Bartolomeinatten

Le massacre de la Saint-Barthélemy, målning av François Dubois.
Scen från Bartolomeinatten, efter samtida gravyr.

Bartolomeinatten, parisiska blodsbröllopet (franska la Saint-Barthélemy, noces vermeilles), var en stor massaker på franska protestanter (hugenotter) som ägde rum i Paris natten till den 24 augusti 1572 – aposteln Bartolomaios (Bartolomeus) helgondag – i samband med bröllopet mellan Henrik av Navarra och Margareta av Valois, syster till kung Karl IX av Frankrike.

Historia

Den utlösande faktorn till massakern var attentatet mot amiral Gaspard de Coligny, en protestantisk adelsman som var rådgivare till Karl IX. Attentatet följdes av en massaker på amiralens anhängare. Händelsen var kulmen på långvariga politiska konflikter i Frankrike och en av många brickor i inbördeskriget.

Det var Karl IX:s mor, Katarina av Medici, och flera höga ämbetsmän som låg bakom lönnmordsförsöket på Coligny. Katarina, som hade valt katolikernas sida i religionsstriderna, befarade att Frankrike i förbund med England och tyska protestanter skulle starta ett krig mot det katolska Spanien och hon ville därför röja Coligny ur vägen. Attentatet misslyckades, men protestanterna hotade med hämnd om inte rättvisa skipades omgående. Katarina av Medici, som utövade stort inflytande på sin son, Karl IX, tvingade då sin son till att samtycka till blodbadet på protestanterna, genom att få sonen att tro att det förelåg ett hot mot hans liv.

Blodbadet inleddes vid tretiden på morgonen den 24 augusti 1572. Kyrkklockorna började plötsligt ringa och det var signalen till att massakern skulle inledas. Hertigen av Guise och hans män mördade Coligny i hans bostad och uppmanade sedan massorna att döda alla protestanter och att det var kungens order.

Mellan den 24 och 29 augusti utspelade sig fruktansvärda scener på gatorna i Paris och mördandet av protestanter spreds även till landsorten. Så många som 3 000 människor skall ha mist livet bara i Paris och totalt räknar man med cirka 10 000 dödade hugenotter.[1]

Händelsen, som fick genomgripande politiska konsekvenser, hälsades som en seger av de katolska länderna och kung Filip II av Spanien skall ha yttrat att "Detta är den största glädjen i mitt liv". Påven Gregorius XIII anordnade en tacksägelsegudstjänst och framförde sina gratulationer till Katarina av Medici. Karl IX däremot drabbades av svåra samvetskval och lär ha utropat: "Vilka onda råd har jag icke följt! O min Gud, förlåt mig!".

Se även

Bartolomeinatten i litteraturen

  • Bartolomeinatten av Prosper Mérimée
  • Drottning Margot av Alexandre Dumas d.ä.
  • Bartholomeinatten av Stanley Weyman
  • Den eviga elden av Ken Follett

Referenser

Noter

  1. ^ Martling, Carl Henrik [2005]. Svenskt kyrkolexikon, Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, uppslagsord Bartolomeinatten. ISBN 91 7580 282-1.

Tryckta källor

  • Nationalencyklopedin. Bra Böcker. 1989. sid. 314. ISBN 91-7024-621-1 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Bartolomeinatten, scen från, efter samtida gravyrer 2, Nordisk familjebok.png
Estampe anonyme représentant le massacre de la Saint-Barthélemy.
La masacre de San Bartolomé, por François Dubois.jpg
La topographie, manipulée, est adaptée au désir de montrer ensemble les lieux principaux de cette tragédie. On reconnaît à gauche l'église du couvent des Grands-Augustins (aujourd’hui disparue) où sonna le tocsin qui déclencha les tueries, la Seine et le pont des Meuniers. Au centre à l'arrière-plan, le Louvre et, devant le bâtiment, Catherine de Médicis la veuve noire, principale instigatrice des massacres. Au centre au second plan, l'hôtel particulier dans lequel l’amiral de Coligny, chef du parti protestant, est tué avant d’être défenestré, décapité et émasculé. Réunis autour de son cadavre, les chefs du parti catholique, les ducs de Guise et d’Aumale et le chevalier d’Angoulême. À droite à l'arrière-plan, la porte Saint-Honoré et, sur la colline de La Villette, le gibet de Montfaucon, où le corps de l'amiral sera pendu par les pieds. Rassemblant plus de 150 figures, l’œuvre est un véritable catalogue de la cruauté en période de guerre civile. Femme enceinte éventrée (à droite du tableau au second plan), enfants traînant un nourrisson au bout d’une corde (au second plan au centre, à droite du pont des Meuniers), femme embrochée sur une pique de rôtisseur (juste derrière les enfants traînant le nourrisson), cadavres dénudés et empilés (notamment aux pieds de Catherine de Médicis), maisons pillées (derrière les chefs catholiques). Le roi Charles IX tire à l’arquebuse sur ses propres sujets depuis une fenêtre du Louvre (probablement de la tour de gauche du bâtiment). Ce tableau est tout à fait exceptionnel en raison de la qualité de son exécution, mais aussi parce que les représentations contemporaines des massacres de la Saint-Barthélemy sont très rares. Il porte la signature du peintre François Dubois, protestant d’Amiens réfugié à Genève après les massacres.