Alexandra av Danmark

Alexandra av Danmark
Alexandra av Danmark, porträtterad av Franz Xaver Winterhalter, 1864.
Drottning av Storbritannien
Kröning	9 augusti 1902 Westminster Abbey
Företrädare	Albert av Sachsen-Coburg-Gotha
Efterträdare	Mary av Teck
Gemål	Edvard VII av Storbritannien 1863 – dennes död 1910
Barn	Albert, hertig av Clarence Georg V, kung av Storbritannien Louise av Storbritannien Victoria av Wales Maud, drottning av Norge John av Wales
Föräldrar	Kristian IX av Danmark Louise av Hessen-Kassel
Född	1 december 1844 Det Gule Palæ, Köpenhamn, Danmark
Namnteckning
Död	20 november 1925 (80 år) Sandringham House, Norfolk
Begravd	St. George's Chapel, Windsor Castle
Heraldiskt vapen
Monogram

Alexandra av Danmark, Alexandra Carolina Marie Charlotte Louise Julia, född 1 december 1844 i Köpenhamn, död 20 november 1925 på Sandringham House i Norfolk, var gift med Edvard VII av Storbritannien 1863–1910 och var som dennes hustru brittisk drottning och indisk kejsarinna 1901–1910. Hon var dotter till Kristian IX av Danmark och Louise av Hessen-Kassel.

Alexandra var kronprinsessa längre än någon annan före henne och åtnjöt stor popularitet i Storbritannien, där hon bland annat blev en modeikon. Trots försök att påverka politiken till förmån för det danska och grekiska kungahuset, begränsade sig hennes inflytande till okontroversiella välgörenhets- och representationsuppgifter.

Alexandra fick en enkel uppväxt med familjen i Det Gule Palæ i Köpenhamn. Hon sydde sina egna kläder och passade upp vid bordet. Under hennes barndom ska Hans Christian Andersen ibland ha läst godnattsagor för henne och hennes syskon. Hennes far blev 1852 Danmarks tronföljare, men familjen umgicks inte vid hovet hos Fredrik VII av Danmark, och hade dålig ekonomi. Hon tog lektioner i simning hos pionjären för simning för kvinnor, Nancy Edberg.

Alexandra utvaldes som brud åt Edvard, den dåvarande prinsen av Wales, av det brittiska kungahuset efter att flera tyska prinsessor valts bort, vilket kvarlämnade henne som "den enda kvar att välja".

Kriterierna var att Edvards brud skulle vara en protestantisk prinsessa, vilket begränsade valet till Tyskland, Danmark och Sverige. Den svenska prinsessan avfärdades direkt som alltför ung. De tyska prinsessorna avfärdades en efter en. Det ansågs nödvändigt att Edvards brud skulle vara vacker, och Alexandra ansågs i det fallet vara överlägsen. Drottning Viktoria ogillade valet av en dansk prinsessa eftersom Danmark var fiende till Tyskland (Preussen) där hennes egen dotter var kronprinsessa.

Så småningom kom drottning Viktoria, Walburga Paget och Viktoria fram till att Alexandra var det enda val som ansågs kunna väcka entusiasm hos Edvard. Man kom fram till att välja henne på villkor att Alexandra skulle hålla sig utanför alla former av politisk verksamhet, vilket skulle neutralisera problemen mellan Danmark och Preussen.

Den 24 september 1861 presenterades hon för Edvard av den tyska kronprinsessan Viktoria i Speyer. Ett andra möte arrangerades mellan Alexandra och Edvard några månader senare. Denna gång presenterades hon också för drottning Viktoria. Frieriet framfördes 9 september 1862 i Belgien.

Vid hennes ankomst till Gravesend i Kent den 7 mars 1863, komponerade Arthur Sullivan musik och hovpoeten Alfred Tennyson ett poem till henne. Tre dagar senare gifte hon sig med prinsen av Wales i St. George's Chapel vid Windsor Castle. Bröllopet kritiserades eftersom relativt det för att vara ett kunglig bröllop var en privat och icke offentlig vigsel, och få personer blev inbjudna och eller hade möjlighet att se det. På grund av sorgeperioden efter prins Albert var det också på många sätt dämpat – bland annat fick de kvinnliga gästerna endast bära grå, lila eller malvafärgade kläder. Smekmånaden tillbringades sedan på Isle of Wight.

Paret bodde på Marlborough House i London och på sin lantegendom Sandringham House. Äktenskapet anses av historiker ha varit relativt lyckligt. Paret delade intressen, och visade ofta en enad front mot den övriga kungafamiljen i olika frågor. Edvard kritiserades efter hand för att försumma henne, särskilt på grund av hans likgiltighet för henne under hennes allvarliga sjukdom (reumatisk feber) år 1867, och de levde periodvis ganska skilda liv – hans sjukdom 1871 (tyfoid) innebar en viss försoning. Edvard var notoriskt otrogen ägnade sig med tiden alltmer åt andra; han hade förhållanden med bland andra skådespelaren Lillie Langtry, grevinnan Daisy Greville, humanisten Agnes Keyser och societetsdamen Alice Keppel. Vanligen ignorerade Alexandra otroheten. Det finns inga tecken på att Alexandra å sin sida hade några andra förhållanden. En tilltagande dövhet fick henne att isolera sig alltmer med sina barn och husdjur.

1876 blev paret inblandad i en omtalad skandal. Alexandra blev kontaktad av lord Randolph Churchill, som hotade henne med att om hon inte fick Edvard att övertala sin vän, lord Aylesford, att avstå från att skilja sig från Churchills syster, som varit otrogen, skulle Edvard bli indragen som vittne i skilsmässodomstolen, vilket under denna tid ansågs skandalöst. Alexandra kontaktade då drottningen som talade med Edvard, vilket ledde till en brytning med Randolph Churchill.

Relationen mellan Alexandra och drottning Viktoria var komplicerad. En fråga var deras motsatta syn på Tyskland, som Alexandra var kritisk till och Viktoria favoriserade. Både Alexandra och Edvard kände sig besvärade av Viktorias ständiga förhållningsorder om hur det skulle liva sina liv, uppfostra sina barn och andra frågor. Alexandra undvek alltid en öppen konflikt med Viktoria och vinnlade sig om att alltid behandla henne charmerande när de umgicks, men det noteras att Alexandra i slutändan ofta lyckades få sin vilja fram. Ett exempel var Alexandras ovilja att låta Viktoria var närvarande vid hennes barnsängar. För att förhindra Viktorias närvaro vid barnens födslar ändrade Alexandra datum för sina graviditeter för att efter förlossningen kunna säga att barnet föddes för tidigt. Efter födseln av det tredje barnet 1867 drabbades hon av reumatisk feber, och som en följd av detta blev hon halt.

Enligt kvarlämnad brevväxling hade hon en nära och ömsesidig relation till barnen. Alexandra beskrivs som en engagerad förälder, som var lyckligast i barnkammaren. Då äldste sonen dog 1892 behölls hans rum som han lämnat det. Hennes relation till sin födelsefamilj förblev också nära. Då hennes svåger Alexander III av Ryssland dog 1894 besökte hon sin syster änketsaritsan under sorgetiden.

Alexandra utförde mycket representationsarbete. Eftersom Viktoria hade isolerat sig från offentligheten på grund av sorgen över sin makes död, fick Alexandra direkt efter sitt giftermål utföra mycket representation. Hon öppnade basarer, närvarade vid konserter och besökte sjukhus i drottning Viktorias ställe. Hon besökte särskilt ofta London Hospital, där hon också mötte Joseph Merrick, känd som "elefantmannen". Genom sin synlighet blev hon snabbt en populär offentlig figur. Endast vid ett tillfälle noterades en fientlighet; då hon 1885 besökte irländska Cork, vilken då var full av medlemmar av självständighetsrörelsen.

Alexandra saknade i allmänhet intresse för politik. Utrikespolitiskt stödde hon dock alltid Danmark och Grekland. År 1863 blev hennes far monark i Danmark. Samma år blev hennes bror kung i Grekland efter brittisk intervention. Under kriget mellan Danmark och Tyskland 1864 ställde sig Alexandra och Edvard på Danmarks sida vilket orsakade en konflikt med drottning Viktoria och svägerskan, Tysklands kronprinsessa. Tysklands erövring av det danska Schleswig-Holstein gjorde Alexandra starkt antitysk, en åsikt hon överförde på sin make. Ifråga om Grekland verkade hon alltid för sin bror, den grekiska kungens intressen. Hon ansåg att hennes bror hade placerats på Greklands tron med brittisk hjälp, och att Storbritannien därför hade en skyldighet att stödja honom.

Alexandra åtföljde maken till besök på Irland 1868, och Österrike, Egypten, Grekland och Krim 1868–1869. Under besöket i Egypten besökte hon ensam Khedive Ismails harem, och vid besöket i Osmanska riket blev den första kvinna att sitta till bords med sultan Abdülâziz. Hon blev mot sin vilja kvarlämnad då maken 1875–1876 besökte Indien.

Alexandra besökte 1877 i Grekland, där hennes bror var kung. Under det rysk-turkiska kriget 1877-78 tog hon parti för Ryssland, och lobbade för en ny gränsdragning till Greklands favör på Turkiets bekostnad. Paret besökte Ryssland 1881.

Edvard och Alexandra delade ett gemensamt intresse för ett livligt sällskapsliv, och under de många år när drottning Viktoria själv föredrog att isolera sig på grund av sorgen över sin makes död, gjorde sig Edvard och Alexandra populära som ett centrum för det brittiska societetslivet. De hade ständigt många gäster både på Marlborough House när de var i London och i Sandringham House när de vistades på landet; Edvard var en omtyckt sällskapsmänniska, och Alexandra beskrivs som en underhållande värdinna. Hon beskrivs som värdig och charmerande offentligt, och som tillgiven och munter privat. Däremot beskrevs hon aldrig som intelligent.

Alexandra tyckte om dans, ridning och skridskoåkning. Hennes jaktintresse irriterade drottning Viktoria, särskilt som hon fortsatte med sina fysiska aktiviteter efter att hon fått barn, och försökte förbjuda henne att ägna sig åt idrottsliga aktiviteter. På sitt vanliga sätt då Alexandra hade fått en förhållningsorder av Viktoria, protesterade hon inte mot den utan åtlydde den först; efter en tid fortsatte hon dock återigen att rida och jaga, och Viktoria ansåg sig då tvungen att finna sig i det. Hon var en ivrig amatörfotograf, och publicerade i början av 1900-talet Queen Alexandra's Christmas gift book, som såldes för välgörenhet.

Alexandra mottog ofta böner om bidrag och brukade svara på de flesta böner om bidrag med att rutinmässigt svara med att skicka en check; hon uppges ha dåligt sinne för ekonomi och inte förstå pengars värde, något som gjorde henne mycket generös, men också ansågs katastrofalt av hennes ekonomiska ansvariga.

Alexandra kom att bli en stor modeikon. Trots att hon inte lade ut mycket pengar på kläder, ansågs hon ha en naturlig känsla för stil och smak, och från samma år hon gifte sig blev hennes stil ivrigt kopierad och hon själv betraktad som en förebild inom modet, något som fortsatte i decennier framåt. Hennes kanske mest kända modedetalj var de s.k. "hundhalsband" som hon gjorde populära; hon bar halsband som täckte hela halsen för att dölja ett ärr, och denna smyckedesign kopierades allmänt. Sedan hon 1867 börjat halta, började till och med vissa kvinnor bära skor med ena sulan högre än den andra för att imitera hennes gångstil.

Vid Viktorias död år 1901 blev Alexandra drottning. Hon kröntes tillsammans med Edvard 9 augusti 1902 i Westminster Abbey. Hennes offentliga roll förändrades inte särskilt mycket, eftersom hon redan under sin tid som prinsessa av Wales hade skött de flesta representativa uppgifter i drottning Viktorias ställe, och hon behöll sin personal och de flesta av sina rutiner utan att behöva justera dem särskilt mycket.

Alexandra försökte vid flera tillfällen ingripa politiskt, men lyckades aldrig utöva något inflytande. Hon ska medvetet ha undanhållits offentliga dokument och vissa officiella besök, då man var rädd för att hon skulle försöka utnyttja dessa för politiska ändamål.

Hennes politiska åsikter grundade sig främst på ett motstånd mot Tyskland, och ett favoriserande av Danmark och Grekland. Hon motsatte sig vid alla tillfällen allt som kunde gynna tysk expansionism. År 1890 skrev hon till flera brittiska ministrar och varnade dem för att byta ut den brittiska besittningen i Helgoland mot den tyska besittningen Zanzibar, men utan framgång. I tysk press anklagades hon och hennes syster, den ryska änketsaritsan, för att utgöra centrum i den "internationella antityska konspirationen". Hon ogillade starkt kejsar Vilhelm II av Tyskland och kallade honom för en "inre fiende".

År 1910 blev hon den första brittiska drottning som närvarade vid en debatt i parlamentet. Hon vårdade maken under hans dödskamp, och skötte hans syrgasmask. Hon stödde sonen mot överhuset då han gav efter för premiärministern och godkände parlamentsreformen 1910.

Som drottningmoder var hon fortsatt aktiv inom representation. Under första världskriget stödde hon sig på opinionen, då hon tvingade sin son George VI att ta ned de tyska furstarnas vapenbanér från St. George's Chapel i Windsor Castle.

Hon mottog 1919 sin syster, den ryska änketsaritsan, då denna lämnade Ryssland efter ryska revolutionen. Hon ska ha sett ung ut fram till första världskriget, då hon snabbt åldrades. Efter 1920 drog hon sig tillbaka från det offentliga livet.

Alexandra var populär under hela sitt offentliga liv, och till skillnad från övriga kungafamiljen sällan kritiserad i pressen. Hon finansierade en färja att evakuera de sårade under Mahdistupproret, sjukhusfartyget The Princess of Wales under boerkriget, och grundade Queen Alexandra's Imperial Military Nursing Service, senare Queen Alexandra's Royal Army Nursing Corps, under boerkriget.

1. Albert, hertig av Clarence (1864–1892)
2. Georg V av Storbritannien (1865–1936)
3. Louise av Storbritannien (1867–1931), gift med Alexander Duff, hertig av Fife
4. Victoria av Wales (1868–1935)
5. Maud av Storbritannien (1869–1938), gift med Håkon VII av Norge, mor till Olav V av Norge
6. John (född och död 6 april 1871)

• Battiscombe, Georgina (1969), Queen Alexandra, London: Constable, ISBN 0-094-56560-0
• Bramsen, Bo (1992) (på danska). Huset Glücksborg. Europas svigerfader og hans efterslægt. (2). Köpenhamn: Bokförlaget Forum. ISBN 87-553-1843-6. 
• Hough, Richard (1992), Edward & Alexandra: Their Private and Public Lives, London: Hodder & Stoughton, ISBN 0-340-55825-3
• Lerche, Anna; Mandal, Marcus (2003) (på danska). En Kongelig Familie : historien om Christian 9. og hans europæiske efterslægt. Köpenhamn: Aschehoug. ISBN 8715106845. 
• Windsor, HRH The Duke of (1951), A King's Story, London: Cassell and Co

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Alexandra of Denmark, 12 juni 2011.

• Wikimedia Commons har media som rör Alexandra av Danmark.
  Bilder & media
• Queen Alexandra, A Biography