Armstrong Whitworth Whitley
| Armstrong Whitworth Whitley | |
 En Whitley från No.78 Squadron, cirka 1940. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Bombflygplan |
| Besättning | 5 6 (Mk.VII) |
| Första flygning | 17 mars 1936 |
| I aktiv tjänst | 1937 – 1945 |
| Versioner | Se varianter |
| Ursprung |  Storbritannien |
| Tillverkare | Armstrong Whitworth |
| Antal tillverkade | 1 814 |
| Data | |
| Längd | 21,12 meter (Mk.I, II, III och IV) 21,6 meter (Mk.V och VII) |
| Spännvidd | 25,6 meter |
| Höjd | 4,57 meter |
| Vingyta | 106 m² |
| Tomvikt | 8 770 kg |
| Max. startvikt | 12 000 kg (Mk.I, II, III och IV) 15 200 kg (Mk.V och VII) |
| Motor(er) | 2 × Armstrong Siddeley Tiger (Mk.I, II och III) 2 × Rolls-Royce Merlin (Mk.IV, V och VII) |
| Motoreffekt | 2 × 795 hk (Mk.I) 2 × 920 hk (Mk.II och III) 2 × 1 030 hk (Mk.IV) 2 × 1 145 hk (Mk.IVA, V och VII) |
| Propeller | Trebladig de Havilland med två stigningslägen |
| Prestanda | |
| Max. hastighet | 213 km/h (Mk.I) 357 km/h (Mk.II och III) 370 km /h (Mk.V och VII) |
| Räckvidd med max. bränsle | 1 900 km (Mk.I, II och III) 2 400 km (Mk.V och VII) |
| Max. flyghöjd | 5 200 meter (Mk.I, II och III) 7 900 meter (Mk.V och VII) |
| Stigförmåga | 1,73 m/s (Mk.I, II och III) 4,76 m/s (Mk.V och VII) |
| Lastförmåga | |
| Lastförmåga | 3 175 kg |
| Beväpning & bestyckning | |
| Fast beväpning | 2 × 7,7 mm Vickers K (Mk.I och II) 2 × Vickers K plus 2 × Browning (Mk.III och IV) 1 × Vickers K plus 4 × Browning (Mk.V oc h VII) |
| Bomber | 12 × 227 kg (500 lb) |
| Ritning | |
 | |
Armstrong Whitworth Whitley var ett brittiskt tungt bombflygplan som konstruerades i mitten av 1930-talet. Det var i början av andra världskriget det enda bombflygplan som var specifikt designat för nattbombningar och var fram till att fyrmotoriga bombflygplan infördes det tyngsta bombflygplanet i RAF Bomber Command. Från 1942 fram till krigsslutet användes de huvudsakligen som transportflygplan och marint patrullflygplan.
Utveckling
Armstrong Whitworth Whitley började konstrueras 1934 som ett svar på luftministeriets specifikation B.3/34. Armstrong Whitworths chefsingenjör John Lloyd valde att använda det kombinerade bomb- och transportflygplanet A.W.23 som bas.[1] Kapprustningen med Nazityskland gjorde att luftministeriet redan i juni 1935, långt innan prototypen ens flugit, beställde 80 flygplan.[2] Efter 34 tillverkade Whitley Mk.I med Tiger IX-motorer växlade man över tillverkningen till Mk.II med kompressorladdade Tiger VIII-motorer vilket gav 125 hk mer.[3][4]
Eftersom Whitley var byggd för nattbombningar i en tid när nattjaktflygplan ännu inte hade radar var den defensiva beväpningen relativt klen; bara två Vickers K-kulsprutor, en i nosen och en i stjärten. Mk.III var ett försök att förbättra den defensiva beväpningen. Nostornet byttes ut mot ett motordrivet Nash & Thompson FN-16 torn, men fortfarande med bara en kulspruta. Det kompletterades av ett nedsänkbart FN-17 kulsprutetorn med två Browning-kulsprutor under buken.[4]
Modellen Mk.IV var ett stort steg framåt. I stället för Tiger-motorer hade den Merlin IV-motorer på 1 030 hk. Dessutom var beväpningen betydligt förbättrad. Det nedsänkbara kulsprutetornet, som aldrig fungerade särskilt bra, togs bort och i stället installerades ett Nash & Thompson FN-10 torn med två kulsprutor i stjärten.[5] Dessutom förbättrades bombfällarens arbetsmiljö genom att bombsiktet placerades bakom glas under nostornet i stället för i en lucka under nosen. En handfull av dem byggdes med ännu starkare Merlin X-motorer på 1 145 hk och betecknades då Mk.IVA.[4]
Den talrikaste och mest utvecklade modellen var Mk.V. Den hade samma Merlin X-motorer som Mk.IVA, men var förlängd 380 mm bakom stjärten vilket gav akterskytten större eldområde. Stjärttornet byttes också ut mot ett FN-20 med fyra kulsprutor.[1] Whitley Mk.V var det första bombflygplan som fick så tung beväpning i ett torn och blev därmed också det bombflygplan som var bäst skyddat mot anfall bakifrån. Dessutom hade den större bränslemängd och finesser som avisning av vingarna.[1] Mk.VII var en version som byggdes för RAF Costal Command med en sjätte besättningsman, extra bränsletankar i bombutrymmet och radarn ASV Mk.II.[4]
Användning
De första Whitley-bombarna började levereras till No.10 Squadron i mars 1937.[1][5] Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 hade sex divisioner utrustats med Whitleys[2] och de utgjorde då de enda tunga bombdivisionerna i RAF Bomber Command.[4] Till en början användes Whitleys enbart till att släppa ned flygblad över Tyskland,[5] men det ändrades när Tyskland inledde Fall Gelb i maj 1940. Det första bombanfallet mot mål i Tyskland genomfördes natten mellan 11 och 12 maj då 36 stycken Whitleys anföll bangården i Mönchengladbach.[4] Även det första anfallet mot Italien 11–12 juni och det första anfallet mot Berlin 25–26 augusti genomfördes av Whitley-bombare.[4]
I början av 1941 hade fyrmotoriga bombflygplan som Short Stirling och Handley Page Halifax börjat levereras.[4] De kunde inte bara ta större bomblast än Whitley, de hade också bättre defensiv beväpning och Halifax var dessutom betydligt snabbare. I april 1942 togs Whitley ur tjänst som bombflygplan även om ett flertal togs i anspråk för ”tusenplansräden” mot Köln i slutet av maj.[4] I stället användes Whitleys för att bogsera lastglidflygplan och för att släppa fallskärmsjägare.[5] Whitleys spelade en viktig roll i operation Biting när No.51 Squadron släppte ner ett kompani brittiska fallskärmsjägare som erövrade den tyska radarstationen i Bruneval.[4]
Även RAF Costal Command använde Whitleys för att spana efter ubåtar. Totalt fyra tyska ubåtar förstördes av eller med hjälp av Whitley-bombare (U-751, U-705, U-261 och U-564). Dessutom skadades U-256 i september 1942 så svårt att den inte kunde tjänstgöra på nästan ett år.[5]
Varianter
- Mk.I – Första produktionsserien med Tiger IX-motorer. 34 byggda.
- Mk.II – Andra produktionsserien med Tiger VIII-motorer. 46 byggda.
- Mk.III – Version med förbättrad defensiv beväpning och möjlighet att bära tyngre bomber. 80 byggda.
- Mk.IV – Version med ytterligare förbättrad defensiv beväpning och Merlin IV-motorer. 33 byggda.
- Mk.IVA – Mk.IV med Merlin X-motorer på 1 145 hk. 7 byggda.
- Mk.V – Tredje produktionsserien med Merlin X-motorer, längre räckvidd och avisning. 1 466 byggda.
- Mk.VI – Projekterad modell med Pratt & Whitney R-1830 Twin Wasp-motorer. Inga byggda.
- Mk.VII – Marin version med extra bränsletankar, ytterligare en besättningsman och radar. 146 byggda.
Liknande flygplan
Källor
- ^ [a b c d] ”Armstrong Whitworth A.W.38 Whitley”. airpages.ru. http://www.airpages.ru/eng/uk/aw38.shtml.
- ^ [a b] ”Armstrong Whitworth Whitley”. Tangmere Military Aviation Museum. 1 november 2013. Arkiverad från originalet den 7 april 2018. https://web.archive.org/web/20180407054202/http://www.tangmere-museum.org.uk/aircraft-month/armstrong-whitworth-whitley. Läst 16 mars 2018.
- ^ ”Armstrong Whitworth Whitley”. Military Factory. 12 januari 2018. https://www.militaryfactory.com/aircraft/detail.asp?aircraft_id=309.
- ^ [a b c d e f g h i j] J, Rickard (17 mars 2007). ”Armstrong Whitworth A.W. 38 Whitley”. Military History Encyclopedia on the Web. http://www.historyofwar.org/articles/weapons_whitley.html.
- ^ [a b c d e] Gustin, Emmanuel. ”Armstrong Whitworth Whitley”. uboat.net. https://uboat.net/allies/aircraft/whitley.htm.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Armstrong Whitworth Whitley.- Armstrong Whitworth Whitley på Youtube
Media som används på denna webbplats
.svg)
Författare/Upphovsman: Emoscopes, Licens: CC BY 3.0
Orthographic projections of w:Armstrong Whitworth Whitley bomber
A Royal Air Force Armstrong Whitworth Whitley Mk.V bomber (serial T4131) from No. 78 Squadron (code EY-W) in flight, circa 1940.