Aristarchus (månkrater)

För andra betydelser, se Aristarchos.
Månkrater
Aristarchus

Kratern Aristarchus (i mitten) och kratern Herodotus (till höger), sedda från Apollo 15.
Egenskaper
Latitud
Longitud		23° 42’  0’’ Nord
 47° 24’  0’’ Väst [1] [2]
Medeldiameter40 km [1] [2]
Djup3,7 km [3] [4]
Kolongitud48° [4] vid soluppgång
EponymAristarchos [2] [5] [3]
Geologisk epokCopernician [4] [6]
Kartposition
2 000 km
Dold sida
Synlig sida
Dold sida
-90°
-90°
0°
0°
90°
90°
0°
0°
45°
45°
-45°
-45°
Månen - Selenografi - (  )

Aristarchus är en stor nedslagskrater på månen belägen på Aristarchusplatån, på den nordvästra delen av månens framsida. Den är omgiven av nio satellitkratrar och av en mängd vulkaniska formationer. Kratern är ett av objekten med störst albedo på månen och går att urskilja med blotta ögat från jorden. På grund av kraterns läge, omgivning och geologiska uppbyggnad samt att ett flertal transienta månfenomen har iakttagits vid platsen, har kratern genom åren studerats noga och många astronomer anser kratern vara en möjlig plats för en framtida månbas.

Namngivning

Kratern är uppkallad efter den grekiske matematikern, astronomen och filosofen Aristarchos (Aristarchus är den latinska formen som används i engelska) från Samos (omkring 310 f.Kr. – omkring 230 f.Kr.). Kratern tilldelades sitt namn av italienaren Giovanni Riccioli. I dennes arbete Almagestum novum, utgivet 1651, gav han kratrarna eponymer efter kända astronomer och filosofer.[7] Trots att namnet var välanvänt, blev det inte officiell internationell standard förrän efter en omröstning i Internationella astronomiska unionens (IAU) generalförsamling år 1935.[2] [8]

Omgivning

Kratern ligger vid den sydöstliga randen av Aristarchusplatån. Platån har en diameter på cirka 200 km, och reser sig till en maximal höjd av 2 kilometer över marken på den sydöstra delen av platån.[9] Platån är en högslätt belägen mitt i Stormarnas ocean, ett utsträckt område av månhav med ett antal formationer skapade av vulkaner, som till exempel riller. Aristarchuskratern ligger söder om ett system av riller som benämns Rimae Aristarchus.[10]

Den röda pricken visar kratern Aristarchus lokalisering på månen

Aristarchuskratern ligger öster om kratern Herodotus och formationen Vallis Schröteri.[10] I nordost ligger kratern Prinz.[11]

Kännetecken

Då Aristarchus har en mycket hög albedo, och är omgiven av Stormarnas oceans mörkare material, är den en av de formationerna som enklast går att se från jorden. Vid fullmåne är kratern klar nog för att vara synlig för blotta ögat, och sedd genom kikare är den mycket tydlig.[12]

Det klaraste objektet i kratern är den branta centrala toppen. Delar av kratergolvet tycks vara relativt jämnt, men fotografier från Lunar Orbiter avslöjar att ytan har många mindre backar, spridda fördjupningar och några mindre brott. Den inre kraterväggen faller i terrasser ned mot kratergolvet. Vid nedslaget som bildade kratern har material kastats ut och detta har spritts ut i klara strålar mot syd och sydöst, vilket antyder att Aristarchus mest sannolikt tillkom vid ett snett nedslag av ett objekt som kom in från nordöstlig riktning.[13] Kratern bildades för omkring 450 miljoner år sedan vilket gör den till en av de yngsta större formationerna på månen.[14] Då kratern är så pass ung har den ännu inte påverkats alltför mycket av solvinden vilket gör att dess albedo är så stor.[13] Kraterns sammansättning innehåller material från både Aristarchusplatån och från månmaren.[15]

Fjärranalys

År 1911 använde den amerikanske fysikern Robert W. Wood ultraviolett fotografering för att ta bilder över kraterområdet. Han upptäckte att platån hade ett avvikande utseende i det ultravioletta ljuset och att ett område i norr tycktes ha en svavelfyndighet.[16][17] Detta färgade område kallas ibland för "Wood's Spot", vilket används som ett alternativt namn för Aristarchusplatån.[18]

Bilder från Clementine av kratern Aristarchus och omgivning, placerad ovanpå en simulerad topografi

Spektra taget av kratern av Clementinesonden användes för att kartlägga mineralförekomster. Datan antydde att den centrala toppen består av anortosit, vilket är en långsamt avkyld form av vulkanisk bergart, som huvudsakligen består av plagioklas. Kratergolvet består av mineralen pyroxen, olivin och fältspat. Det material som slungats ut vid nedslaget är rikt på clinopyroxen.[19] Den sydöstra kraterväggen, och en mindre del av den södra, är rik på olivin och vissa delar uppvisar förekomst av troctolit. Den norra kraterväggen visar upp basalt som innehåller olivin.[20]

Aristarchus och den omgivande regionen ingick i en del av en studie av månen där rymdteleskopet Hubble användes för att leta efter förekomsten av det syrerika mineralen ilmenit. Man analyserade samtidigt landningsplatserna för Apollo 15 och Apollo 17 där geologin var känd. Dessa mätningar jämfördes sedan med de som gjordes vid Aristarchus. Hubbles avancerade kameror tog bilder av kratern i synligt och ultraviolett ljus. Undersökningen visar att kratern hade en särskilt rik koncentration av ilmenit, en järn-titanoxid (FeTiO3).[21]

Månbas

Kratern Aristarchus ligger på Aristarchusplatån, vilken länge har ansetts vara en möjlig plats för anläggning av en månbas. På platån, i närheten av kratern, finns en mängd formationer som är av intresse att studera för forskarna. Dessa inkluderar "Cobra Head" (Kobrahuvudet), vilket är en vulkanöppning; Vallis Schröteri, vilket är månens längsta rille; samt ett flertal lavagångar som tidigare bildats vid vulkanutbrott.[22]

Att det finns ilmenit i kratern Aristarchus har lett till att den anses vara en av de intressantaste platserna för en månbas. Ilmenit tros kunna användas vid byggnationen av en bas på månen för att utvinna syre, väte (och vatten) för astronauterna, såväl som för bränsle, samt järn och titan för konstruktionen.[23] Tanken är att på så sätt reducera kostnaderna för en månbas.[14] Området är täckt av en finkornig pyroklastisk aska som är intressant att undersöka och som har flera användningsområden. Askan är enkel att flytta runt och går därför att använda till att isolera basen från solstrålningen och den kosmiska strålningen. Askan fångar även upp partiklar från solvinden och ur dessa kan väte utvinnas, och syre finns redan bundet i askan. Följaktligen går vatten att utvinna genom elektrolys, vilket astronauterna behöver för mat och dryck, vattnet går också att använda för att utvinna energi, samt för att skydda basen från strålning och kyla genom att isolera med det.[22]

Aska som samlades ihop vid Apollo-missionerna har undersökts och innehåller väte, kväve, kol, helium, helium-3, samt andra ädla gaser. Det vulkaniska glas som också finns i området innehåller även det värdefulla grundämnen såsom zink, bly, koppar, kalium, natrium, klor, och gallium. Askan ligger på ytan och det behövs alltså inte byggas gruvor för att omhänderta mineralen och gaserna. Dessa enorma ansamlingar av aska är kända på sju ställen på månens yta, varav Aristarchusplatån är en.[24] Aristarchuskratern var även en tänkt landningsplats för Apollo 18, men då Apolloprogrammet avbröts har varken människor eller robotar landat där.[14]

Transienta månfenomen

En mängd transienta månfenomen har rapporterats att de iakttagits på Aristarchusplatån. Exempel på sådana fenomen är tillfällig förmörkelse och färgning av ytan. Förteckningar av dessa fenomen visar att mer än en tredjedel av de mest pålitliga observationerna har skett i området runt Aristarchus.[25] År 2007 hade totalt 122 stycken transienta månfenomen rapporterats in, vilket är det högsta registrerade antalet för alla månens formationer.[26] År 1971, då Apollo 15 passerade 110 kilometer ovanför Aristarchusplatån, upptäcktes en signifikant ökning av alfastrålning. Dessa partiklar tros bero på sönderfallet av radon-222, en radioaktiv gas med en halveringstid på bara 3,8 dagar. Lunar Prospector-missionen bekräftade senare utsläppen av radon-222 från kratern.[27]

Satellitkratrar

På bilden är namnen på Aristarchus satellitkratrar och större formationer i närområdet utskrivna

De kratrar som kallas satelliter är små kratrar som ligger i eller nära huvudkratern. De bildas vanligtvis oberoende av huvudkratern, men de ges samma namn som denna med tillägg av en stor bokstav. På månkartor är dessa objekt genom konvention identifierade genom att placera ut bokstaven på den sida av kraterns mittpunkt som är närmast huvudkratern.[28][29]

Aristarchus har följande satellitkratrar:[30]

AristarchusLatitudLongitudDiameter
B26,3° N46,8° V7 km
D23,7° N42,9° V5 km
F21,7° N46,5° V18 km
H22,6° N45,7° V4 km
N22,8° N42,9° V3 km
S19,3° N46,2° V4 km
T19,6° N46,4° V4 km
U19,7° N48,6° V4 km
Z25,5° N48,4° V8 km

De följande kratrarna har fått nya namn tilldelade av IAU:[31]

Se även

Referenser

Denna artikel är delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.

Orden "Mare", "Marer" och "Maret" ändrade till motsvarande svenska ordformer "mar" och "maren". Källa: SAOL.

Fotnoter

  1. ^ [a b] NASA. ”Moon nomenclature - Crater” (på engelska). på http://lunar.arc.nasa.gov/ The Lunar Prospector Website, NASA Ames Research Center. Arkiverad från originalet den 5 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090705213229/http://lunar.arc.nasa.gov/printerready/science/geography_items/carters/craters_a.html. Läst 17 maj 2009. 
  2. ^ [a b c d] Deskriptiva data om månkratrar på hemsidan från USA:s geologiska institut. (Klicka på det relevanta namnet): USGS och IAU (2009). ”Gazetteer of Planetary Nomenclature – Moon Nomenclature: Crater, craters” (på engelska). från http://planetarynames.wr.usgs.gov/ Astrogeology Research Program, U.S. Geological survey. Arkiverad från originalet den 7 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100307113446/http://planetarynames.wr.usgs.gov/jsp/FeatureTypesData2.jsp?systemID=3&bodyID=11&typeID=9&system=Earth&body=Moon&type=Crater,%20craters&sort=AName&show=Fname&show=Lat&show=Long&show=Diam&show=Stat&show=Orig. Läst 17 maj 2009. 
  3. ^ [a b] Aristarchus på Wikien The Moon Arkiverad 24 juni 2009 hämtat från the Wayback Machine. (engelska)
  4. ^ [a b c] Program (under GNU-licens) och integrerad databas: ”Atlas Virtuel de la Lune” (på franska). från http://www.astrosurf.com/ Portail de l'Astronomie en France af Patrick Chevalley og Christian Legrand. Arkiverad från originalet den 14 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080514072927/http://www.astrosurf.com/avl/FR_index.html. Läst 12 maj 2009. 
  5. ^ Lista över officiella namn på månkratrar från en tysk astronomihemsida : ”Krater mit individuellem Namen” (på tyska). från http://www.astrolink.de/. http://www.astrolink.de/p012/p01204/p01204090000a.htm. 
  6. ^ Stefanie Tompkins; Carle M. Pieters (1999). ”Mineralogy of the lunar crust: Results from Clementine” (på engelska). Meteoritics & Planetary Science (Meteoritical Society) vol. 34: sid. 27. http://adsabs.harvard.edu/abs/1999M&PS...34...25T.  (i pdf- eller gif-format).
  7. ^ GALILEO's SCIENTIFIC RESULTS. Department of Physics & Astronomy University of British Columbia. http://www.phas.ubc.ca/~stamp/TEACHING/PHYS340/NOTES/FILES/Galileo-physics08.pdf. Läst 16 maj 2009 
  8. ^ I allmänhet tilldelade IAU de officiella namnen till kratrarna på månens framsida år 1935, till kratrarna på månens baksida år 1970, och slutligen har vissa mindre kratrar (som tidigare ansågs vara satellitkratrar) fått nya namn från 1973 och framåt. Se :
  9. ^ ”Aristarchus Region: Multispectral Mosaic of the Aristarchus Crater and Plateau” (på engelska). Lunar and Planetary Institute. http://www.lpi.usra.edu/lunar/missions/clementine/images/. Läst 12 maj 2009. 
  10. ^ [a b] Lpi-månatlas (klicka på den mittersta bilden).
  11. ^ Lpi-månatlas (klicka på den mittersta bilden).
  12. ^ C. A. Peterson; G. A. Smith; B. R. Hawke. ”THE ARISTARCHUS PLATEAU: THE NEXT STEP IN HUMAN EXPLORATION OF THE MOON” (på engelska). Lunar and Planetary Science XXXVI (2005). http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2005/pdf/1673.pdf. Läst 12 maj 2009. 
  13. ^ [a b] Damian Peach. ”Courses in Astrophotography” (på engelska). http://www.damianpeach.com/lunar.htm. Läst 15 maj 2009. 
  14. ^ [a b c] Bjorn Carey (2005). ”Hubble Searches for Oxygen on the Moon” (på engelska). Space.com. http://www.space.com/scienceastronomy/051019_hubble_moon.html. Läst 2 juni 2009. 
  15. ^ S. Le Mouélic; Y. Langevin; S. Erard. ”DISCRIMINATION BETWEEN OLIVINE AND PYROXENE FROM CLEMENTINE NIR DATA:APPLICATION TO ARISTARCHUS CRATER” (på engelska) (PDF). sid. 14. http://www.lpi.usra.edu/meetings/LPSC99/pdf/1098.pdf. Läst 13 maj 2009. 
  16. ^ Donald P. Beard (1924). ”The Limelight of the Moon – An Alternative Theory”. Popular Astronomy Vol. 32: sid. 329. 1924PA.....32..325B. http://articles.adsabs.harvard.edu//full/1924PA.....32..325B/0000329.000.html. Läst 14 maj 2009. 
  17. ^ Darling, David O.. ”Aristarchus: Lunar Transient Phenomenon History”. L.T.P. Research. Arkiverad från originalet den 19 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060519161946/http://www.ltpresearch.org/aristarchus1.htm. Läst 26 februari 2011. 
  18. ^ Arlin P.S. Crotts (27 juni 2007). ”Transient Lunar Phenomena: Regularity and Reality” (på engelska) (PDF). sid. 14. Arkiverad från originalet den 20 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090220074958/http://www.astro.columbia.edu/~arlin/TLP/paper0.pdf. Läst 14 maj 2009. 
  19. ^ P. C. Pinet; S. Chevrel; Y. H. Daydou1; S. Le Mouélic; Y. Langevin; S. Erard. ”ARISTARCHUS CRATER SPECTROSCOPIC HETEROGENEITY FROM CLEMENTINE UV-VIS-NIR DATA” (på engelska) (PDF). http://www.lpi.usra.edu/meetings/LPSC99/pdf/1555.pdf. Läst 15 maj 2009. 
  20. ^ Paul G. Lucey; Joshua T.S. Cahill; Karen R. Stockstill-Cahill; B. Ray Hawke (2008). ”AMineral mapping of the Aristarchus Plateau” (på engelska) (PDF). NLSI Lunar Science Conference. http://www.lpi.usra.edu/meetings/nlsc2008/pdf/2039.pdf. Läst 15 maj 2009. 
  21. ^ Erica Hupp; Dwayne Brown; Susan Hendrix; Ray Villard (2005). ”NASA's Hubble Looks for Possible Moon Resources” (på engelska). http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/2005/29/text/. Läst 16 maj 2009. 
  22. ^ [a b] C. A. Peterson; G. A. Smith; B. R. Hawke (2005). ”THE ARISTARCHUS PLATEAU: THE NEXT STEP IN HUMAN EXPLORATION OF THE MOON” (på engelska) (PDF). Lunar and Planetary Science XXXVI. http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2005/pdf/1673.pdf. Läst 2 juni 2009. 
  23. ^ Maggie McKee (2005). ”Hubble hints at sites for lunar bases” (på engelska). Newscientist. http://www.newscientist.com/article/dn8185-hubble-hints-at-sites-for-lunar-bases.html. Läst 16 maj 2009. 
  24. ^ Apollo Image Archive (2008). ”Image of the Week – 03/18/2008 Regional Lunar Pyroclastic Deposits: Living off of the land on the next frontier” (på engelska). Arizona State University. http://apollo.sese.asu.edu/LIW/20080318.html. Läst 2 juni 2009. 
  25. ^ W. Cameron. ”Analyses of Lunar Transient Phenomena (LTP) Observations from 557–1994 A.D.” (på engelska) (PDF). Aberystwyth University. sid. 79. http://users.aber.ac.uk/atc/tlp/cameron.pdf. Läst 15 maj 2009. 
  26. ^ Crotts, Arlin P. S. (2008). ”Lunar Outgassing, Transient Phenomena, and the Return to the Moon. I. Existing Data”. The Astrophysical Journal 687 (1): sid. 692–705. doi:10.1086/591634. 
  27. ^ S. Lawson; W. Feldman; D. Lawrence; K. Moore; R. Elphic; R. Belian (2005). ”Recent outgassing from the lunar surface: the Lunar Prospector alpha particle spectrometer”. Journal of Geophysical Research – Planets 110. doi:10.1029/2005JE002433. http://www.agu.org/pubs/crossref/2005/2005JE002433.shtml. 
  28. ^ Fullständig nomenklatur för månkratrarna : Jonathan McDowell (5 januari 2004). ”Lunar Craters” (på engelska). från http://host.planet4589.org/astro/lunar/ Lunar Nomenclature. http://host.planet4589.org/astro/lunar/Craters. 
  29. ^ Ben Bussey, Paul Spudis (2004) (på engelska). The Clementine Atlas of the Moon. Cambridge University Press. ISBN 0-521-81528-2 
  30. ^ Ben Bussey, Paul Spudis (2004). The Clementine Atlas of the Moon. New York: Cambridge University Press. sid. 292. ISBN 0-521-81528-2 
  31. ^ Jonathan McDowell (2004). ”Lunar Nomenclature : Crossids” (på engelska). http://host.planet4589.org/astro/lunar/Crossids. Läst 15 maj 2009. 


Månen
Geologi
Tidsåldrar
Månhav
(lista)
Mare Anguis · Mare Australe · Mare Cognitum · Mare Crisium · Mare Fecunditatis · Mare Frigoris · Mare Humboldtianum · Mare Humorum · Mare Imbrium · Mare Ingenii · Mare Insularum · Mare Marginis · Mare Moscoviense · Mare Nectaris · Mare Nubium · Mare Orientale · Mare Serenitatis · Mare Smythii · Mare Spumans · Mare Tranquillitatis · Mare Undarum · Mare Vaporum · Oceanus Procellarum
Berg
(lista)
Kratrar
(lista)
Albategnius · Andersson · Aristarchus · Aristoteles · Arrhenius · Bailly · Bergstrand · Celsius · Clavius · Copernicus · Fra Mauro · Fredholm · Gullstrand · Hedin · Humboldt · Janssen · Langrenus · Linné · Longomontanus · Lundmark · Maginus · Metius · Moretus · Petavius · Picard · Piccolomini · Pitatus · Plinius · Rheita · Russell · Rydberg · Shackleton · Scheele · Schickard · Seleucus · Stadius · Stöfler · Svedberg · Thebit · Theophilus · Tycho · Vendelinus · Wargentin
Utforskningen
av månen
Historiska
och nutida
Framtida
Astronomi
Förmörkelser
Månfaser
Månmeteoriter
Andra ämnen
Månen i fiktion
Jorden

Media som används på denna webbplats

FullMoon2010.jpg
(c) Gregory H. Revera, CC BY-SA 3.0
Full Moon photograph taken 10-22-2010 from Madison, Alabama, USA. Photographed with a Celestron 9.25 Schmidt-Cassegrain telescope. Acquired with a Canon EOS Rebel T1i (EOS 500D), 20 images stacked to reduce noise. 200 ISO 1/640 sec.
Location of lunar aristarchus crater.jpg
Red Dot.svg
Red dot, based on the image on en:.
Moonmap from clementine data.png
cylindrical map projection of the Moon. The Moon's whole surface was mapped by the Clementine spacecraft in 1994, here North is at the top. The dark floor of crater Plato is at the middle top above Mare Imbrium, while the bright floor and rays of crater Tycho is near the middle bottom below Mare Imbrium. Mare Procellarum is at the near left, and Mare Tranquillitatis is just right of centre and Mare Crisium is at the near right. The far left and far right show the contrast of the mostly cratered farside with small isolated mare.
Aristarchus satellite craters.jpg
Bilden visar kratrarna Aristarchus, Herodotus, Prinz, Väisälä, Ivan, Toscanelli. Alla Aristarchus satellitkratrar är markerade. Bilden visar även Montes Harbinger, Vallis Schröteri, Rimae Aristarchus, Rimae Prinz och Rupes Toscanelli
Aristarchus hst.jpg

Hubble Space Telescope image of Aristarchus crater mapped onto simulated

topography derived from Clementine data.