Ariel (måne)

För andra betydelser, se Ariel.
Ariel
Upptäckt[1]
UpptäckareWilliam Lassell
Upptäcktsdatum24 oktober 1851
Beteckningar
AlternativnamnUranus I
Uppkallad efterAriel
Omloppsbana
Halv storaxel191020 km
Banmedelradie190900 km
Excentricitet0,0012
Siderisk omloppstid2,52 d
Medelomloppshastighet5,51 km/s[a]
Inklination0,26° (till Uranus ekvator)
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Dimensioner1162,2 × 1155,8 × 1155,4 km[2]
Medelradie578,9 ± 0,6 km (0,0908 R⊕)[2]
Area4211300 km2[b]
Volym812600000 km3[c]
Massa(1,353 ± 0,12) × 1021 kg (2,26 × 10−4 M⊕) [3]
Medeldensitet1,592 ± 0,15 g/cm3[4]
Ytgravitation (ekvatorn)0,27 m/s2[d]
Flykthastighet0,558 km/s[e]
RotationsperiodSynkron
Albedo0,53 (geometrisk)
0,23 (bunden) [5]
YttemperaturMin: ?
Medel: ≈ 60 K
Max: 84 ± 1 K
Skenbar magnitud14,4 (R-band) [8]

Ariel är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1851 av William Lassell. Ariel är uppkallad efter luftanden Ariel i William Shakespeares pjäs Stormen.

Ariel är den fjärde av Uranus månar. Den är nästan lika stor som Umbriel och den har en diameter som är ungefär en tredjedel av månens. Den består till cirka 50 % av is (fruset vatten), 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metanföreningar.

Omloppsbana och rotation

Ariel kretsar kring Uranus på 191 020 km avstånd på 2,520 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0012 med en inklination på 0,260° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är synkroniserad.

Fysiska egenskaper

Närbild på kanjoner nära Ariels terminator.

De hittills enda närbilderna av Ariel togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus den 24 januari 1986 på ett avstånd av 127 000 km. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen, så endast den blev studerad.

Ariels sammansättning är ungefär 70 % is (koldioxidis och möjligen metanis) och 30 % silikater, och månen ser ut att ha färsk frost på vissa platser, speciellt det som kastats ut från bildning av nya kratrar. Ariels yta innehåller en blandning av bekratrad terräng och ett system av förenade dalar som är hundratals kilometer långa och mer än 10 km djupa. De liknar de som finns på Titania, fast de är mycket större och mer vidsträckta. Några av kratrarna verkar vara halvt under vatten och vissa bergskammar i mitten av dalarna tolkas som uppvällningar av is.

Det äldsta och mest vidsträckta geologiska området på Ariel är ett väldigt område kraterslättland nära Ariels sydpol. Analyser av kratrar sedda på Ariels kraterslättländer visar att de flesta av kratrarna är yngre än de som observerats på Titania, Oberon och Umbriel.

Den största kratern observerad på Ariel, Yangoor, är endast 78 km i diameter och visar spår av deformering sedan den bildades. Vid passagen av Voyager 2 observerades längs Ariels södra latituder ett nätverk av förkastningar, kanjoner och isiga utflöden, som bryter upp de kraterfyllda slätterna. Jämna slätter och fåror ses ofta fortlöpa längs Ariels dalregioner, vilket antyder att vissa kanjonbottnar är täckta med varm is som kommit upp från Ariels inre.

För länge sedan kan Ariel ha haft ett hett inre, men det har nu svalnat. Kanske är dalarna sprickor som har bildats när Ariel svalnade.

Se även

Kommentarer

  1. ^ Värdet är beräknat från andra parametrar.
  2. ^ Arean är härledd från radien r : .
  3. ^ Volymen v är härledd från radien r : .
  4. ^ Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : .
  5. ^ Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : √2Gm/r.

Källor

  1. ^ ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem. 
  2. ^ [a b] Thomas, P. C. (1988-03-01). ”Radii, shapes, and topography of the satellites of Uranus from limb coordinates” (på engelska). Icarus 73 (3): sid. 427–441. doi:10.1016/0019-1035(88)90054-1. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0019103588900541. Läst 31 augusti 2022. 
  3. ^ Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 31 augusti 2022. 
  4. ^ ”Ariel: Facts and Figures”. NASA Solar System Exploration. 2014. Arkiverad från originalet den 29 november 2014. https://web.archive.org/web/20141129011658/http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Ura_Ariel&Display=Facts. 
  5. ^ Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022. 
  6. ^ Grundy, W. M.; Young, L. A.; Spencer, J. R.; Johnson, R. E.; Young, E. F.; Buie, M. W. (oktober 2006). ”Distributions of H2O and CO2 ices on Ariel, Umbriel, Titania, and Oberon from IRTF/SpeX observations”. Icarus 184 (2): sid. 543–555. doi:10.1016/j.icarus.2006.04.016. https://arxiv.org/abs/0704.1525. 
  7. ^ Hanel, R.; Conrath, B.; Flasar, F. M.; Kunde, V.; Maguire, W.; Pearl, J.; Pirraglia, J.; Samuelson, R.; et al. (4 juli 1986). ”Infrared Observations of the Uranian System”. Science 233 (4759): sid. 70–74. doi:10.1126/science.233.4759.70. PMID 17812891. 
  8. ^ Arlot, Jean-Eudes; Sicardy, Bruno (2008-11-01). ”Predictions and observations of events and configurations occurring during the Uranian equinox” (på engelska). Planetary and Space Science 56 (14): sid. 1778–1784. doi:10.1016/j.pss.2008.02.034. ISSN 0032-0633. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S003206330800175X. Läst 31 augusti 2022. 

Externa länkar

Uranus månar

Cordelia · Ophelia · Bianca · Cressida · Desdemona · Juliet · Portia · Rosalind · Cupid · Belinda · Perdita · Puck · Mab · Miranda · Ariel · Umbriel · Titania · Oberon · Francisco · Caliban · Sycorax · Prospero · Setebos · Stephano · Trinculo · Margaret · Ferdinand
Uranus

Media som används på denna webbplats

Ariel's transecting valleys.jpg
This highest-resolution Voyager 2 view of Ariel's terminator shows a complex array of transecting valleys with super-imposed impact craters. Voyager obtained this clear-filter, narrow-angle view from a distance of 130,000 kilometers (80,000 miles) and with a resolution of about 2.4 km (1.5 mi). Particularly striking to Voyager scientists is the fact that the faults that bound the linear valleys are not visible where they transect one another across the valleys. Apparently these valleys were filled with deposits sometime after they were formed by tectonic processes, leaving them flat and smooth. Sinuous rilles (trenches) later formed, probably by some flow process. Some type of fluid flow may well have been involved in their evolution. The Voyager project is managed for NASA by the Jet Propulsion Laboratory.
Ariel (moon).jpg
This mosaic of the four highest-resolution images of Ariel represents the most detailed Voyager 2 picture of this satellite of Uranus. The images were taken through the clear filter of Voyager's narrow-angle camera on Jan. 24, 1986, at a distance of about 130,000 kilometers (80,000 miles). Ariel is about 1,200 km (750 mi) in diameter; the resolution here is 2.4 km (1.5 mi). Much of Ariel's surface is densely pitted with craters 5 to 10 km (3 to 6 mi) across. These craters are close to the threshold of detection in this picture. Numerous valleys and fault scarps crisscross the highly pitted terrain. Voyager scientists believe the valleys have formed over down-dropped fault blocks (graben); apparently, extensive faulting has occurred as a result of expansion and stretching of Ariel's crust. The largest fault valleys, near the terminator at right, as well as a smooth region near the center of this image, have been partly filled with deposits that are younger and less heavily cratered than the pitted terrain. Narrow, somewhat sinuous scarps and valleys have been formed, in turn, in these young deposits. It is not yet clear whether these sinuous features have been formed by faulting or by the flow of fluids.