Bägaren
| Bägaren | |
 | |
| Lista över stjärnor i Bägaren | |
| Latinskt namn | Crater |
|---|---|
| Förkortning | Crt |
| Rektascension | 11 h |
| Deklination | -16° |
| Area | 282 grad² (53) |
| Huvudstjärnor | 4 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 12 |
| Stjärnor med exoplaneter | 7 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 0 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 0 |
| Ljusaste stjärnan | Delta Crateris, Labrum (3,57m) |
| Närmaste stjärnan | LHS 2358 (34,86 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Eta Cratiderna |
| Närliggande stjärnbilder | Lejonet Sextanten Vattenormen Korpen Jungfrun |
| Synlig vid latituder mellan +65° och −90° Bäst synlig klockan 21:00 under april. | |
Bägaren (Crater på latin) är en stjärnbild på södra stjärnhimlen.[1][2][3] Konstellationen är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[4]
Historik
Bägaren var en av de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi
Enligt den grekiska mytologin så skickade Apollon en korp att hämta vatten med en bägare, men korpen stannade för att äta fikon. Istället för att berätta sanningen ljög korpen att en orm hade hindrat honom från att nå vattnet, och så höll han ormen i sin näbb som bevis. Apollon förstod att det var en lögn och kastade upp korpen, bägaren och ormen på stjärnhimlen. Dessutom straffade han den lögnaktiga fågeln extra genom att se till att bägaren skulle vara utom räckhåll.[5]
Stjärnor
Bägarens huvudstjärnor är ljussvaga grannar till Korpens stjärnbild.[6][3]
- δ - Delta Crateris (Labrum) är en orange jättestjärna av magnitud 3,56.
- γ - Gamma Crateris är en dubbelstjärna av sammanlagd magnitud 4,06. Huvudstjärnan är en vit stjärna av magnitud 4,08 och följeslagaren är av magnitud 9.8.
- α - Alfa Crateris (Alkes) är en orange jätte av magnitud 4,08.
- β - Beta Crateris (Al Sharasif) är en vit stjärna av magnitud 4,46.
- θ - Theta Crateris är en blåvit stjärna av magnitud 4.70.
- ζ - Zeta Crateris är en gul jätte av magnitud 4.71.
- ε - Epsilon Crateris är en orange jätte av magnitud 4,81.
- λ - Lambda Crateris är en gulvit dubbelstjärna av magnitud 5,08.
- η - Eta Crateris är en vit stjärna av magnitud 5,17.
Djuprymdsobjekt
Det finns inga Messier-objekt i Bägaren.[6][3]
- NGC 3511 är en spiralgalax av magnitud 11,0.
- NGC 3887 är en spiralgalax av magnitud 10,6, som ligger 68 miljoner ljusår bort och som upptäcktes av William Herschel 1785.
- NGC 3962 är en elliptisk galax av magnitud 10,7.
- NGC 3981 är en spiralgalax av magnitud 11,0.
Kvasarer
- RX J1131-1231 ligger 6 miljarder ljusår bort. Det svarta hålet i mitten av kvasaren var det första svarta hålet vars rotation kunde mätas direkt.[7]
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 25 januari 2014.
- ^ [a b c] ”Crater Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/crater-constellation/. Läst 25 januari 2014.
- ^ http://www.iau.org/ The International Astronomical Union (IAU)
- ^ Ridpath & Tirion 2001, sid. 128-130.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 360-361. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ Nola Taylor Redd (5 mars 2014). ”Monster Black Hole Spins at Half the Speed of Light”. Space.com. http://www.space.com/24936-supermassive-black-hole-spin-quasar.html. Läst 5 mars 2014.
| ||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 4.0
IAU Crater chart
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Crater, the cup
Multiple images of a distant quasar are visible in this combined view from NASA's Chandra X-ray Observatory and the Hubble Space Telescope. The Chandra data, along with data from ESA's XMM-Newton, were used to directly measure the spin of the supermassive black hole powering this quasar. This is the most distant black hole where such a measurement has been made, as reported in our press release.
Gravitational lensing by an intervening elliptical galaxy has created four different images of the quasar, shown by the Chandra data in pink. Such lensing, first predicted by Einstein, offers a rare opportunity to study regions close to the black hole in distant quasars, by acting as a natural telescope and magnifying the light from these sources. The Hubble data in red, green and blue shows the elliptical galaxy in the middle of the image, along with other galaxies in the field.
The quasar is known as RX J1131-1231 (RX J1131 for short), located about 6 billion light years from Earth. Using the gravitational lens, a high quality X-ray spectrum - that is, the amount of X-rays seen at different energies - of RX J1131 was obtained.
The X-rays are produced when a swirling accretion disk of gas and dust that surrounds the black hole creates a multimillion-degree cloud, or corona near the black hole. X-rays from this corona reflect off the inner edge of the accretion disk. The reflected X-ray spectrum is altered by the strong gravitational forces near the black hole. The larger the change in the spectrum, the closer the inner edge of the disk must be to the black hole.
The authors of the new study found that the X-rays are coming from a region in the disk located only about three times the radius of the event horizon, the point of no return for infalling matter. This implies that the black hole must be spinning extremely rapidly to allow a disk to survive at such a small radius.
This result is important because black holes are defined by just two simple characteristics: mass and spin. While astronomers have long been able to measure black hole masses very effectively, determining their spins have been much more difficult.
These spin measurements can give researchers important clues about how black holes grow over time. If black holes grow mainly from collisions and mergers between galaxies they should accumulate material in a stable disk, and the steady supply of new material from the disk should lead to rapidly spinning black holes. In contrast if black holes grow through many small accretion episodes, they will accumulate material from random directions. Like a merry go round that is pushed both backwards and forwards, this would make the black hole spin more slowly.
The discovery that space-time at the black hole's event horizon is spinning at over half the speed of light suggests that RX J1131, observed at a distance of six billion light years, corresponding to an age about 7.7 billion years after the Big Bang, has grown via mergers, rather than pulling material in from different directions.
These results were published online in the journal Nature. The lead author is Rubens Reis of the University of Michigan. His co-authors are Mark Reynolds and Jon M. Miller, also of Michigan, as well as Dominic Walton of the California Institute of Technology.