Andinsk örn

	Andinsk örn; Status i världen: Starkt hotad
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hökfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Spizaetus
Art	Andinsk örn; S. isidori
Vetenskapligt namn
	§ Spizaetus isidori
Auktor	(Des Murs, 1845)
Utbredning
Synonymer
	Oroaetus isidori; Isidores hökörn; Isidoreörn;
	Hitta fler artiklar om fåglar med Fågelportalen

Andinsk örn^[2] (Spizaetus isidori) är en starkt utrotningshotad fågel i familjen hökar.^[3] Den förekommer i bergstrakter i Sydamerika, från Venezuela till nordvästra Argentina.

Utseende och läten

Andinsk örn är en stor (60–80 cm) och satt örn med långa vingar men rätt kort stjärt. Ovansidan, inklusive det tofsförsedda huvudet, är svart, undersidan svartstreckat kastanjebrun med svarta "lår". Stjärten är gråaktig med ett tjockt svart subterminalt band. I flykten syns underifrån vitaktiga handpennor med svarta spetsar som kontrasterar med kastanjebruna armpennor och undre vingtäckare. Ögat är orangegult, vaxhuden gulaktigt hornfärgad och fötterna gula.^[4]

Ungfågeln är sotbrun ovan och vit på huvud, hals och undersida. Stjärten har två synliga svartaktiga band ovan ett bredare subterminalt band. Den är vidare sotstreckad på nacken och manteln och tofsen är svartspetsad. Ögat är blågrått, med åldern mer gulaktig.^[4]

Fågeln är tystlåten utanför häckningstid, då det vanligaste lätet består av en serie med genomträngande monotona visslingar. Nyligen flygga ungar är rätt ljudliga med gläfsande visslingar i engelsk litteratur återgivna som "yeEEW..yeEEW..yeEEW".^[4]

Utbredning och systematik

Andinsk örn återfinns i Sydamerika, från kustnära berg i Venezuela till Anderna i nordvästra Argentina.^[3] Den placerades tidigare som ensam art i släktet Oroaetus, men har efter DNA-studier flyttats till Spizaetus.^[5] Fågeln är systerart till praktörnen.^[6]^[7]

Levnadssätt

Arten påträffas i beskogade sluttning, vanligen mellan 1500 och 2800 meters höjd. Den tar stora byten, bland annat guaner och trädlevnade däggdjur som ekorrar, apor (Lagothrix) näsbjörnar, sengångare (Choloepus/Bradypus) och trädpiggsvin. Boet av kvistar är mycket stort, upp till två meter brett och en meter djupt, och placeras i ett träd. Den lägger troligen enbart ett ägg. Häckningstiden varierar, med kläckning i maj och flygg fågel i augusti i Venezuela och Colombia, i Argentina i slutet av juli respektive mitten till slutet av oktober.^[4]

Status och hot

Andinsk örn har en mycket liten världspopulation uppskattad till under 1000 vuxna individer. Den tros också minska i antal till följd av skogsavverkningar och förföljelse. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som starkt hotad.^[1]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den franske zoologen Isidore Geoffroy Saint-Hilaire (1805-1861).^[8] Fram tills nyligen kallades den isidoreörn även på svenska, men justerades 2022 till ett enklare och mer informativt namn av BirdLife Sveriges taxonomikommitté.^[2]

Referenser

^ [a b] Birdlife International 2014 Spizaetus isidori Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 januari 2015.
^ [a b] BirdLife Sverige (2022) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2014-12-12
^ [a b c d] Bierregaard, R.O., Jr, Kirwan, G.M., Boesman, P., Sharpe, C.J. & Marks, J.S. (2020). Black-and-chestnut Eagle (Spizaetus isidori). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53185 4 mars 2020).
^ Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF
^ Lerner, H.R.L. & Mindell, D.P. (2005) Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Mol. Phylogenet. Evol. 37(2): 327–346.
^ Haring, E., Kvaløy, K., Gjershaug, J.O., Røv, N. & Gamauf, A. (2007) Convergent evolution and paraphyly of the hawk-eagles of the genus Spizaetus (Aves, Accipitridae)—phylogenetic analyses based on mitochondrial markers. J. Zool. Syst. Evol. Res. 45(4): 353–365.
^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör andinsk örn.
Bilder & media
Wikispecies har information om andinsk örn.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] Birdlife International 2014 Spizaetus isidori Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 januari 2015.

[BLS-2] [a b] BirdLife Sverige (2022) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2014-12-12

[hbw-4] [a b c d] Bierregaard, R.O., Jr, Kirwan, G.M., Boesman, P., Sharpe, C.J. & Marks, J.S. (2020). Black-and-chestnut Eagle (Spizaetus isidori). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53185 4 mars 2020).

[5] Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF

[6] Lerner, H.R.L. & Mindell, D.P. (2005) Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Mol. Phylogenet. Evol. 37(2): 327–346.

[7] Haring, E., Kvaløy, K., Gjershaug, J.O., Røv, N. & Gamauf, A. (2007) Convergent evolution and paraphyly of the hawk-eagles of the genus Spizaetus (Aves, Accipitridae)—phylogenetic analyses based on mitochondrial markers. J. Zool. Syst. Evol. Res. 45(4): 353–365.

[8] Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

Navigation

Navigering

Temaportaler