Samuel		Natalie Cook och Kerri Pottharst	2–0	Barbra Fontana och Linda Hanley		18
2000 Mer information	Sydney		Natalie Cook och Kerri Pottharst	2–0	Shelda Bede och Adriana Behar		Sandra Pires och Adriana Samuel	2–0	Yukiko Takahashi och Mika Teru Saiki		24
2004 Mer information	Aten		Misty May och Kerri Walsh Jennings	2–0	Shelda Bede och Adriana Behar		Holly McPeak och Elaine Youngs	2–1	Natalie Cook och Nicole Sanderson		24
2008 Mer information	Beijing		Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings	2–0	Tian Jia och Wang Jie		Xue Chen och Zhang Xi	2–0	Talita Antunes och Renata Ribeiro		24
2012 Mer information	London		Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings	2–0	Jennifer Kessy och April Ross		Larissa França och Juliana Silva	2–1	Xue Chen och Zhang Xi		24
2016 Mer information	Rio de Janeiro		Laura Ludwig och Kira Walkenhorst	2–0	Ágatha Bednarczuk och Bárbara Seixas		April Ross och Kerri Walsh Jennings	2–1	Talita Antunes och Larissa França		24
2020 Mer information	Tokyo		Alix Klineman och April Ross	2–0	Mariafe Artacho del Solar och Taliqua Clancy		Joana Heidrich och Anouk Vergé-Dépré	2–0	Tīna Graudiņa och Anastasija Kravčenoka		24
2024 Mer information	Paris		Ana Patrícia Ramos och Eduarda Santos Lisboa	2–1	Melissa och Brandie		Tanja Hüberli – Betschart	2–0	Mariafe Artacho del Solar och Taliqua Clancy		24

År	Värd		Final				Match om tredjepris				Lag
			Guld	Matchresultat	Silver		Brons	Matchresultat	Fyra
1996 Mer information	Atlanta		Karch Kiraly och Kent Steffes	2–0	Mike Dodd och Mike Whitmarsh		John Child och Mark Heese	2–0	João Brenha och Miguel Maia		24
2000 Mer information	Sydney		Dain Blanton och Eric Fonoimoana	2–0	Zé Marco de Melo och Ricardo Santos		Jörg Ahmann och Axel Hager	2–0	João Brenha och Miguel Maia		24
2004 Mer information	Aten		Emanuel Rego och Ricardo Santos	2–0	Javier Bosma och Pablo Herrera		Patrick Heuscher och Stefan Kobel	2–1	Julien Prosser och Mark Williams		24
2008 Mer information	Beijing		Phil Dalhausser och Todd Rogers	2–1	Márcio Araújo and Fábio Luiz Magalhães		Emanuel Rego och Ricardo Santos	2–0	Renato "Geor" Gomes och Jorge "Gia" Terceiro		24
2012 Mer information	London		Julius Brink och Jonas Reckermann	2–1	Alison Cerutti och Emanuel Rego		Mārtiņš Pļaviņš och Jānis Šmēdiņš	2–1	Reinder Nummerdor och Richard Schuil		24
2016 Mer information	Rio de Janeiro		Alison Cerutti and Bruno Oscar Schmidt	2–0	Daniele Lupo och Paolo Nicolai		Alexander Brouwer och Robert Meeuwsen	2–0	Viacheslav Krasilnikov och Konstantin Semenov		24
2020 Mer information	Tokyo		Anders Mol och Christian Sørum	2–0	Viacheslav Krasilnikov och Oleg Stoyanovskiy		Ahmed Tijan och Cherif Younousse	2–0	Mārtiņš Pļaviņš och Edgars Točs		24
2024 Mer information	Paris		David Åhman och Jonatan Hellvig	2–0	Nils Ehlers och Clemens Wickler		Anders Mol och Christian Sørum	2–0	Cherif Younousse och Ahmed Tijan		24

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.