Bates mimikry

Foto från montering av Bates 1861, som illustrerar Bates mimikry hos arter av Dismorphia (översta raden och tredje raden) och olika arter av Ithomiini (Nymphalidae) (andra och sista raden). En arten som saknar Bates mimikry Pseudopieris nehemia i mitten.

Bates mimikry är en defensiv form av mimikry som innebär att en ogiftig och relativt försvarslös art imiterar en giftig, oätlig art eller en som är fullt kapabel att försvara sig.[1] Det är den vanligaste formen av mimikry och så pass vanlig att det ofta sätts likhetstecken mellan Bates mimikry och mimikry i allmänhet. Bates mimikry ses också som en motsats till Müllers mimikry där farliga arter finner gemensamt skydd. Det finns dock ingen exakt gräns mellan dessa båda vanliga varianter av mimikry.

Bates mimikry upptäcktes i Sydamerikas regnskogar hos fjärilar som är bytesdjur för fåglar. Varianten är uppkallad efter sin upptäckare, den brittiske upptäcktsresanden och zoologen Henry Walter Bates.[2]

Ofta imiterar den ofarliga arten den farliga med varningsfärger – exempelvis starkt gult, rött, svart. Mimikryn förutsätter att den oätliga, eller farliga arten är tillräckligt vanlig i förhållande till imitatören. Den art som utövar Bates mimikry kan sägas vara ”ett får i ulvakläder”.[3] Blomflugor med sitt bi- eller getingliknande utseende är ett tydligt exempel på Bates mimikry.[4]

Historisk bakgrund

Henry Walter Bates (1825-1892) var en engelsk upptäcktsresande och zoolog och utforskade Amazonas regnskog tillsammans med den brittiske biologen och naturhistorikern Alfred Russel Wallace år 1848. Wallace återvände år 1852, men Bates stannade kvar i över ett årtionde. Under sina fältstudier samlade han in över hundratalet arter av fjärilar från släktena Ithomiinae och Heliconiinae, samt tusentals andra insektsarter. När han sorterade fjärilarna i liknande grupper baserat på utseende, uppstod inkonsekvenser. Vissa arter hade så liknande utseende att Bates inte kunde skilja på arterna enbart genom att titta på vingarnas utseende. Vid en närmare undersökning visade det sig att arterna var långt ifrån släkt med varandra. Kort efter att han återvänt till England berättade han om sin teori under ett möte hos Linnésällskapet i London den 21 november 1861, som publicerades år 1862 i sällskapets publikation Transactions.[5] Han utvecklade sina upplevelser ytterligare i publikationen Naturhistorikern på Amazonfloden.[6]

Se även

Referenser

Noter

Tryckta källor

  • H. W. Bates (1862). ”Contributions to an insect fauna of the Amazon valley. Lepidoptera: Heliconidae”. Transactions of the Linnean Society 23 (3). doi:10.1111/j.1096-3642.1860.tb00146.x. 
  • H. W. Bates (1863). The naturalist on the river Amazons. London: Murray 

Media som används på denna webbplats

Batesplate ArM.jpg

Plate illustrating Batesian mimicry between Dismorphia species (top row, third row) and various Ithomiini (Nymphalidae) (second row, bottom row)

Plate LVI.

Fig. 1. Leptalis Theonoë, var. Erythroë.— St. Paulo, 69° W. long.

Fig. 2. Leptalis Theonoë, var. Erythroë.— St. Paulo.

Fig. 3. Leptalis Theonoë, var. Erythroë.— St. Paulo.

Fig. 3 a. Ithomia Orolina, var. Chrysodonia.— St. Paulo. The linking variations between L. Erythroë and Theonoë can be traced through the varieties 8, 5, and 6 of the preceding Plate. The substitution of red for white in the fore wings is seen to be a simple variation. Some traces of the narrowing of the red margin of the hind wing are also seen. The imitation of Ithomia is not nearly so close as it is in the cases of figs. 1 and 2 of the preceding and fig. 4 of the present Plate, but there is a considerable approximation, giving the appearance of a striving after a correct imitation. The selection of individuals having the most faithful likeness is here either not rigid or we see the formation of an exact mimetic analogue in process.

Fig. 4. Leptalis Theonoë, var. Leuconoë.— St. Paulo.

Fig. 4a. Ithomia Ilerdina (Hewitson).— St. Paulo. This Leptalis appears at first sight an absolutely distinct species, but it is plainly a modification whose adaptation is complete. As to the fore wings, the vacillating nature of the colours is seen in figs. 4, 6, and 8 of Plate LV. in the clearest manner. The hind wings appear very peculiar, on account of the milky colour; but this is shown to arise by variation in Ithomiæ, which exhibit all the grades of variation from dusky to white nervures and ground of the hind wing.

Fig. 5. Leptalis Nehemia (of authors). — New Granada and S. Brazil. Figured to show the normal form of the family (Pieridæ, called in England "Garden White" Butterflies) to which Leptalis belongs. The contrast in form and colours points to the conclusion that all the other forms of Leptalis are perverted from the usual facies of the family by long-continued process of adaptation to the Heliconidæ, in whose company (each species with its Heliconian model) they are solely found.

Fig. 6. Leptalis Theonoë, var. Argochloë. — St. Paulo.

Fig. 6 a. Ithomia Virginia (Hewits.). — St. Paulo. The links of modification may be traced also with respect to this apparently distinct Leptalis. The shape of the spot of the fore wing is seen to be very variable in figs. 1, 2, 3 of this Plate, and in 9 and 4 of Plate LV.

Fig. 7- Leptalis Amphione, var. Egaëna. — Ega.

Fig. 7a. Mechanitis Polymnia, var. Egaënsis. — Ega.

Fig. 8. Leptalis Orise (Boisduval). — Cuparí, 55° W. long.; also Cayenne.

Fig. 8a. Methona Psidii (Linnæus). — Cuparí; also Cayenne.

— Bates, Henry Walter, in: [1]