Andres Lokko
| Andres Lokko | |
 Andres Lokko, 20 februari 2013. | |
| Född | 29 maj 1967 (57 år) Torshälla, Sverige |
|---|---|
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Manusförfattare, musikkritiker, journalist |
| Utmärkelser | |
| Axel Liffner-stipendiet (2009) Årets stilist (2018)[1] | |
| Redigera Wikidata | |
Andres Mart Lokko, född 29 maj 1967 i Torshälla, är en svensk journalist, musikkritiker och manusförfattare.
Biografi
Lokkos föddes som son till Ago Lokko och hans hustru Silvi, vilka båda flydde till Sverige från Estland i samband med att Sovjetunionen ockuperade landet.[2] Föräldrarna träffades i Stockholm och när fadern fick arbete på Nyby bruk flyttade de till Torshälla, där Lokko föddes.[3] Han växte upp i Viksjö i Järfälla kommun[4] och gick i Estniska skolan, där han bland annat var skolkamrat med bröderna Martin Luuk och Kristian Luuk.[5]
Lokko började sin journalistbana på Aftonbladet och har skrivit för tidningarna Pop (som han även var med om att starta[3]), Bibel och Ultra. Han har varit producent och programledare för MTV:s program This Is Our Music. Dessutom låg han bakom musikwebbplatsen Feber (2000–2002) tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall.
Andres Lokko ingår även i Killinggänget som gjort tv-serier som I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6 och Percy tårar och spelfilmen Fyra nyanser av brunt.
Numera skriver Lokko populärkulturrelaterade krönikor och musikrecensioner för Svenska Dagbladet. Dessutom har han en kolumn i tidningens nyhetsdel varannan vecka. Han har även uppdraget som juryordförande för det årliga musikpriset Nordic Music Prize.[6]
Lokko har medverkat i Sveriges Radios program Sommar i P1 två gånger: 18 juni 1994 och 20 juli 2010. Under 2012 gjorde han även poddradioshowen Luuk & Lokko tillsammans med Kristian Luuk.
Texter och produktion
En av Lokkos mest berömda texter är "Låt inte dom jävlarna ta dig", publicerad i april-numret av Pop 1998, som enligt upphovsmannen själv resulterade i att ungefär 1500 läsare direkt sade upp sin prenumeration på tidningen.[7] Texten är ett dogmatiskt linjetal som motsätter sig all form av framåt- och nytänkande inom musik. Titelns så kallade "jävlar" är i det här fallet artister som hänger sig åt experimentlusta eller uppvisar utsvävande konstnärliga ambitioner, vilket enligt Lokko hotar att locka in musiklyssnare i estetisk förvillelse. Som exempel namnges bland annat Radiohead, Frank Zappa, Suede, Yes och Pink Floyd.
Det reaktionära intrycket förstärks av att krönikan inleds med en parafras på Marx och Engels, där progressiv musik utmålas som ett hot jämförbart med progressiv politik: "Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden" (jmfr. "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke"), en analogi som därmed placerar Lokko i samma position som 1800-talets europeiska överklass, båda förenade i sin gemensamma rädsla över allt som kunde utmana rådande smak- och maktordning.
Texten hade ett stort inflytande, i synnerhet i sin förbudsiver och i sin vilja att avvisa hela artistskap på estetisk-moraliska grunder. 2001 kunde till exempel Aftonbladets Per Bjurman, en då tongivande musikskribent, skriva att "Pink Floyd är och förblir ren ondska" samt förorda att bandets produktion "ska även i fortsättningen sorteras in under rubriken Förbjuden musik".[8]
Ironiskt nog hade Lokko själv vid tidpunkten för texten aldrig lyssnat nämnvärt på många av de artister vars verk han så summariskt förkastade. Bara tre år senare kunde han till exempel rekommendera Pink Floyds Animals till sina läsare.[9] Men att basera sitt tyckade på känslor bottnade i förutfattade meningar var under denna tid vanligt inom svensk musikjournalistik. År 2000 bekände till exempel skribenten Jan Gradvall att han "alltid hatat" bandet Yes - en av Lokkos måltavlor - trots att han aldrig egentligen ens hört dem.[10]
Bibliografi (urval)
- 2010 – Andres: 1989-1998
- 2010 – Lokko: 1999-2009
- 2013 – David Cameron fick nyligen sin cykel stulen
- 2020 – Andres Lokko: 2010-2019
Priser och utmärkelser
- Axel Liffner-stipendiet, 2009
- Årets stilist, 2018[1]
Referenser
Noter
- ^ [a b] Han är Årets stilist, Journalisten, läs online, läst: 27 augusti 2019.[källa från Wikidata]
- ^ Andres Lokko i SvD 26 mars 2016: De kallar mig kommunistkramare, läst 10 oktober 2019
- ^ [a b] Eskilstunakuriren 18 november 2017: Jocke Berg tvingade Lokko att visa passet, läst 10 oktober 2019
- ^ Res.se 29 augusti 2011: London my love, läst 10 oktober 2019
- ^ GP 13 februari 2012: Hallå Andres Lokko, läst 10 oktober 2019
- ^ ”About Nordic Music Prize”. Nordic Music Prize. Arkiverad från originalet den 27 april 2013. https://archive.is/20130427130806/http://nordicmusicprize.com/pages/eng/6-about. Läst 9 april 2013.
- ^ Lokko, Andres. Intervjuad i "Musik, hegemoni och kulturindustri - En studie av tidskriften Pop". Tobias Bernsand, Lunds universitet. 2001. s. 25.
- ^ Bjurman, Per. "Pink Floyd är och förblir ren ondska." Aftonbladet November 5, 2001.
- ^ Lokko, Andres. Recension av Matt Deighton, The Common Good. Feber, red. Olsson, Gradvall, Lokko, Persson. Modernista, 2015.
- ^ Gradvall, Jan. Recension av soundtrack till Almost Famous. Feber, red. Olsson, Gradvall, Lokko, Persson. Modernista, 2015.
Tryckta källor
- Kristin Grehnqvist (20 juli 2010). ”’Bert fick mig att fly Sverige’”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7493976.ab.
Webbkällor
- Rikard Ekholm (20 januari 2007). ”Äntligen! Intervju med Andres Lokko”. konstclip.blogspot.com. http://konstclip.blogspot.com/2007/01/ntligen-intervju-med-andre_116931676062991631.html.
| ||||||||||||||||||||
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Frankie Fouganthin, Licens: CC BY-SA 3.0
Andres Lokko på Grammisgalan på Cirkus, Stockholm den 20 februari 2013.