Atlas (måne)
- För andra betydelser, se Atlas (olika betydelser).
| Atlas | |
 Atlas på en bild tagen den 12 juni 2007 av Cassini–Huygens | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Terrile Voyager 1 |
| Upptäcktsdatum | oktober 1980 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | S/1980 S 28 |
| Uppkallad efter | Atlas |
| Omloppsbana | |
| Halv storaxel | 137 670 ± 10 km |
| Excentricitet | 0,0012 |
| Siderisk omloppstid | 0,6016947883 d |
| Inklination | 0,003 ± 0,004° |
| Måne till | Saturnus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 46 × 38 × 19 km[1] |
| Ekvatorradie | 15,3 ± 1,2 km [1] |
| Area | ~3 700 km² |
| Volym | ~15 000 km³ |
| Massa | 6,6 ± 0,6 × 1015 kg[2] |
| Medeldensitet | 0.44 ± 0.11 g/cm³ |
| Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,00083 m/s² |
| Flykthastighet | ~0,0062 km/s |
| Rotationsperiod | Bunden rotation |
| Albedo | 0,4 |
| Skenbar magnitud | +19 [3] |
Atlas (grekiska Άτλας) är en av de innersta av Saturnus månar. Den upptäcktes av Richard Terrile 1980 med hjälp av fotografier från Voyager 1. Ett annat namn är Saturnus XV och vid upptäckten fick den det temporära namnet S/1980 S 28. Namnet Atlas kommer från den grekiska mytologin: Atlas är guden som bär upp himlen.
Atlas troddes länge vara en herdemåne till A-ringen. Dess bana går strax utanför A-ringens ytterkant och bidrar med sin gravitation att hålla ringpartiklarna på plats. Det är dock nu bekräftat att den huvudsakliga förklaringen till A-ringens skarpa ytterkant är en 7:6-banresonans med de större men mer avlägsna månarna Janus och Epimetheus[4]. 2004 upptäcktes en svag tunn ring, nu kallad R/2004 S1, i Atlas omloppsbana.
Ytan är relativt ljus och tros därför vara istäckt. Månen har en märklig form: den har en mycket hög ås som sträcker sig runt hela ekvatorn, och som får Atlas att likna ett "flygande tefat". Den mest sannolika förklaringen till åsen är att månen svept upp material från den närbelägna ringen. Materialet ackumuleras företrädesvis nära Atlas ekvatorsplan på grund av ringens tunnhet. Det visar sig att åsen når nästan ut till gränsen för Atlas rochelob, vilket innebär att eventuella partiklar som ansamlas på åsen förloras på grund av centrifugalkraften.[4]
Referenser
- ^ [a b] Porco, C. C.; et al. (6 februari 2006). ”Physical Characteristics and Possible Accretionary Origins for Saturn's Small Satellites”. Bulletin of the American Astronomical Society "37": ss. 768. http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2006/pdf/2289.pdf.
- ^ Spitale, J. N.; et al. (6 februari 2006). ”The orbits of Saturn's small satellites derived from combined historic and Cassini imaging observations”. The Astronomical Journal "132": ss. 692. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=2006AJ....132..692S&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d06040.
- ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 77
- ^ [a b] E. Lakdawalla (13 juni, 2007). ”Funny little Atlas”. The Planetary Society weblog. Arkiverad från originalet den 12 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120212093806/http://www.planetary.org/blog/article/00001003/. Läst 10 december 2007.
Externa länkar
- The Planetary Society: Atlas
- NASA: Saturnian Satellite Fact Sheet
- Johnston's Archive: Properties of the Planetary Satellites of the Solar System
| |||||||||||
Media som används på denna webbplats
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Narrow Angle Camera image of Atlas. Adapted from source images. Imaged from 181,000 km with clear filters, about 1km per pixel.