Armando Diaz

Armando Diaz
Armando Diaz, 1919.
Född	Armando Vittorio Antonio Giovanni Nicola Diaz[1] 5 december 1861[2][3][4] Neapel[5]
Död	29 februari 1928[6][2][3] (66 år) Rom[7]
Begravd	Santa Maria degli Angeli e dei Martiri
Medborgare i	Kungariket Italien
Sysselsättning	Militär, politiker
Befattning
Kungariket Italiens krigsminister (1922–1924)
Politiskt parti
partilös
Utmärkelser
Storkors med kedja av Karl III:s orden (1921)[8][9] Kommendör av Polonia Restituta (1925) Krysantemumorden Karl III:s orden Storkors av Leopoldorden[10] Bathorden Croix de Guerre Mikael den tappres orden Röda örns orden Annamitiska drakorden Danilo I:s orden Frans Josefsorden Torn- och svärdorden Avizorden Frihetskorset (Estland) Médaille militaire Distinguished Service Medal Storkorsriddare av Italienska kronorden Virtuti Militari Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Storkorset av Torn- och svärdsorden[11] Storkors av Hederslegionen Hedersdoktor vid Portos universitet Riddare av Annunziataorden Malteserorden Storkors av Avis militärorden[11] Militär tapperhetsmedalj Riddare med storkors av Savojens militärorden Kommendörskors av Virtuti Militari
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Armando Diaz föddes den 5 december 1861, dog den 29 februari 1928, hertig (duca della vittoria) från 1921, italiensk militär och försvarsminister.

Diaz blev officer vid artilleriet 1881, generalstabsofficer 1894 och generalmajor 1914. Han deltog som regementschef vid infanteriet med utmärkelse i Italiensk-turkiska kriget 1911–1912 och blev efter Italiens inträdde i första världskriget chef för operationsavdelningen i stora högkvarteret. I juni 1916 blev Diaz generallöjtnant och chef för 49:e infanterifördelningen, med vilken han vann segern i slaget vid Volkowniak. I april 1917 blev han chef för 23:e armékåren på Izonzofronten.^[12]

Han är mest känd som den som 8 november 1917 ersatte Luigi Cadorna som befälhavare och chef över arméns generalstab (capo di stato maggiore dell'esercito) efter de katastrofala insatserna som kom att kallas slagen vid Isonzo under första världskriget. Efter att Cadorna kört armén i botten, genomförde Diaz en rad reformer som gjorde det lättare för männen som kämpade på slagfälten. Han låg också bakom den stora segern på Isonzofronten, slaget vid Vittorio Veneto, i oktober 1918, som var det stora avgörandet, det ledde till att fienden, Österrike-Ungern, retirerade och efter några veckor var besegrade. Diaz utnämndes till armégeneral (generale d'esercito) samma år, avgick som chef över arméns generalstab 1919 och som militär 1920.

Den 4 november 1924 blev han marskalk av Italien (maresciallo d'Italia) och dessutom var han mellan 1922 och 1925 Italiens försvarsminister.

• Italienska fronten under första världskriget
• Slagen vid Isonzo
• Slaget vid Piave
• Slaget vid Vittorio Veneto

• Nordisk familjebok, Armando Diaz