Ba-ta-clan

Ba-ta-clan är en operett (chinoiserie musicale - musikalisk kineseri) i en akt med musik av Jacques Offenbach och libretto av Ludovic Halévy. Den hade premiär den 29 december 1855 på Théâtre des Bouffes Parisiens i Paris.^[1]

Titeln är en ordlek på "bataclan", uppdelad i tre stavelser med bindestreck, som om det vore ett kinesiskt ord. Det franska uttrycket "tout le bataclan" kan översättas med "hela konkarongen" eller "rubb och stubb".

Ba-ta-clan var Offenbachs första stora succé och den första att spelas på hans vinterteater Salle Choiseul.^[1] Verket var en satir över det mesta från samtida politik till konventioner inom grand opéra. Det spelades ofta i Paris, London och New York, och Offenbach utökade så småningom verket till en helaftonsföreställning med elva medverkande. Offenbachs tidiga operetter var småskaliga enaktare, då lagen i Frankrike begränsade musikaliska scenverk (operor undantagna) till enaktare med högst tre sångare och eventuellt några stumma karaktärer.^[2] 1858 ändrades lagen och Offenbach kunde komponera fullskaliga verk såsom Orfeus i underjorden.

1865 invigdes teaterscenen Bataclan i Paris, uppkallad efter operetten.^[3]

Ba-ta-clan framfördes i England den 20 maj 1857 på St James's Theatre under Offenbachs andra visit till London, arrangerad av hans svärfar John Mitchell. Offenbach tog med sig hela teaterkompaniet från Bouffes-Parisiens inklusive orkestern och framförde 19 olika verk varav 11 av honom själv.^[4] 1867 producerades verket som en tredelad föreställning på St George's Opera House i London (Ching-Chow-Hi) vid sidan av La Chatte métamorphosée en femme (Puss in Petticoats) och premiären på Arthur Sullivans The Contrabandista.^[5]

Från början var verket en pik åt kejsaren Napoleon III, men den satiriska handlingen är tidlös och kejsar Fé-ni-han kan representera vilken stor ledare som önskas.^[6] Tre år efter att andra franska republiken hade störtats och ersatts av andra franska kejsardömet kunde den falske kinesen göra narr av tidens chauvinism; allt styrs av staten, precis som i det påhittade Kina som avbildas på scenen.^[7]

Operetten framfördes den 2 april 1861 på Mindre teatern i Stockholm.

Handlingen äger rum i Ché-i-no-or, i trädgården till kejsar Fé-ni-hans palats, med kiosker och pagoder. Vaktchefen Ko-ko-ri-ko står i spetsen för en konspiration att störta kejsaren. Operetten börjar med att konspiratörerna förklarar scenen på kinesiska. De går ut och prinsessan Fé-an-nich-ton läser en bok - La Laitière de Montfermeil av Paul de Kock; hon noterar att Ké-ki-ka-ko bläddrar igenom ett exemplar av La Patrie. De inser att ingen av dem är kineser utan fransmän. Ké-ki-ka-ko är Viscount Alfred Cérisy, en gång skeppsbruten vid Kinas kust och tillfångatagen, torterad och förd till palatset och dömt att endast sjunga rebellsången Ba-ta-clan. Fé-an-nich-ton erkänner i en sång att hon är Mademoiselle Virginie Durand, en sopransångerska som var på en Fjärran Östernturné för att inviga befolkningen i den franska repertoaren: Hugenotterna och Kameliadamen, La Juive och Les Rendez-vous bourgeois, Phèdre och Passé minuit, då hon togs tillfånga av Fé-ni-hans soldater. De två parisarna drömmer om hemlandet och Fé-an-nich-ton sjunger 'Ronde de Florette'. De bestämmer sig för att fly.

Konspiratörerna återvänder, men när de blir ensamma beklagar sig Fé-ni-han; i själva verket är han Anastase Nourrisson från Brive-la-Gaillarde och hans enda önskan är att återse Frankrike. Ko-ko-ri-ko kommer hotfullt tillbaka och han och Fé-ni-han sjunger en duett på låtsas-Italienska i stil med Bellini.^[1] I själva verket har Fé-an-nich-ton och Ké-ki-ka-ko blivit stoppade av Ko-ko-ri-ko när de försökte fly och kejsaren har dömt dem till döden.

Virginia och Alfred sjunger en sista gång La Ronde de Florette och Fé-ni-han blir förvånad att de talar franska, lika förvånade är de över att kejsaren talar deras språk. Fé-ni-han kör ut konspiratörerna och berättar att han för åtta år sedan fördes inför den riktige prins Fé-ni-han och fick höra att det enda sätt på vilket han skulle slippa avrättas vad att anta kejsaren roll. Han ger nu Ké-ki-ka-ko samma erbjudande men han vägrar och frågar varför en revolt är på uppgång. Fé-ni-han har av misstag dödat landets mest ädla men och nu hotas han av en konspiration. Ké-ki-ka-ko hotar att förena sig med konspiratörerna och kallar på dessa genom att sjunga hymnen "Ba-ta-clan" (mixad med koralen "Ein feste Burg" från "Hugenotterna"). Fé-ni-han får ett brev från en av konspiratörerna i vilket det avslöjas att han och Ko-ko-ri-ko också är fransmän och han lovar se till att de kan fly om han får bli kejsare. Allt slutar med en repris av sången "Ba-ta-clan" medan Fé-an-nich-ton, Ké-ki-ka-ko och Fé-ni-han förbereder hemfärden till Frankrike.

Jacques Offenbach: Ba-Ta-Clan, Orkester Jean-François Paillard, Kör Philippe Caillard

• Dirigent: Marcel Couraud
• Sångare: Huguette Boulangeot (Fé-an-nich-ton), Raymond Amade (Ké-ki-ka-ko), Rémy Corazza (Fé-ni-han), René Terrasson (Ko-ko-ri-ko)
• Inspelningsdatum: mars 1966
• Skivmärke: Erato 063-19 989-2 (CD, med Les Bavards)

Jacques Offenbach: Ba-Ta-Clan, L'Ensemble de Basse-Normandie

• Dirigent: Dominique Debart
• Sångare: Maryse Castets (Fé-an-nich-ton), Vincent Vittoz (Ké-ki-ka-ko), Bernard van der Meersch (Fé-ni-han), Michel Hubert (Ko-ko-ri-ko)
• Inspelningsdatum: 1986
• Skivmärke: Pluriel PL 3374 (CD)

• Libretto in WikiSource
• Fisch-Ton-Kan av Emmanuel Chabrier, 1875.
• The Mikado av Arthur Sullivan, 1885.
• Bataclan

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ba-ta-clan, tidigare version.

• Information about the operetta
• Opera-opera plot summary
• Operadis discography, accessed 11 March 2011