Backstugusittare

Backstugusittarna Ante och Lillulla i Nätra församling, söder om Örnsköldsvik. (Fotografi från år 1900)

Backstugusittare (även backstugosittare, backstugohjon, backstuguhjon, backstusittare, backstubo, backstusittare) är ett ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på någon annans mark eller på allmänningen i en backstuga, men till skillnad från torparna arrenderade backstugusittaren normalt ingen jord till sin stuga.

Backstugusittaren var helt beroende av markägarens godtycke, men disponerade i regel över ett litet potatisland, och kanske en jordlott, som jordägaren lånat ut. Till hushållet hörde ofta mindre djur, som katter, grisar, getter och höns.

Så gott som alltid var de som bodde på detta vis mycket fattiga och försörjde sig på tillfälliga arbeten, hemslöjd eller andra uppdrag. Stugan var befriad från skatt. Undantagsvis fanns backstugusittare med relativt god standard. En del hantverkare fann i den enkla byggnaden en billig bostad, utan att för den skull vara fattiga.[1]

Under 1600- och 1700-talet bodde de allra fattigaste, och ibland de utstötta och föraktade, i backstugorna. ”Statusen” förbättrades något under 1800-talet, då daglönare började att flytta in i de enkla bostäderna. I och med laga skiftet[2] 1827 ökade antalet backstugusittare. Anledningen var att gårdarna flyttade ut från byarna och gjorde anspråk på de jordar som disponerats av torparna. Torparna hade då ingen annan råd än att bli daglönare (tillfälliga arbeten).[3] År 1890 fanns det i Sverige 52 192 torpare, men endast 14 341 backstugusittare.[4]

Se även

Källor

Noter

Vidare läsning

Media som används på denna webbplats

Backstugusittare1.jpg
Backstugusittare, Ante och Lillulla. Nätra församling, söder om Örnsköldsvik. foto från 1900.