Analytisk filosofi

Analytisk filosofi är ett samlingsnamn på en av huvudströmningarna i 1900-talets filosofi som karaktäriseras av ett starkt betonande av begreppsanalys och undersökningar av språket som filosofins uppgift.[1][2][3][4] Den analytiska filosofin har historiskt haft dominerande ställning i Storbritannien och USA.[1][2] Riktningen brukar därav också kallas anglo-amerikansk filosofi.[5] Grundandet av riktningen brukar tillskrivas Bertrand Russell, G.E. Moore och ibland inkluderas också Frege som en grundande figur till skolbildningen.[1][3] Termen används ofta som kontrast till kontinental filosofi, en term som tycks skapats i kontrast till analytisk filosofi.[6] Vissa forskare menar dock att termen kontinental snarare är pejorativ än beskrivande. I Sverige är all filosofisk undervisning inom den högre utbildningen av den analytiska varianten, förutom ett undantag där undervisning i kontinental filosofi sker, nämligen Södertörns högskola.[7]

I svensk analytisk filosofi finns även ytterligare en uppdelning i den analytiska filosofin, den mellan praktisk respektive teoretisk filosofi. Praktisk filosofi åsyftar här etik, och teoretisk filosofi snarare vetenskapsteori.[8][9]

Denna uppdelning finns dock endast i Sverige och Finland.

Definitionsproblem

Analytisk filosofi är svårt att definiera, den analytiska filosofins företrädare har således brett förlitat sig på att kontrastera sin egen inriktning mot andra typer av filosofi. Speciellt filosofiska riktningar vilka uppfattats som skarpa kontraster till den egna verksamheten. Således kontrasterades initialt analytisk filosofi mot brittisk idealism. När detta inte längre dög, kontrasterades riktningen mot "traditionell filosofi" i bred bemärkelse. Senare opponerade man sig senare mot klassisk fenomenologi. Därefter existentialism, och senare kontinental filosofi. Trots att klassisk pragmatism bär likheter med analytisk filosofi, betraktas dock pragmatikerna som en egen tradition.[1]

Den nuvarande kontrasteringen

Då den analytiska filosofin förgrenat sig i en rad olika riktningar, är det svårt att finna gemensamma teser för alla dessa. Man ska kanske snarare finna den analytiska filosofins kännetecken en viss metod eller i ett visst arbetssätt. Analytisk filosofi strävar efter precision, och för detta sätter man stor tilltro till formella metoder som logik och sannolikhetresonemang. Man vänder sig ofta emot vad som kan upplevas som överflödig terminologi och avancerade språkliga framställningar; många inom den analytiska filosofin har en uttryckt målsättning är att säga saker och ting tydligt så att vem som helst i teorin ska kunna förstå, även om det innebär att man bortser från vissa aspekter av verkligheten. Trots detta inkluderar den analytiska filosofin exempelvis formell och informell logik, något som det, precis som den hos kontinentala filosofin kan upplevas som "svårt".

Analytisk filosofi kan på detta sätt sägas inta en gemensam attityd närmre positivismen, till skillnad från vissa författares mer antireduktionistiskt orienterade strömningar som ofta sorterar under samlingsbeteckningen kontinental filosofi.

Problem med den nuvarande kontrasteringen

Vissa menar rent av att det är helt lönlöst att försöka, och att uppdelningen mellan kontinental och analytisk filosofi de facto uppkommit för att filosoferna inom akademien ska kunna göra anspråk på att vara "riktiga filosofer".[10] Detta resonemang motiveras vanligen genom att det för det första, är omöjligt att peka ut någon skarp gräns vilken inte är godtycklig. En författare jämför det med att dela upp bilar i kategorierna framhjulsdrivna och japanska.[11] För det andra att den analytiska filosofin i mångt och mycket föddes i Tyskland och Österrike, alltså på kontinenten, respektive att den metodologi som ibland påstås vara särskild för den analytiska filosofin inte enbart huserar inom denna tradition.[5]

Historia

Frege har varit central för riktningen, han var nämligen en föregångare till Russell i logiken och semantiken. Likväl som Russells elev Ludwig Wittgenstein.[1] Källan till att den analytiska filosofin inte är en enhetlig skolbildning precis som den kontinentala filosofin sökes lämpligen hos de två grundarna och deras olika syn på hur filosofi bör bedrivas. Russell sökte främst att med hjälp av den moderna formallogiken upptäcka språkliga satsers logiska form, som ibland fördunklas av deras grammatiska form. Moore hade å andra sidan hela tiden det så kallade sunda förnuftet som ledstjärna i sitt arbete, vilket tog sig uttryck i att han såg filosofins uppgift som att kunna förklara common sense-sanningars betydelse, snarare än att ifrågasätta dessa. Båda uppfattade och betecknade dock också sin metod som logisk-analytisk (se logisk analys).

Den analytiska filosofin uppstod först i Europa och spred sig sedan vidare till stora delar av den övriga engelskspråkiga världen. Problemen och idéerna vilka gav upphov till den analytiska filosofin härstammade från den tysk-österrikiska miljön under 1800-talet.[5] I Wien hade Moritz Schlick samlat en grupp filosofiintresserade antimetafysiker, den s.k. Wienkretsen. Den andra mannen i kretsen var Rudolf Carnap. Schlicks primära analytisk-filosofiska influens kom från Moore; Carnaps kom från Russell. Schlick menade att filosofin skulle klargöra satser (vad de betyder) och vetenskapen skulle verifiera (eller falsifiera) dem. Carnap menade att filosofin var den logiska syntaxen för vetenskapens språk.

Wittgensteins tidiga tänkande hade legat nära Russell; Wittgensteins sena tänkande var nästan antirussellskt (se Ludwig Wittgenstein). Tillsammans med J.L. Austin gav Wittgenstein upphov till en vardagsspråksfilosofi (se särskilt Ryle, Austin och Ayer). Som namnet antyder ligger fokus på klargörandet av innebörden i vardagsspråkets uttryck och vardagsspråkets funktion i mänskligt liv och tänkande. (Vissa skulle hellre kalla vardagsspråksfilosofin lingvistik.)

En "vetenskapsspråksfilosofi" (vetenskapsteori) har också vuxit upp kring den analytiska filosofin. Karaktäristiskt för denna är strävan att beskriva den vetenskapliga praktiken samt sökandet efter djupstrukturer vilka kan förklara ytstrukturerna. Även sådana traditioner som marxismen har på vissa håll smälts samman med den analytiska filosofin. Denna kallas då analytisk marxism. Ytterligare en del av den analytiska filosofin är pragmatismen, främst företrädd av Willard van Orman Quine. Analysen är holistisk och gränser blir suddigare.

Etik och moralfilosofi var från början inte en särskilt viktig gren av den analytiska filosofin. Med Rawls traditionsenliga klassiker A Theory of Justice (1971) har dock även dessa frågor angripits med den analytiska filosofins verktyg, vilket har lett till en stor och växande litteratur.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e] ”Analytic Philosophy | Internet Encyclopedia of Philosophy” (på amerikansk engelska). https://iep.utm.edu/analytic/. Läst 24 juli 2021. 
  2. ^ [a b] ”Analytic philosophy” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/analytic-philosophy. Läst 24 juli 2021. 
  3. ^ [a b] ”What is Continental vs Analytic Philosophy?”. warwick.ac.uk. https://warwick.ac.uk/fac/soc/philosophy/studywithus/undergraduate/what-is-philosophy/continentalvsanalytic/. Läst 24 juli 2021. 
  4. ^ ”Definition of ANALYTIC PHILOSOPHY” (på engelska). www.merriam-webster.com. https://www.merriam-webster.com/dictionary/analytic+philosophy. Läst 24 juli 2021. 
  5. ^ [a b c] Simon., Critchley, (2001). Continental Philosophy: A Very Short Introduction. Oxford Paperbacks. ISBN 978-0-19-285359-2. OCLC 1110139069. http://worldcat.org/oclc/1110139069. Läst 24 juli 2021. ”f the concept of Continental philosophy is taken at face value as a geographical category, then other problems arise. There are philosophers from the Continent, such as Frege and Carnap, who are not adjudged Continental, and philosophers from outside the Continent who are. Also, geographically, matters can become nicely confused, as when Dummett rightly claims that the term 'Anglo-American( (another toponym of no more obvious felicity than 'Continental() has done more harm than good because it elides the Germanophone origins of analytical philosophy. Dummett rather mischievously but accurately suggests in its place the term 'Anglo-Austrian'.” 
  6. ^ Simon., Critchley, (2001). Continental Philosophy: A Very Short Introduction. Oxford Paperbacks. ISBN 978-0-19-285359-2. OCLC 1110139069. http://worldcat.org/oclc/1110139069. Läst 24 juli 2021. ”Continental philosophy is an invention, or, more accurately, a projection of the Anglo-American academy onto a Continental Europe that would not recognize the legitimacy of such an appellation - a little like asking for a Continental breakfast in Paris. [...] there is no consensus on the precise origin of the concept of Continental philosophy as a professional self-description, it does not arise as a description of undergraduate and postgraduate courses in philosophy before the 1970s. It is clear that this happened in the USA before Britain, where the first postgraduate courses in Continental philosophy were offered at the universities of Essex and Warwick in the early 1980s. In the American context, and to a lesser extent in Britain, the term 'Continental philosophy' replaced the earlier formulations 'Phenomenology' or 'Phenomenology' and Existential Philosophy'.” 
  7. ^ ”Utbildningar i filosofi och estetik har hög kvalitet vid Södertörns högskola”. Mynewsdesk. https://www.mynewsdesk.com/se/sodertorns_hogskola/pressreleases/utbildningar-i-filosofi-och-estetik-har-hoeg-kvalitet-vid-soedertoerns-hoegskola-960585. Läst 24 juli 2021. 
  8. ^ ”Praktisk filosofi: Grundkurs | Göteborgs universitet”. www.gu.se. https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/praktisk-filosofi-grundkurs-fp1100. Läst 24 juli 2021. 
  9. ^ ”Teoretisk filosofi: Grundkurs | Göteborgs universitet”. www.gu.se. https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/teoretisk-filosofi-grundkurs-ft1100. Läst 24 juli 2021. 
  10. ^ Critchley, Simon (2001-06-07). Continental Philosophy. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-285359-2. http://dx.doi.org/10.1093/actrade/9780192853592.001.0001. Läst 24 juli 2021. ”the current divisions in the study of philosophy are a consequence of certain more or less inadequate professional selfdescriptions. Both Continental and analytic philosophy are, to a great extent, sectarian self- descriptions that are the consequence of the professionalization of the discipline, a process that has led to the weakening of philosophy's critical function and its emancipatory intent, and to its progressive marginalization in the life of culture.” 
  11. ^ Critchley, Simon (2001-06-07). Continental Philosophy. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-285359-2. http://dx.doi.org/10.1093/actrade/9780192853592.001.0001. Läst 24 juli 2021. ”A more far-reaching objection to the distinction between analytic and Continental philosophy is that raised by Bernard Williams, when he claims that the distinction rests upon a confusion of geographical and methodological terms, as if one were to classify cars into front-wheel drive and Japanese. [...] Thus, for Williams, the distinction between analytic and Continental philosophy rests upon a confused comparison of methodological and geographical categories.”