Arvid Lindman

Arvid Lindman
Sveriges statsminister
Tid i befattningen 2 oktober 1928–7 juni 1930
Monark	Gustaf V
Företrädare	Carl Gustaf Ekman
Efterträdare	Carl Gustaf Ekman
Tid i befattningen 29 maj 1906–7 oktober 1911
Monark	Oscar II Gustaf V
Företrädare	Karl Staaff
Efterträdare	Karl Staaf
Sveriges utrikesminister
Tid i befattningen 30 mars 1917–19 oktober 1917
Statsminister	Carl Swartz
Företrädare	K.A. Wallenberg
Efterträdare	Johannes Hellner
Sveriges sjöförsvarsminister
Tid i befattningen 2 augusti 1905–7 november 1905
Statsminister	Christian Lundeberg
Företrädare	Louis Palander
Efterträdare	Ludvig Sidner
Ledamot av Andra kammaren i Sveriges riksdag
Tid i befattningen 1912–1935
Valkrets	Stockholms stads första valkrets (1912–1921) Stockholms stads valkrets (1922–1935)
Uppdrag i riksdagen
Ledamot av särskilda utskottet (1913, 1924, 1933) Ledamot av första särskilda utskottet (1914, 1919, 1920, 1922, 1925) Ledamot av hemliga utskottet (1914, 1919, 1920–1921) Ledamot av talmanskonferensen (1915–1928, 1931–1935) Ledamot av tredje särskilda utskottet (1918) Ledamot av andra särskilda utskottet (1919, 1920, 1926) Ledamot av utrikesnämnden (1921–1935)
Ordförande i
Särskilda utskottet (1916) Första särskilda utskottet (1923)
Ledamot av Första kammaren i Sveriges riksdag
Tid i befattningen 1905–1911
Valkrets	Gävleborgs läns valkrets (1905–1910) Älvsborgs läns valkrets (1911)
Uppdrag i riksdagen
Ledamot av lagutskottet (1906)
Född	Salomon Arvid Achates Lindman 19 september 1862 Films socken, Uppsala län
Död	9 december 1936 (74 år) Croydon, Surrey, England (skriven i Jakobs församling, Stockholms län)
Gravplats	Norra begravningsplatsen
Nationalitet	Svensk
Politiskt parti	Allmänna valmansförbundet
Ministär	Lindman I Lindman II
Maka	Anna Lovisa (Annie) Almström (g. 1888–1927; hennes död)
Föräldrar	Emil Achates Lindman (1826–1902) Ebba Carolina Dahlgren (1827–1929)
Släktingar	Alex Lindman (kusin)
Namnteckning

Salomon Arvid Achates Lindman (i riksdagen kallad Lindman i Stockholm, annars vanligen omtalad som amiral Lindman), född 19 september 1862 i Films socken, Uppsala län, död 9 december 1936 i Croydon, England, var en svensk politiker (högerman), sjöofficer och industriman.

Lindman var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 i Regeringen Lindman I och 1928–1930 i Regeringen Lindman II, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden i regeringen Swartz 1917.

Lindman var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.

Arvid Lindman föddes på Österby bruk i Films socken i Uppland som son till bruksdisponent Emil Achates Lindman och Ebba Carolina, född Dahlgren (1827–1929).^[1] Han studerade vid högre allmänt läroverk i Hudiksvall 1873 till 1876 och blev därefter inskriven vid Kungliga Sjökrigsskolan, där han tog sin sjöofficersexamen 1882. Lindman blev underlöjtnant vid flottan 1882, deltog i ångfregatten Vanadis världsomsegling 1883–1885 samt utnämndes till löjtnant 1887. Han tog 1889 avsked från flottan på tre år, men kvarstod utan lön, blev kapten 1892 och övergick samma år till flottans reserv, utnämndes 1905 till kommendör vid flottan samt 1907 till konteramiral i flottans reserv.^[2]

Lindman var tidigt intresserad av affärslivet och industriell verksamhet. Han anställdes 1889 hos AB Iggesunds bruk,^[2] och blev verkställande direktör där 1892. Samma år blev den unge företagsledaren vald till ledamot av Gävleborgs läns landsting, vilket han var fram till 1905. Han ledde bruket fram till 1903 då han blev VD vid Strömbacka bruks AB, en post han upprätthöll till 1923. Därutöver var Lindman bland annat VD för LKAB 1901–03 och 1904 tillträdde han som Telegrafstyrelsens generaldirektör.^[3] Åren 1916–1925 var han styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson.^[4]

Lindman hade 1902 erbjudits posten som finansminister i Boströms andra ministär, men tackat nej.^[3] Lindman, valdes hösten 1904 till länets riksdagsman i första kammaren, och blev riksdagsman där i januari 1905. Som nybliven riksdagspolitiker var han medlem av Första kammarens protektionistiska parti. I augusti 1905 utnämndes Lindman till sjöminister i Christian Lundebergs samlingsregering. Han avgick tillsammans med resten av regeringen i november samma år.^[2] Lindman utnämndes 1905 till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab.

Efter att Karl Staaff hade fått lämna in sin första regerings avskedsansökan, vilken beviljades av Oscar II, påbörjades arbetet med att hitta en ny regeringschef som föll det kungliga majestätet mer i smaken. Först tillfrågades lantbrukaren Alfred Petersson i Påboda, som emellertid avböjde. Näste man att avböja statsministerämbetet var den förre utrikesministern Fredrik Wachtmeister. Därefter erbjöds Lindman uppdraget att bilda regering, vilket han accepterade.

Under sin första ämbetstid som statsminister lyckades Lindman lösa frågan med rösträtt, som Karl Staaffs regering hade fallit på, och som hade gjort Lindman till statsminister. Beslutet gällde att män hade allmän rösträtt med proportionella val till båda kamrarna. Den försiktiga reformen var en kompromiss som innebar allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren. Till den första kammaren valdes ledamöterna fortsatt indirekt, vilket innebar att högern alltjämt kom att dominera i denna kammare. I de kommunala valen var nämligen rösträtten inte likvärdig utan graderades efter inkomst, från 1–40. Lindman motsatte sig kvinnlig rösträtt. Lindman tillsatte under sin ämbetstid som statsminister en försvarskommitté samt bekräftade Sveriges ställning inom Nord- och Östersjöavtalen. År 1909 utbröt en storstrejk till följd av politiska och ekonomiska motsättningar, vilken sedermera avtog. Som statsminister 1910 blev han även ledamot av första kammarens förenade högerparti.

År 1911 gjorde vänstersidan stora framgångar i andrakammarvalet, som en följd av att rösträtten vidgats. Detta gjorde att Lindman inte längre kunde förbli statsminister och avgick med hela sin regering. Han lämnade även första kammaren, där han under året 1911 hade varit riksdagsman för Älvsborgs läns valkrets. Han gick i stället över till Riksdagens andra kammare, som riksdagsman för Stockholms stads första valkrets. Mellan 1913 och 1935 fungerade Lindman som ordförande för dess högerparti, Lantmanna- och borgarpartiet, förutom 1917 när han var utrikesminister i regeringen Swartz. Han rådde kungen att låta Hjalmar Hammarskjöld och Swartz bilda regeringar för att blockera den mer hårdföre konservativa ledaren Ernst Trygger.

Mellan 1913 och 1935 var Lindman ordförande för Högerns riksorganisations och Allmänna valmansförbundet, samt för riksdagshögern 1935. Han pådrev därigenom arbetet med att modernisera partiorganisationen, och introducerade under samma period valaffischen. År 1920 undertecknade han tillsammans med andra ledande politiker, däribland Hjalmar Branting, en motion om att man skulle inrätta det Rasbiologiska institutet.^[5]

Efter andrakammarvalet 1928, även kallat ”Kosackvalet”, där Socialdemokraterna gjorde en stor valförlust, bildades en högerlagd minoritetsregering av Lindman. Detta var ett resultat av att både liberala och frisinnade hade avböjt det önskemål om en borgerlig majoritetsregering som kungen hade erbjudit. Exempel på de åtgärder som regeringen genomförde var bland annat inkallandet av arbetsfredskonferensen 1928. Lindmans regering avgick 1930, eftersom förslag om höjda spannmålstullar till stöd för jordbruket hade fällts av frisinnade och socialdemokrater.^[3]

Som partiledare var Lindman modern. Hans engagemang och vältalighet vände sig till väljarna, och han var både energisk och resultatinriktad. Han förde, utan att vara principlös, en pragmatiskt konservativ politik. Han var skicklig på att samarbeta med politiska motståndare. Han tog avstånd från nazism och fascism, och uteslöt under 1930-talet fascistiska kampgrupper från högerns ungdomsförbund.^[6] I samband med detta bildades Ungsvenskarna (senare Moderata ungdomsförbundet, MUF) under Jarl Hjalmarson för att ersätta det uteslutna Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Brytningen var uttryck för en djupare motsättning inom högern mellan radikalkonservativa – som tenderade dra åt tyska influenser – och liberalt, anglosaxiskt influerade, där Lindman hörde till de senare.

Lindman blev hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet 1905, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1906,^[2] och av Kungliga Lantbruksakademien 1928, förste hedersledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1932.^[7] Han fungerade även som styrelseordförande för Carnegiestiftelsen från 1911, och för Skogshögskolan från 1915.

Lindman lämnade riksdagen 1935, och året därpå omkom han vid en flygolycka med ett nederländskt flygplan, vid Croydon Airport utanför London, Storbritannien. Tillsammans med Lindman omkom även den svenske direktören Charles Dickson samt autogirons uppfinnare Juan de la Cierva^[8] och tolv andra. Han begravdes på Norra begravningsplatsen den 19 december 1936.

Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa "Annie" Almström (1867–1927), dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Påhlman. De fick tre barn: Rolf Achates (1888–1987), Eva Ebba Sophia von Dardel (1890–1985) och Karin Ebba Larson (1893–1989).^[9][1] Han var kusin till Alex Lindman.^[10]

• Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts orden (Serafimerorden), 16 juni 1908.
• Konung Oscar II:s och Drottning Sofias guldbröllopsminnestecken, 1907.
• Riddare av Carl XIII:s orden, 27 januari 1917.
• Riddare av första klassen av Vasaorden, 1897.

Källa:^[11]

• Riddare av Badiska Husorden Fidelitas.
• Storkorset av Danska Dannebrogorden.
• Storkorset av Finlands Vita Ros' orden.
• Storkorset av Franska Hederslegionsorden.
• Storkorset av Lettiska Tre Stjärnors orden.
• Riddare av Preussiska kronans förtjänstorden, 3 augusti 1908.
• Riddare av första klassen av Preussiska Kronorden.
• Riddare av Ryska Sankt Alexander Nevskij-orden.
• Innehavare av första klassen av Siamesiska Vita elefantens orden.
• Storkorset av Spanska Karl III:s orden.
• Storkorset av Brittiska Victoriaorden.
• Riddare av Hawaiiska Kronorden.

Källa:^[11]

• Regeringen Lindman I
• Regeringen Lindman II
• Arvid Lindmans Sextioårsfond

• Tvåkammarriksdagen 1867–1970 (Almqvist & Wiksell International 1992), band 5, s. 151 - 152
• Vem är det : Svensk biografisk handbok 1925, red. fil dr Göran Lindblad, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1924 s. 461-462
• Händelser man minns - en krönika 1920–1969, fil.dr. Harald Schiller, 1970
• Sveriges statskalender för året 1935, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Maj:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1945 ISSN 0347-7223, s. 245, 758, 811, 825. Bihang, s. 7, 232, 314, 328

• E. Timelin, Ministären Lindman och representationsreformen 1907–09, (1928)
• O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–36, (1947)
• Hagård, Birger: Arvid Lindman i Svenskt biografiskt lexikon (1980–1981)
• Ivar Andersson, Arvid Lindman och hans tid, (1956)
• Leif Lewin, Ideologi och strategi: Svensk politik under 100 år, (1984) ISBN 91-1-847441-1
• Lewin, Leif; Bergstrand, Mats; Ohlsson, Per T. (2010). Arvid Lindman. Sveriges statsministrar under 100 år ; 2. Stockholm: Bonnier. Libris 11857423. ISBN 978-91-0-011974-4 
• Anders Edwardsson: Arvid Lindman. En statsminister och hans tid. Timbro, Stockholm 2010, ISBN 978-91-7566-763-8

• Wikimedia Commons har media som rör Arvid Lindman.
  Bilder & media
• Mognad erfarenhet och ungdomlig hänförelse sida om sida i striden för nationella mål. Politisk pamflett av Arvid Lindman från 1925 på Stockholmskällan

Sveriges statsministrar (lista) 1809 års regeringsform (1876–1974) Louis De Geer d.ä. (1876–1880) · Arvid Posse (1880–1883) · Carl Johan Thyselius (1883–1884) · Robert Themptander (1884–1888) · Gillis Bildt (1888–1889) · Gustaf Åkerhielm (1889–1891) · Erik Gustaf Boström (1891–1900) · Fredrik von Otter (1900–1902) · Erik Gustaf Boström (1902–1905) · Johan Ramstedt (april–augusti 1905) · Christian Lundeberg (augusti–november 1905) · Karl Staaff (1905–1906) · Arvid Lindman (1906–1911) · Karl Staaff (1911–1914) · Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917) · Carl Swartz (mars–oktober 1917) · Nils Edén (1917–1920) · Hjalmar Branting (mars–oktober 1920) · Louis De Geer d.y. (1920–1921) · Oscar von Sydow (februari–oktober 1921) · Hjalmar Branting (1921–1923) · Ernst Trygger (1923–1924) · Hjalmar Branting (1924–1925) · Rickard Sandler (1925–1926) · Carl Gustaf Ekman (1926–1928) · Arvid Lindman (1928–1930) · Carl Gustaf Ekman (1930–1932) · Felix Hamrin (augusti–september 1932) · Per Albin Hansson (1932–1936) · Axel Pehrsson-Bramstorp (juni–september 1936) · Per Albin Hansson (1936–1946) · Tage Erlander (1946–1969) · Olof Palme (1969–1976) 1974 års regeringsform (1975–idag) Olof Palme (1969–1976) · Thorbjörn Fälldin (1976–1978) · Ola Ullsten (1978–1979) · Thorbjörn Fälldin (1979–1982) · Olof Palme (1982–1986) · Ingvar Carlsson (1986–1991) · Carl Bildt (1991–1994) · Ingvar Carlsson (1994–1996) · Göran Persson (1996–2006) · Fredrik Reinfeldt (2006–2014) · Stefan Löfven (2014–2021) · Magdalena Andersson (2021–2022) · Ulf Kristersson (2022–)

Konservatism i Sverige Filosofer Boström · Böök · Fahlbeck · Geijer · E. Heckscher · G. Heckscher · Heidenstam · Hjärne · Holmberg · Kjellén · Lindbom · Norström · Stenbock · Stolpe · Zetterberg Politiker Järta · Lindman · Lundeberg · Trygger Partier Högerpartiet de konservativa · Lantmanna- och borgarpartiet Rörelser Engelbrekt · Göticism · Konservativ ungdom · Konservativt idéforum · Lundakonservatism · Unghöger · Föreningen Heimdal · Konservativa Förbundet · Oikos Tidningar Det nya Sverige · Iduna · Nya Dagligt Allehanda · Stockholms Dagblad · Svensk Tidskrift · Tidskriften Heimdal Övrigt Den svenska linjen · Engelbrektsbågen · Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism