Amalthea (måne)

Amalthea
Amalthea PIA02532.png
Amalthea
Upptäckt
UpptäckareE.E. Barnard
Upptäcktsdatum9 september, 1892
Uppkallad efterAmalthea
Omloppsbana
Halv storaxel181365.84 ± 0.02 km (2.54 RJ)[1]
Excentricitet0.00319 ± 0.00004[1]
Siderisk omloppstid0.49817943 ± 0.00000007 d (11 h 57 min 23 s)[1]
Medelomloppshastighet26.57 km/s
Inklination0.374 ± 0.002° (till Jupiters ekvator)[1]
Måne tillJupiter
Fysikaliska data
Dimensioner250×146×128 km³[2]
Ekvatorradie83.5 ± 2.0 km[2]
Volym2.43 ± 0.22  × 106km³[3]
Massa2.08 ± 0.15 × 1018 kg[3]
Medeldensitet0.857 ± 0.099 g/cm³[3]
Ytgravitation (ekvatorn)~0.002 g m/s²
Flykthastighet~0.058 km/s
RotationsperiodBunden rotation[2]
Albedo0.090 ± 0.005[4]
YttemperaturMin: 120 K
Max: 165 K
Skenbar magnitud+14.1[6]
Hitta fler artiklar om astronomi med

Amalthea (grekiska: Αμάλθεια) är den tredje av Jupiters månar i avståndsordning. Den upptäcktes den 9 september 1892 av Edward Emerson Barnard och är namngiven efter den nymf (i getgestalt) som diade Zeus (Jupiter) i den grekiska mytologin.[7] Månen är också känd som Jupiter V.

Amaltheas omloppsbana ligger nära runt Jupiter och i den yttre delen av Jupiters Amalthea Gossamer Ring, vilken formades av damm från dess yta.[8] Från dess yta skulle Jupiter vara en fantastisk syn, genom att vara 92 gånger större än fullmånen. Amalthea är den största av Jupiters inre månar. Amalthea är oregelbundet formad och rödaktig i färgen, man tror att den består av porös is med en okänd mängd andra material. På dess yta finns det stora nedslagskratrar och höga berg.[2]

Amalthea fotograferades 1979 och 1980 av Voyager 1 och 2, och senare i mer detalj av Galileo under 1990-talet.[2]

Upptäckt och namngivning

Amalthea upptäcktes den 9 september, 1892 av Edward Emerson Barnard som använde det 36 tum (91 cm) stora refraktorteleskopet vid Lick Observatory.[7] Det var den sista planetariska satelliten att upptäckas visuellt genom direkt observation.

Månen är namngiven efter den nymf (i getgestalt) som diade Zeus (Jupiter) i den grekiska mytologin.[7] Dess beteckning med romerska siffror är Jupiter V. Namnet "Amalthea" var inte formellt taget av Internationella Astronomiska Unionen förrän 1975,[9], även om namnet hade använts i flera årtionden. Den första som föreslog namnet var Camille Flammarion.[10] Innan 1975 var Amalthea helt enkelt känd som Jupiter V.

Fysiska egenskaper

Månen har en oregelbunden form med utsträckningen 131×73×67 km och längdaxeln är orienterad mot Jupiter. Amalthea är starkt röd till färgen, troligtvis på grund av svavel från Io. Ytan är kraftigt ärrad av kratrar och vissa är extremt stora för en så liten himlakropp. Pan, den största av Amaltheas kratrar, har en diameter på 100 km och är minst 8 km djup. Den näst största, Gaea, är 80 km tvärsöver och är minst dubbelt så djup som Pan. Amalthea har också två kända berg, Mons Lyctas och Mons Ida.

Kombinationen av storlek och form indikerar att det är en relativt stark och fast himlakropp – om den hade varit uppbyggd av is eller mer porösa material hade dess egen gravitation gjort att den hade fått en mer sfärisk form. Sammansättningen påminner mer om en asteroid än någon av de galileiska månarna och det är möjligt att den är en infångad asteroid. Precis som Io avger Amalthea mer värme än vad den får från solen. Detta beror troligtvis på elektriska strömmar inne i månen som induceras av Jupiters magnetfält eller på tidvattenkrafter från Jupiter.

Källor

  1. ^ [a b c d] Cooper, N.J. (24 augusti 2006). ”Cassini ISS astrometric observations of the inner jovian satellites, Amalthea and Thebe”. ICARUS "181": ss. 223–234. doi:10.1016/j.icarus.2005.11.007. http://adsabs.harvard.edu/abs/2006Icar..181..223C. 
  2. ^ [a b c d e] Thomas, P.C. (24 augusti 1998). ”The Small Inner Satellites of Jupiter”. ICARUS "135": ss. 360–371. doi:10.1006/icar.1998.5976. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998Icar..135..360T. 
  3. ^ [a b c] Anderson, J.D. (24 augusti 2005). ”Amalthea’s Density Is Less Than That of Water”. Science "308": ss. 1291–1293. doi:10.1126/science.1110422. http://adsabs.harvard.edu/abs/2005Sci...308.1291A. 
  4. ^ Simonelli, D.P. (24 augusti 2000). ”Leading/Trailing Albedo Asymmetries of Thebe, Amalthea, and Metis”. ICARUS "147": ss. 353–365. doi:10.1006/icar.2000.6474. http://adsabs.harvard.edu/abs/2000Icar..147..353S. 
  5. ^ Simonelli, D.P. (24 augusti 1982). ”Amalthea: Implications of the temperature observed by Voyager”. ICARUS "54": ss. 524-538. doi:10.1016/0019-1035(83)90244-0. http://adsabs.harvard.edu/abs/1983Icar...54..524S. 
  6. ^ ”Classic Satellites of the Solar System”. Observatorio ARVAL. Arkiverad från originalet den 25 augusti 2011. https://www.webcitation.org/61Cvx6xRx?url=http://www.oarval.org/ClasSaten.htm. Läst 28 september 2007. 
  7. ^ [a b c] Barnard, E. E. (24 augusti 1892). ”Discovery and Observation of a Fifth Satellite to Jupiter”. Astronomical Journal "12": ss. 81–85. doi:10.1086/101715. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/AJ.../0012//0000081.000.html. 
  8. ^ Burns, J.A.; Simonelli, D. P.;Showalter, M.R. et.al. (2004). ”Jupiter’s Ring-Moon System”. i Bagenal, F.; Dowling, T.E.; McKinnon, W.B. (pdf). Jupiter: The Planet, Satellites and Magnetosphere. Cambridge University Press. http://www.astro.umd.edu/~hamilton/research/preprints/BurSimSho03.pdf. 
  9. ^ IAUC 2846: Satellites of Jupiter
  10. ^ USGS Astrogeology Research Program, Gazetteer of Planetary Nomenclature.
Jupiters månar
Adrastea · Aitne · Amalthea · Ananke · Aoede · Arche · Autonoe · Callisto · Callirrhoe · Carme · Carpo · Chaldene · Cyllene · Dia · Eirene · Elara · Erinome · Ersa  · Euanthe · Eukelade · Eupheme · Euporie · Europa · Eurydome · Ganymedes · Harpalyke · Hegemone · Helike · Hermippe · Herse · Himalia · Io · Iocaste · Isonoe · Kale · Kallichore · Kalyke  · Kore · Leda · Lysithea · Megaclite · Metis · Mneme · Orthosie  · Pandia · Pasiphae · Pasithee · Philophrosyne · Praxidike · Sinope · Sponde · Taygete · Thebe · Thelxinoe · Themisto · Thyone · Valetudo
The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif
S/2003 J 2 · S/2003 J 4 · S/2003 J 9 · S/2003 J 10 · S/2003 J 12 · S/2003 J 16 · S/2003 J 18 · S/2003 J 19 · S/2003 J 23 · S/2010 J 1 · S/2010 J 2 · S/2011 J 1 · S/2011 J 2 · S/2016 J 1 · S/2017 J 1 · S/2017 J 2 · S/2017 J 3 · S/2017 J 5 · S/2017 J 6 · S/2017 J 7 · S/2017 J 8 · S/2017 J 9
Jupiter · Jupiters ringar

Media som används på denna webbplats

The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif

This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.

The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.

North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.

The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.

Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.
Amalthea PIA02532.png
Amalthea, as photographed by the Galileo spacecraft. The left photograph is from August 12, 1999 at a range of 446,000 kilometers. The right photo is from November 26, 1999 at a range of 374,000.