Badortsmysteriet
| Badortsmysteriet | |
| Författare | Agatha Christie |
|---|---|
| Originaltitel | Peril at End House |
| Originalspråk | Engelska |
| Land |  England |
| Genre | Detektivroman |
| Utgivningsår | 1932 |
| Först utgiven på svenska | 1933, 2002 |
| Huvudpersoner | Hercule Poirot |
| Del i serie | |
| Ingår i serie | canon of Hercule Poirot |
| Föregås av | Mördande seans |
| Efterföljs av | Tretton vid bordet |
Badortsmysteriet (orig. Peril at End House) är en detektivroman av Agatha Christie med Hercule Poirot i huvudrollen. Den kom ut på engelska 1932 och i en förkortad, svensk översättning 1933; en fullständig svensk översättning kom först 2002.
Bokens huvudpersoner är Christies privatdetektiv Hercule Poirot, samt Arthur Hastings och kommissarie Japp, och är den sjätte romanen om Poirot. Poirot och Hastings semestrar i Cornwall där de träffar den unga Magdala "Nick" Buckley och hennes vänner. Hon är övertygad om att någon är ute efter att döda henne. De träffar alla hennes vänner i hennes hem som heter End House. Trots att han vill skydda Nick sker ett mord som får Poirot att inleda en seriös utredning.
Romanen mottogs väl när den först publicerades, och handlingen beskrevs som ovanligt genial och djävulskt smart av recensenter. Robert Barnard skrev 1990 att han tyckte att den var listig, men inte en av Christies allra bästa. Den har anpassats till scen, radio, film, tv, grafisk roman och ett dataspel, och översatts till många andra språk.
Historia
Bokens dedikation lyder:
- Till Eden Phillpotts. Jag kommer alltid att vara tacksam för hans vänskap och den uppmuntran han gav mig för många år sedan.
År 1908 återhämtade sig Christie från influensa och var uttråkad, och hon började skriva en berättelse på förslag av sin mor Clara Miller (se dedikationen till En dos stryknin). Detta förslag väckte Christies intresse för att skriva och flera verk fullbordades, av vilka några nu är förlorade eller förblivit opublicerade (ett undantag från detta är The Call of Wings som senare dök upp i The Hound of Death 1933). Dessa tidiga försök var mestadels noveller, men någon gång i slutet av året försökte Christie sig på sin första roman, Snow Upon the Desert. Hon skickade den till flera förlag, men alla refuserade verket. På Claras inrådan bad hon sedan Phillpotts att läsa och kritisera både boken och andra exempel på hennes författarskap. Han var granne och vän till familjen Miller i Torquay. Han skickade tillbaka ett odaterat svar som innehöll beröm om att "en del av ditt arbete är kapital. Du har en fantastisk känsla för dialog". Med tanke på hennes senare framgång med att låta läsarna själva bedöma karaktärernas känslor och motiv (och därigenom lura sig själva om de skyldigas identitet), gav Phillpotts värdefulla förslag om att "lämna dina karaktärer ifred, så att de kan tala för sig själva, istället för att alltid rusa in för att berätta för dem vad de borde säga, eller för att förklara för läsaren vad de menar med vad de säger". I brevet gav han henne ytterligare råd om ett antal förslag till vidare läsning för att förbättra hennes arbete.
Phillpotts introducerade Christie för sina egna litterära agenter, Hughies Massie, som refuserade hennes verk (även om de i början av 1920-talet började representera henne). Oförskräckt försökte Christie sig på en annan berättelse, som nu gått förlorad, kallad Being So Very Wilful, och frågade återigen Phillpotts om hans åsikter. Han svarade den 9 februari 1909 med en hel del fler råd och tips för läsning.[1] I sin självbiografi, som publicerades postumt 1977, skrev Christie: "Jag kan knappt uttrycka den tacksamhet jag känner till honom. Han kunde så lätt ha yttrat några obetänksamma ord av välgrundad kritik och möjligen avskräckt mig för livet. Rätt som det var gav han sig ut för att hjälpa till".[2]
Handling
Poirot och Hastings bor på en badort i Cornwall. När Poirot pratar med Magdala "Nick" Buckley tror hon att någon är ute efter att döda henne, vilket bekräftas när han hittar en kula som Nick trodde var en geting som skjuter förbi hennes huvud. Poirot förklarar sin oro för Nick. Poirot misstänker att någon i Nicks innersta krets är inblandad. Nicks närmaste levande släkting är en kusin till advokaten Charles Vyse, som arrangerade omlånet på End House för att hon skulle kunna tillhandahålla desperat behövda medel. Hennes hushållerska är Ellen, och stugan nära End House hyrs av australiensarna Mr och Mrs Croft. George Challenger är svag för Nick. Nicks två närmaste vänner är Freddie Rice, en misshandlad hustru, och Jim Lazarus, en konsthandlare som är förälskad i Freddie. När Nick opererades sex månader tidigare föreslog familjen Croft att hon skulle skriva ett testamente.
Det är oklart vem som vill se Nick död. Charles skulle ärva End House och Freddie skulle få resten av egendomen – inget av dem är värt att döda för. På Poirots inrådan ringer Nick hennes kusin Maggie för att bo hos henne i några veckor. När Maggie anländer ordnar Nick en fest med alla närvarande utom George. En berömd pilot vid namn Michael Seton har försvunnit, vilket väcker debatt om hans öde. Nick får ett samtal medan gästerna njuter av festen. Maggie hittas död, iförd Nicks sjal. Nick och Maggie hade gått för att fräscha upp sig, varefter Maggie tog på sig Nicks sjal. George är lättad över att se Nick vid liv. När Poirot inser att Maggie dödats av misstag mitt framför näsan på honom blir han rasande och startar en utredning.
För att skydda Nick berättar Poirot för alla att hon ska till ett sjukhus. Han ber henne att inte äta något från en okänd källa. Nästa dag rapporterar tidningarna att Michael Seton är död och Poirot drar den korrekta slutsatsen att Nick fick den informationen genom samtalet. Nick erkänner för Poirot att hon och Michael var hemligt förlovade. Michael var den enda arvtagaren till en stor förmögenhet, och den rikedomen kommer att gå till hans fästmö. Poirot är misstänksam mot Crofts: han ber inspektör Japp att fråga ut dem. Poirot och Hastings hittar kärleksbreven skrivna av Michael, men hittar inte Nicks ursprungliga testamente. Nick minns att hon skickade det till Charles, som förnekar att han tagit emot det. Mr Croft berättar för Poirot att han skickade testamentet till Charles; En av männen ljuger. Nick får en chokladask spetsad med kokain, som påstås ha skickats av Poirot. Nick är säker eftersom hon bara åt en. Chokladen levererades av Freddie, som hävdar att Nick ringde henne för att ta med dem. Poirot misstänker Freddie, som är kokainmissbrukare.
Poirot hittar på ett knep med Nicks deltagande och berättar för de andra att Nick är död. Charles berättar för Poirot att han fick Nicks testamente, som läses upp i End House, där han ger henne pengar till familjen Croft för att ha hjälpt hennes far i Australien. Detta skrämmer alla utom Crofts. Poirot tillkännager för de chockade gästerna att en seans kommer att genomföras och Nicks "spöke" dyker upp och avslöjar Crofts. De ersatte hennes testamente med ett förfalskat och skickade det till Charles efter att de hört nyheten om hennes död. Japp avslöjar att Crofts är kända förfalskare. Han arresterar duon. Men Poirot meddelar att de inte hade något med mordet att göra. Just då skjuter någon utanför mot Freddie och missar, sedan skjuter han sig själv. Poirot tillfångatar mannen, Freddies sjuke och döende make, som skrev många lappar där han bad henne om pengar.
Poirot avslöjar att den verkliga mördaren är Nick. Michael var förlovad med Maggie, inte Nick: kusinerna har samma namn, Magdala Buckley. Efter att ha fått reda på Michaels rikedom och försvinnande planerade Nick att presentera sig som Michaels fästmö för att tillskansa sig hans rikedom, en komplott som krävde Maggies död. Mordförsöken var hennes eget verk. George brukade leverera kokain till både Freddie och Nick gömt i armbandsur. Nick använde hennes förråd för att förgifta chokladen. Nick arresteras och tar Freddies armbandsur som en "souvenir"; den fulla lådan innehåller tillräckligt för att Nick ska ta en överdos och fly från galgen. Poirot säger åt George att antingen ge upp sig själv eller försvinna, så att Freddie kan återhämta sig från sitt missbruk. Till slut bestämmer sig Jim och Freddie för att gifta sig, och Jim, som är konsthandlare, avslöjar för Poirot att en av Nicks målningar på väggen faktiskt är av stort värde, även om Nick själv inte insåg det.
Litterär betydelse och mottagande
Times Literary Supplement skrev den 14 april 1932 att "den faktiska lösningen är ganska ovanligt genial och väl i nivå med mrs Christies bästa historier. Allt är helt rättvist, och det går att gissa sig till gåtans lösning ganska tidigt i boken, även om det verkligen inte är lätt. Recensionen menade vidare att: "Det här är verkligen en av de detektivhistorier som är rena pusselbitarna, utan någon utsmyckning eller irrelevant intresse för karaktären. Poirot och hans trogne kapten Hastings är karaktärer som man gärna träffar igen, och de är de mest levande i boken, men även de är inte mycket mer än brickor i detta problem. Men intrigen är nästan matematiskt prydlig, och det är allt man vill ha."[3]
Isaac Anderson började sin recension i The New York Times Book Review den 6 mars 1932 med att skriva "Med Agatha Christie som författare och Hercule Poirot som centralgestalt är man alltid säker på en underhållande historia med ett verkligt mysterium ... Den person som är ansvarig för det smutsiga arbetet på End House är djävulskt smart, men inte tillräckligt smart för att lura den lille belgiske detektiven hela tiden. En bra historia med ett högst överraskande slut."[4]
Robert Barnard: "En listig användning av enkla knep som använts om och om igen i Christies karriär (var till exempel försiktig med namn – diminutiver och tvetydiga kristna namn mellan män och kvinnor är alltid möjligheter som läsarna upptäcker). En del knarrande i maskineriet, och ganska mycket melodrama och osannolikheter, hindrar detta från att vara ett av de allra bästa av de klassiska exemplaren."[5]
Referenser till andra verk
- Två referenser (i kapitel 1 och 5) görs till de händelser som berättas i Mysteriet på Blå tåget och det står klart och tydligt i kapitel 1 att Badortsmysteriet utspelar sig i augusti efter Poirots resa till Franska Rivieran som beskrivs i den boken.
- I kapitel 9 finns en anmärkning i förbigående om den smartaste typen av brott, som senare blev temat för Ridå - Hercule Poirots sista fall, som slutar med hans död.
- I början av kapitel 14 beskriver Hastings hur Poirots besatthet av ordning och reda hjälpte honom att lösa ett fall när han rätade ut ornament på en spiselkrans. Detta är en indirekt referens till En dos stryknin.
- I kapitel 15 nämner Poirot fallet Chokladasken som ingår i boken Poirots problem, när han berättar för kommendörkapten Challenger att han faktiskt har haft misslyckanden i det förflutna.
- I kapitel 16 frågar kommissarie Japp Poirot om han inte hade dragit sig tillbaka för att odla gurkor. Detta är en indirekt referens till det misslyckade försöket att dra sig tillbaka som skildras i Dolken från Tunis, när Poirot bosatte sig i den lilla byn King's Abbot, bara för att bli uppmanad att utreda ett mord i byn.
Allusioner till verklig historia, geografi och aktuell vetenskap
- Bokens Majestic Hotel är flyttat från Devon till Cornwall och är baserat på Imperial Hotel i Torquay.[6]
- I kapitel sju refererar karaktärerna till en kvinnlig flygare som åkte till Australien. Detta är en anspelning på Amy Johnson som gjorde den första soloflygningen från England till Australien av en kvinna från 5 maj 1930 till 24 maj 1930.
- Michael Setons försök att flyga ensam jorden runt är ett nyckelelement i romanen, som släpptes 1932. Vid den tiden hade bedriften aldrig uppnåtts; 1933 blev Wiley Post den första flygaren att segla jorden runt.
Bearbetningar
Teater
Berättelsen omarbetades till en pjäs av Arnold Ridley 1940 och hade premiär i West End i London på Vaudeville Theatre den 1 maj. Poirot spelades av Francis L. Sullivan.
TV och film
En sovjetisk filmversion, Zagadka Endkhauza, gjordes 1989 av Vadim Derbenyov.[7]
Romanen filmatiserades för TV 1990, som en del av andra säsongen av Agatha Christies Poirot. Det var den första fullängdsromanen som filmatiserades. Poirot spelades av David Suchet och Nick Buckley av Polly Walker. På det hela taget var filmen trogen romanen; Freddies make är dock inte med i filmen och han skjuter inte heller på Nick under upplösningen, Challenger arresteras istället för att tillåtas fly, och Freddies och Jims öden förblir olösta. Överste Weston hade utelämnats från bearbetningen, och miss Lemon tillades. Avsnittet spelades in i Salcombe nära Agatha Christies hemstad Torquay, snarare än på Cornwalls kust där berättelsen utspelar sig.
Romanen bearbetades som ett avsnitt av den japanska animerade serien Agatha Christie's Great Detectives Poirot and Marple, med titeln "The Mystery of End House". Avsnittet sändes 2004.
Romanen bearbetades igen som det fjärde avsnittet av den första säsongen av den franska TV-serien Les Petits Meurtres d'Agatha Christie, som sändes 2009.
Radio
Badortsmysteriet anpassades för radio av Michael Bakewell för BBC Radio 4 med John Moffatt som Poirot och Simon Williams som kapten Hastings i Hercule Poirot.[8]
Datorspel
Den 22 november 2007 anpassades Badortsmysteriet, liksom Döden på Nilen, till ett PC-spel av Floodlight Games, och publicerades som ett gemensamt arbete mellan Oberon Games och Big Fish Games, där spelaren återigen tar rollen som Poirot när han söker igenom End House och andra områden i Cornwall Coast efter ledtrådar, och förhör misstänkta baserat på information han hittar, den här gången genom ledtrådskorten han får på vägen.[9] Två andra titlar utvecklades av Floodlight Games släpptes senare baserade på Christies Död mans fåfänga respektive 4.50 från Paddington.[10]
Serieroman
Badortsmysteriet släpptes av HarperCollins som en serieroman 2008, adapterad av Thierry Jollet och illustrerad av Didier Quella-Guyot (ISBN 0-00-728055-6).[7]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- ^ Morgan, Janet (1984). Agatha Christie, A Biography. Collins. sid. 48–53. ISBN 0-00-216330-6
- ^ Christie, Agatha (1977). An Autobiography. Collins. sid. 195. ISBN 0-00-216012-9
- ^ The Times Literary Supplement, 14 April 1932, p. 273
- ^ The New York Times Book Review, 6 March 1932, p. 20
- ^ Barnard, Robert (1990). A Talent to Deceive – an appreciation of Agatha Christie. Fontana Books. sid. 202. ISBN 0-00-637474-3
- ^ ”Agatha Christie photo trail”. Famous Devonians. BBC Devon. 24 september 2014. https://www.bbc.co.uk/devon/content/image_galleries/agatha_christie_photo_trail_gallery.shtml?13. Läst 23 oktober 2015.
- ^ [a b] ”Peril at End House”. Agatha Christie Official Web site. http://www.agathachristie.com/christies-work/stories/peril-at-end-house/119. Läst 26 oktober 2015.
- ^ ”Peril at End House Episode 1 of 5”. BBC Radio 4 Extra. 27 oktober 2015. https://www.bbc.co.uk/programmes/b01073s1. Läst 23 augusti 2016.
- ^ Saltzman, Marc (27 november 2007). ”Agatha Christie: Peril at End House Review”. Gamezebo. http://www.gamezebo.com/2007/11/27/agatha-christie-peril-end-house-review/. Läst 23 oktober 2015.
- ^ ”Floodlight Games”. https://www.mobygames.com/company/floodlight-games. Läst 26 oktober 2020.
Externa länkar
- Peril at End House at the official Agatha Christie website
- Badortsmysteriet på Internet Movie Database (engelska)
- Agatha Christie: Peril at End House computer game
Media som används på denna webbplats
Flag of England. Saint George's cross (a red cross on a white background), used as the Flag of England, the Italian city of Genoa and various other places.