Almaaz

Almaaz
Auriga IAU.svg
Observationsdata
Epok: J2000
StjärnbildKusken
Rektascension05t 01m 58,13s[1]
Deklination+43° 49′ 23,91″[1]
Skenbar magnitud ()2,92-3,83[2]
Stjärntyp
SpektraltypA8Iab[1]/B5V
U–B0,30[3]
B–V0,537±0,008[4]
R–I0,45
VariabeltypFörmörkelsevariabel av Algol-typ (EA/GS)[2]
Astrometri
Radialhastighet ()-10,40 ± 0,4[1] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -0,86 ± 1,38[4] mas/år
Dek.: -2,66 ± 0,75[4] mas/år
Parallax ()2,4144 ± 0,5119[5]
Avstånd2000 lå (653 – 1 500[6] pc)
Absolut magnitud ()-9,1[7]
Detaljer
Massa2,2-15 / 6-14[8] M☉
Radie143-358[6] / 3,9 ± 0,4[9] R☉
Luminositet37 875[10] / ? L☉
Temperatur7 750 / 15 000[9] K
Vinkelhastighet54[11] km/s
Andra beteckningar
Epsilon Aurigae, 7 Aurigue, Haldus, Al Anz, GCRV 2970, LS V +43 23, SKY# 7879, GEN# +1.00031964J, 2MASS J05015812+4349241, TD1 3824, GSC 02907-01275, N30 1068, TYC 2907-1275-1, ADS 3605 A, HD 31964, PLX 1122, UBV 4807, AG+43 552, HIC 23416, PMC 90-93 131, UBV M 10528, ALS 8131, HIP 23416, PPM 47627, UCAC3 268-74264, BD+43 1166, HR 1605, RAFGL 670S, uvby98 100031964 ABV, CCDM J05020+4350A, IDS 04548+4341 A, RAFGL 670, WDS J05020+4349A, CSI+43 1166 1, IRAS 04583+4345, ROT 705, KW97 20-37, EM CDS 456, IRC +40109, SAO 39955, AAVSO 0454+43, FK5 183, JP11 959, SBC7 200, GC 6123, LF 7 +43 70, SBC9 291[1]

Almaaz eller Epsilon Aurigae (ε Aurigae, förkortat Epsilon Aur, ε Aur), som är stjärnans Bayer-beteckning (Flamsteed-beteckningen 7 Aurigae), är en dubbelstjärna i den västra delen av stjärnbilden Kusken.[12] Den består av en gul superjätte av spektralklass F och en eller två följeslagare av spektralklass B. Almaaz ingår i asterismen Haedi (Killingarna) tillsammans med de ljussvagare stjärnorna Sadatoni (Zeta Aurigae) och Eta Aurigae.

Nomenklatur

Almaaz har också egennamnen Haldus, or Al Anz. Både Almaaz och Al Anz kommer från det arabiska اَلْمَاعَزْ al-mācz och betyder “tackan”, anspelade på Capella som är latin för “getabock”.[12][13][14] År 2016 organiserade Internationella astronomiska unionen en arbetsgrupp för stjärnnamn (WGSN)[15] med uppgift att katalogisera och standardisera riktiga namn för stjärnor. För sådana namn som hänför sig till enheter i multipelstjärnsystem, och där en komponentbokstav (t.ex. Washington Double Star Catalog) är inte uttryckligen listad, säger WGSN att namnet ska förstås att det hänvisas till den ljusaste komponenten med visuell ljusstyrka.[16] WGSN fastställde namnet Almaaz för den ljusaste delen av konstellationen Epsilon Aurigae i februari, 2017 och det ingår nu i listan över IAU-godkända stjärnnamn.[17]

Egenskaper

Dubbelstjärnan Almaaz har den kombinerade ljusstyrkan av magnitud 2,99. Systemet är en variabel av Algol-typ, som varierar i ljusstyrka 2,92-3,83 med perioden 9 892 dygn (ungefär 27 år).[2] Förra förmörkelsen ägde rum 2009-2011 med en förmörkelseprocess som pågick under 640 – 730 dygn.[12] Förutom denna förmörkelse har systemet också en låg amplitudpulsation med en icke-konsekvent period på omkring 66 dygn.[18]

Avståndet är osäkert, men uppskattat till ungefär 2000 ljusår. Avståndsbedömningarna leder konsekvent till magnituder som förväntas för en ljusstark superjätte. Ett undantag är Hipparcos-parallaxmätningen, men felmarginalen är lika stor som värdet själv och där den härledda distansen sannolikt kan vara allt från 355 till 4 167 parsecs.[8]

Den låga massmodellen, som publicerats av Citizen Sky-projektet, anger att primärstjärnan är en utveckladstjärna på asymptotiska jättegrenen med en massa på 2 - 4 solmassor. Detta beror på beräkningar av avstånd och ljusstyrka som är lägre än de flesta andra observationer. Stjärnan skulle vara en ovanligt stor och ljus jättestjärna för den givna massan, möjligen som en följd av mycket hög massförlust. För att matcha observerad förmörkelse och omloppsdata är följeslagaren en ganska normal stjärna i huvudserien av spektraltyp B på ca 6 solmassor inbäddad i en tjock stoftskiva som ses nästan på kant.[9] Skivan är 3,8 AE bred, 0,475 AE tjock och blockerar ca 70 procent av ljuset som passerar genom den, vilket gör det möjligt att se lite ljus från primärstjärnan även under förmörkelserna. Den strålar då som en 550 K svartkropp.[9]

Omloppsbanan i sig själv är ganska väl bestämd,[9] med över 87 grader lutning mot siktlinjen från jorden. Primärstjärnan och följeslagaren är separerade med ca 35 AE (i den höga massmodellen),[8] vilket är längre än planeten Neptunus avstånd från solen.[19] I den låga massmodellen är separationen endast 18 AE.[9]

Bildgalleri

En konstnärs framställning av dubbelstjärnesystemet.

  • Artistic rendering of the Epsilon Aurigae star system.png
  • Epsilon Aurigae star system.png
  • Epsilon Aurigae.jpg

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 16 april 2019.
  1. ^ [a b c d e] ”Basic data: * eps Aur – Eclipsing binary of Algol type (detached)” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Epsilon+Aurigae&submit=SIMBAD+search. Läst 22 augusti 2015. 
  2. ^ [a b c] 4299 ”eps Aur” (på engelska). The International Variable Star Index. AAVSO – American Association of Variable Star Observers. http://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid= 4299. Läst 22 augusti 2015. 
  3. ^ Lutz, T. E.; Lutz, J. H. (June 1977). "Spectral classification and UBV photometry of bright visual double stars". Astronomical Journal. 82: 431–434. Bibcode:1977AJ.....82..431L. doi:10.1086/112066.
  4. ^ [a b c] van Leeuwen (2007). 23416 ”Hipparcos, the New Reduction” (på engelska). http://vizier.u-strasbg.fr/viz-bin/VizieR-5?-out.add=.&-source=I/311/hip2&HIP= 23416. Läst 22 augusti 2015. 
  5. ^ Brown, A. G. A.; et al. (Gaia collaboration) (August 2018). "Gaia Data Release 2: Summary of the contents and survey properties". Astronomy & Astrophysics. 616. A1. arXiv:1804.09365. Bibcode:2018A&A...616A...1G. doi:10.1051/0004-6361/201833051. Gaia DR2 record for this source at VizieR.
  6. ^ [a b] Kloppenborg, B. K.; Stencel, R. E.; Monnier, J. D.; Schaefer, G. H.; Baron, F.; Tycner, C.; Zavala, R. T.; Hutter, D.; Zhao, M.; Che, X.; Ten Brummelaar, T. A.; Farrington, C. D.; Parks, R.; McAlister, H. A.; Sturmann, J.; Sturmann, L.; Sallave-Goldfinger, P. J.; Turner, N.; Pedretti, E.; Thureau, N. (2015). "Interferometry of ɛ Aurigae: Characterization of the Asymmetric Eclipsing Disk". The Astrophysical Journal Supplement Series. 220 (1): 14. arXiv:1508.01909. Bibcode:2015ApJS..220...14K. doi:10.1088/0067-0049/220/1/14.
  7. ^ Guinan, E. F.; Mayer, P.; Harmanec, P.; Božić, H.; Brož, M.; Nemravová, J.; Engle, S.; Šlechta, M.; Zasche, P.; Wolf, M.; Korčáková, D.; Johnston, C. (2012). "Large distance of epsilon Aurigae from interstellar absorption and reddening". Astronomy & Astrophysics. 546: A123. Bibcode:2012A&A...546A.123G. doi:10.1051/0004-6361/201118567.
  8. ^ [a b c] Pavel Chadima; Petr Harmanec; Bennett; Brian Kloppenborg; Robert Stencel; Stevenson Yang; Hrvoje Bozic; Miroslav Slechta; Lenka Kotkova (2011). "Spectral and photometric analysis of the eclipsing binary epsilon Aurigae prior to and during the 2009-2011 eclipse". Astronomy & Astrophysics. 530 (530): A146. arXiv:1105.0107. Bibcode:2011A&A...530A.146C. doi:10.1051/0004-6361/201116739.
  9. ^ [a b c d e f] Hoard, D. W.; Howell, S. B.; Stencel, R. E. (May 2010). "Taming the Invisible Monster: System Parameter Constraints for epsilon Aurigae from the Far-ultraviolet to the Mid-infrared". The Astrophysical Journal. 714 (1): 549–560. arXiv:1003.3694. Bibcode:2010ApJ...714..549H. doi:10.1088/0004-637X/714/1/549.
  10. ^ Hohle, M. M.; Neuhäuser, R.; Schutz, B. F. (April 2010). "Masses and luminosities of O- and B-type stars and red supergiants". Astronomische Nachrichten. 331 (4): 349. arXiv:1003.2335. Bibcode:2010AN....331..349H. doi:10.1002/asna.200911355. Note: see the on-line data and enter the HIP number for the luminosity. The mass is superseded by Hoard et al. (2011).
  11. ^ Royer, F.; et al. (October 2002). "Rotational velocities of A-type stars in the northern hemisphere. II. Measurement of v sin i". Astronomy and Astrophysics. 393 (3): 897–911. arXiv:astro-ph/0205255. Bibcode:2002A&A...393..897R. doi:10.1051/0004-6361:20020943.
  12. ^ [a b c] James B. Kaler. ”ALMAAZ (Epsilon Aurigae)” (på engelska). Stars. University of Illinois. http://stars.astro.illinois.edu/sow/almaaz.html. Läst 22 augusti 2015. 
  13. ^ ”Al Anz” (på engelska). Constellations and their Stars, Chris Dolan. University of Wisconsin–Madison. 2008. Arkiverad från originalet den 28 augusti 2015. https://web.archive.org/web/20150828041238/http://www.astro.wisc.edu/~dolan/constellations/hr/1605.html. Läst 22 augusti 2015. 
  14. ^ Richard Hinckley Allen (1963 (originalutgåva 1899)) (på engelska). Star Names, Their Lore and Meaning. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Gazetteer/Topics/astronomy/_Texts/secondary/ALLSTA/Draco*.html 
  15. ^ Mamajek, Eric; García, Beatriz; Hamacher, Duane; Montmerle, Thierry; Pasachoff, Jay; Ridpath, Ian; Sun, Xiaochun; van Gent, Robert (2016). "IAU Working Group on Star Names (WGSN)". Hämtad 31 mars 2017.
  16. ^ "Bulletin of the IAU Working Group on Star Names, No. 2" (PDF). Hämtad 16 december 2017.
  17. ^ "Naming Stars". IAU.org. Hämtad 16 december 2017.
  18. ^ Hopkins, Jeffrey L.; Stencel, Robert E. (2007). "Recent UBVJH Photometry of Epsilon Aurigae". arXiv:0706.0891 [astro-ph].
  19. ^ "Uranus: Facts & Figures". Solar System Exploration. National Aeronautics and Space Administration. 2007. Hämtad 3 januari 2009.

Externa länkar

Stjärnor i Kusken
BayerGolden star.svg
Flamsteed
Variabler
R Aurigae  · S Aurigae  · T Aurigae  · U Aurigae  · V Aurigae  · W Aurigae  · X Aurigae  · Y Aurigae  · Z Aurigae · RW Aurigae  · SU Aurigae  · QZ Aurigae  · AB Aurigae  · IQ Aurigae  · MZ Aurigae  · V420 Aurigae  · V433 Aurigae  · V538 Aurigae
HD
HD 30453  · HD 32188  · HD 33203  · HD 33463  · HD 34078  · HD 34557  · HD 34790  · HD 35519  · HD 35520  · HD 35619  · HD 35984  · HD 36041  · HD 36678  · HD 36891  · HD 37519  · HD 37646  · HD 39225  · HD 40325  · HD 40979  · HD 41162  · HD 43691  · HD 45350  · HD 49674
Övriga
Gliese 268 · HAT-P-9 · HR 1528  · WASP-12

Media som används på denna webbplats

Auriga IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Auriga chart
Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
Epsilon Aurigae star system.png
Författare/Upphovsman: Artwork by Brian Thieme, File by Aaron Price, Licens: CC BY-SA 3.0
This is an artistic rendering of the epsilon Aurigae star system.
Artistic rendering of the Epsilon Aurigae star system.png
Författare/Upphovsman: Artwork by Nico Carmargo, File by Aaron Price, Licens: CC BY-SA 3.0
This is an artistic rendering of the epsilon Aurigae star system, seen from above or below (low inclination).
Epsilon Aurigae.jpg
Using NASA's Spitzer Space Telescope, astronomers have found a likely solution to a centuries-old riddle of the night sky. Every 27 years, a bright star called Epsilon Aurigae fades over period of two years, then brightens. Although amateur and professional astronomers have observed the system extensively, the nature of both the bright star and the companion object that periodically eclipses it have remained unclear. The companion is known to be surrounded by a dusty disk, as illustrated in this artist's concept. Data from Spitzer finally seems to have solved the riddle. Spitzer's infra-red vision revealed the size of the dusty disk that swirls around the companion object. When astronomers plugged this data into a model of the system, they were able to rule out the theory that the main bright star is a super-giant. Instead, it is a bright star with a lot less mass. The new model also holds that the companion object is a so-called "B star" circled by a dusty disk.