Balfourdeklarationen (1926)

Kung Georg V av Storbritannien med sina premiärministrar vid Brittiska imperiekonferensen 1926: Från vänster till höger stående: Monroe (Newfoundland), Coates (Nya Zeeland), Bruce (Australien), Hertzog (Sydafrikanska unionen), Cosgrave (Irländska fristaten).
Sittande: Baldwin (Storbritannien), kung George V, William Lyon Mackenzie King (Kanada).

Balfourdeklarationen var en rapport från Brittiska imperiekonferensen 1926 i London som likställde de brittiska dominionerna som autonoma delar. Den är namngiven efter brittiske statsmannen Arthur Balfour, 1:e earl av Balfour, tidigare brittisk premiärminister och lordpresident. Inter-Imperial Relations Committee, ledd av Balfour, arbetade fram fördokumentet fram till godkännandet den 15 november 1926.[1]

Bakgrund

Balfourdeklarationen kom som ett svar på konflikten mellan den brittiske generalguvernören i Kanada Julian Byng, 1:e vicomte Byng av Vimy och den kanadensiske premiärministern William Lyon Mackenzie King. King-Byng-affären var en konstitutionell kris då Lord Byng av Vimy vägrade att upplösa parlamentet och utlysa nyval trots begäran av Mackenzie King. De större besittningarna inom imperiet så som Kanada, Australien, Sydafrika men även den Irländska fristaten skulle inte anses vara underordnade moderlandets politik, utan ses som jämställda med denne.

Deklarationens innehåll

Deklarationen accepterade den växande politiska och diplomatiska självständigheten hos de brittiska dominionerna som följde efter första världskriget. Den rekommenderade också att generalguvernörerna, som representerade den brittiska monarken som de facto vicekung i varje dominion, inte per automatik skulle vara den brittiska regeringens representant i de diplomatiska relationerna mellan länderna. De kommande åren utsåg Storbritannien stegvis höga kommissionärer (High Commissioners) som kom att beskickningschefer i dominierna. Den första brittiska höga kommissionären utsågs i Ottawa 1928. Deklarationen följdes upp genom Westminsterstatuten 1931.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 15 mars 2012.

Fotnoter

  1. ^ Marshall, Sir Peter (September 2001). ”The Balfour Formula and the Evolution of the Commonwealth”. The Round Table 90 (361): sid. pp. 541–53. doi:10.1080/00358530120082823. Läst 20 december 2008. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

ImperialConference.jpg
George V and his Prime Ministers at the 1926 Imperial Conference. The conference was the seventh Imperial Conference held amongst the Prime Ministers of the dominions of the British Empire. It was held in London from 19 October to 22 November 1926. It was notable as the conference that produced the Balfour Declaration, which established the principle that the dominions are all equal in status, and not subordinate to the United Kingdom.

George V (seated, centre) with Rt. Hon. Stanley Baldwin (United Kingdom; seated left), Rt. Hon. W.L. Mackenzie King (Canada; seated right). Standing Rt. Hon. Walter Stanley Monroe (Newfoundland), Rt. Hon. Gordon Coates (New Zealand), Rt. Hon. Stanley Bruce (Australia), Rt. Hon. J. B. M. Hertzog (Union of South Africa) and W.T. Cosgrave (Irish Free State).

All are wearing alternative court dress with decorations; Coates is wearing his service medals in miniature (Military Cross and Bar, 1914-15 Star, British War Medal, Victory Medal); Bruce is wearing his service medals in miniature (Military Cross, 1914-15 Star, British War Medal, Victory Medal, Croix de Guerre); Cosgrave is wearing the star and sash of the Knight Grand Cross of the Order of Pope Pius IX; George V is wearing medals in miniature and the star, riband and garter as a Knight of the Order of the Garter; Mackenzie King is wearing the collar badge and miniature medal of the Companion of the Order of St Michael and St George.