Amaranterorden

Amaranterorden (franska: La frairie d'Amarante, "Amarantas brödraskap") var en hovorden grundad av drottning Kristina år 1653. Orden var ursprungligen avsedd endast för drottningens närmaste bekantskapskrets, men kom att delas ut även till främmande furstar i likhet med en statsorden. Den upphörde i och med drottningens abdikation år 1654.

År 1760 återupptogs tanken på detta svenska ordenssällskap, vilket ledde till att Stora Amaranterorden instiftades, inspirerad av drottning Kristinas orden. Stora Amaranterorden fortlever ännu.

År 1864 framfördes Oscar Wijkanders pjäs Amaranterorden med Elise Hwasser i huvudrollen som drottning Kristina.^[1]

Historia

Drottning Kristina

Om ordens upphov talar drottningen själv i en i Rom författad uppsats "Information de la frairie d'Amarante". I stället för de vanliga kostymbalerna ("Värdshus"; wirtschaft) beslöt drottningen på trettondagen 1653 att ge en utomordentlig fest, med gudar och gudinnor, herdar och herdinnor, "efter Augusti exempel". Festsalen föreställde Arkadien och drottningen var herdinnan Amaranta och serverade själv "gudarna". Slutligen, efter att hon mitt under festen klätt om sig, lät hon gästerna dela mellan sig hennes dyrbara kostym och bildade ett "frairie appelée du nom de geselschaft".^[2] Till de herrar och damer som blev medlemmar i orden delade drottningen ut ett tecken bestående av Amarantas dubbelinitial i diamanter, omsluten av en corona civica ("medborgarkrona") med inskriften: Dolce ne sarà la memoria ("Ljuvt skall minnet härav vara").^[2] Tecknet bars i ett "eldrött" band.^[3]

16 herrar och 16 damer, "av dem som deltog i hennes intimaste förlustelser", upptogs i sällskapet, vars privilegium det var att om lördagarna supera med drottningen på Ulriksdal för att "lära känna och beundra denna furstinnas känslor". Bland medlemmarna har man särskilt ihågkommit spanske ambassadören Antonio Pimentel, vars födelseorts namn, Amarante, man satt i förbindelse med drottningens herdinnenamn vid festen.^[2]

Bland de ursprungliga medlemmarna fanns Spaniens ambassadör Antonio Pimentel, Frankrikes ambassadör Pierre Chanut, Republiken Venedigs ambassadör Francesco Morosini, Danmarks rikshovmästare Corfitz Ulfeldt, Polens kronkansler Hieronim Radziejowski, kammarherre Christoph Delphicus zu Dohna, Jakob De la Gardie, Magnus Gabriel De la Gardie och Clas Tott.^[4] Orden delades även ut till Wladislav av Polen, kurfursten Johan Georg av Sachsen, lantgreve Fredrik av Hessen.

Gustav III

Gustav III, som utförligt skildrat ordens instiftande i sin pjäs Drottning Kristina, övervägde att återinstifta den. 1780 färdigställde han statuter och skisser på ordenstecken.^[1] Ursprungligen hade kungen tänkt sig en damorden för hovets damer och fruarna till rikets högsta ämbetsmän. Han övergick senare till en hovorden inbegripande 12 damer och 18 herrar (oräknat serafimerriddarna, samt Svärds- och Vasaordnarnas storkors). Innehavarna av orden skulle kunna visa på ett visst antal adliga anor.^[5] I och med att adeln gick i opposition mot kungen stannade förslaget på pappret.^[6] Statuterna samt skisser på ordenskedja och ordensstav finns bevarade i Uppsala universitetsbibliotek.^[7]

Se även

• Stora Amaranterorden

Referenser

Noter

Tryckta källor

• Marie Louise Renata Rodén, red (2006). Kristina : Brev och skrifter. http://www.svenskaakademien.se/publikationer/svenska_klassiker/4bbe87c7-d46e-4f54-82ca-32dff2d4289f. Läst 23 oktober 2014  Arkiverad 23 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine.
• Scheffer, C. G. U. (1942). Drottning Kristinas Amaranterorden : Gustav III:s Amaranterorden : Särtryck ur Stora Amaranterordens historia. Stockholm 
• ”Amaranterorden”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/amaranterorden. Läst 15 augusti 2014. 
• Nordisk familjebok, 1. A - Armati. 1904. sid. 759. https://runeberg.org/nfba/0418.html 

Svenska ordnar och medaljer Svenska Kungliga Ordnar Kungl. Maj:ts orden (inklusive vilande) Kungliga Serafimerorden (Serafimermedaljen) (För utländska statschefer och medlemmar av det Kungliga huset) Kungliga Svärdsorden (Svärdsmedaljen & Svärdstecknet) Kungliga Nordstjärneorden (Nordstjärnemedaljen) Kungliga Vasaorden (Vasamedaljen) Kunglig Riddarorden Kungliga Carl XIII:s orden (endast för medlemmar av Svenska Frimurare Orden samt utländska protestantiska frimurare) Historiska ordnar Salvatorsorden · Agnus Dei orden · Jehovaorden · Amaranterorden · Jesu namns orden Riddarordnar Med Kungligt beskydd Johanniterorden Medaljer Krigsdekorationer Riddare med Stora Korset av Kungliga Svärdsorden För tapperhet i fält (i guld och silver) För tapperhet till sjöss (i guld och silver) Kungliga Svärdsordens Krigskors (i guld, silver och brons) Försvarsmaktens förtjänstmedalj (med svärd i guld och silver) Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (i guld och silver) Kungliga medaljer • Serafimermedaljen H.M. Konungens medalj • Litteris et Artibus Kungliga minnestecken Prins Eugen-medaljen Prins Carl-medaljen Försvarsmaktens medaljer Försvarsmaktens förtjänstmedalj (i guld och silver) Försvarsmaktens grundutbildningsmedalj (värnpliktsmedaljen) Försvarsmaktens reservofficersmedalj Försvarsmaktens tjänstgöringsmedalj för rikets försvar Försvarsmaktens medalj för internationella insatser Regeringens belöningsmedaljer • Illis quorum meruere labores • Sui memores alios fecere merendo För nit och redlighet i rikets tjänst • För berömliga gärningar För medborgerlig förtjänst (i guld och silver) • För omsorgsfull renvård Avskaffade • Revolutionsmedaljen • För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid • Distinktionstecknet för tapperhet till sjöss Försvarsmaktens belöningsmedalj för internationella insatser med svärd (i guld och silver) Försvarsmaktens förtjänstmedalj (1995–2009) (med och utan svärd, i guld och silver) Sällskapsordnar med Kungligt beskydd Svenska Frimurare Orden · Coldinuorden · Par Bricole · Sveaorden · Götiska Förbundet · Neptuniorden · Stora Amaranterorden · Innocenceorden