Andrakammarvalet i Sverige 1893

Andrakammarvalet i Sverige 1893

2 Juli - 30 September 1893

Sveriges riksdags andra kammares 228 platser

Andrakammarvalet i Sverige 1893 hölls i Sverige 1893.

Valsystem

Valsättet var en blandning av indirekta- och direkta val. I 120 av landsbygdens 145 valkretsar tillämpades direkta val och detsamma gällde de 41 stadsvalkretsarna. Resterande 25 landsbygdsvalkretsar tillämpade alltså indirekta val, vilka utfördes av elektorer. Stadsvalkretsarna valde totalt 83 ledamöter. Dessa var i regel enmansvalkretsar med undantag för de största städerna som fick fler mandat, dessa var; Stockholm (25 mandat), Göteborg (10 mandat), Malmö (4 mandat), Norrköping (3 mandat), Gävle (2 mandat), Uppsala (2 mandat), Karlskrona (2 mandat) och Helsingborg (2 mandat). Alla landsbygdsvalkretsar hade ett mandat var.

Rösträtt till andra kammaren hade män som var över 21 år och hade inkomst på minst 800 kronor per år eller ägde en fastighet taxerad till minst 1 000 kronor, eller arrenderade en fastighet taxerad till minst 6 000 kronor. För att vara valbar skulle man ha fyllt 25 år och bo i valkretsen.[1] Av folkmängden den 31 december 1892, 4 806 865, hade 298 810 (6,2 %) rösträtt.

Valresultat

Valresultatet visade på en viss förskjutning vänsterut på landsbygden. Detta uppvägdes dock av att högerfrihandlarna på Östermalm som var ämbetsmännens valkrets tog fyra mandat från vänstern. Vid 1894 års riksdags öppnande i januari 1894 började mandatperioden och då var de tre största partierna i andra kammaren ungefär jämnstarka. Ett mitten-högerparti kallat Borgmästarepartiet bildades senare under mandatperioden. Partiet utgjordes främst av konservativa frihandlare som bland annat stod för en begränsad rösträttsreform och en moderat socialpolitik inspirerat av Pontus Fahlbecks reformkonservativa idéer. Borgmästarepartiet blev ett av den Boströmska rikspolitikens främsta stöd.

Partivis

Sifforna avser de sammanlagda röstetalen för riksdagsledamöter som tillhörde respektive parti under riksdagen 1894 och baseras, liksom antalet mandat, på uppgifter om riksdagsledamöters partitillhörighet från bokserien Tvåkammarriksdagen 1867–1970. Röstetalen på valkretsnivå är hämtade från SCB. I stadsvalkretsar med flera mandat har röstetalen skattats [2]. Det ska också påpekas att partigrupperingarna var relativt diffusa och att partibyten inte var ovanliga.

PartiRöstfördelningMandat
RösterElektorerAntal+/-
 Nya lantmannapartiet20 88742675-13
 Gamla lantmannapartiet26 68014868-2
 Centern6 543023-10
 Borgmästarepartiet3 352012nytt
 Vänstervilde23101ny
 Obundna13 1705149+16
 Övriga47 832208--
Antal giltiga röster118 695833228-
Ogiltiga röster1 3511
Totalt120 046834

Ideologisk tillhörighet

Röster (%) [3]Mandat [4]+/-
Protektionister38,786-2
Frihandlare35,276+4
Högerfrihandlare26,166-2
Totalt100,0228-

Valdeltagande

Antal

Direkta valIndirekta valSamtliga val
Städerna37 404-37 404
Landsbygden82 6426 64489 286
Hela Sverige120 046126 690

Andel

Direkta valIndirekta valSamtliga val
Städerna61,8-61,8
Landsbygden41,317,537,5
Hela Sverige46,042,4

Källor

Fotnoter

  1. ^ Riksdagsordningen 1866
  2. ^ I dessa valkretsar har ett partis röstetal dividerats på antalet röster varje väljare hade att ge. Annars skulle dessa valkretsar överrepresenteras kraftigt i röstfördelningen.
  3. ^ The Swedish electorate 1887-1968, Almqvist & Wiksell
  4. ^ Riksdagen genom tiderna, Almqvist & Wiksell international

Media som används på denna webbplats

Swedish norwegian union flag.svg
Svensk handelsflagg 1844-1905
Swedish civil ensign (1844–1905).svg
Svensk handelsflagg 1844-1905
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.