Alan García Pérez

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Alan García Pérez
Alan García Pérez, 2010.
Född	Alan Gabriel Ludwig García Pérez 23 maj 1949[1][2][3] Lima, Peru
Död	17 april 2019 (69 år) Lima[4], Peru
Medborgare i	Peru[5][6]
Utbildad vid	Universidad Complutense Pontificia Universidad Católica del Perú Université Panthéon-Sorbonne[7] Université Sorbonne Nouvelle Universidad Nacional Mayor de San Marcos
Sysselsättning	Politiker[8][9], jurist[10], författare, advokat, sociolog[10]
Befattning
Ledamot av Perus deputerandekammare Perus kongress 1980-1985, Lima (1980–1985)[11] Perus president (1985–1990) Perus president (2006–2011)
Politiskt parti
Alianza Popular Revolucionaria Americana
Maka	Carla Buscaglia Castellano Pilar Nores de García (g. 1978–2010)
Barn	Carla García Buscaglia (f. 1975)
Utmärkelser
Kedja av Isabella den katolskas orden (2008)[12][13] Ungerska förtjänstorden San Martín Befriarens orden
Namnteckning
Redigera Wikidata

Alan Gabriel Ludwig García Pérez, född 23 maj 1949 i Lima, död 17 april 2019 i Lima,^[14] var en peruansk politiker som var landets president 1985–1990 och 2006–2011. Hans presidenttid 1985–1990 kännetecknades av utbrott av hyperinflation, socialt kaos, brott mot de mänskliga rättigheterna och ekonomisk nedgång.

Då polis skulle gripa García 2019 sköt han sig själv i huvudet och fördes omedelbart till sjukhus, där han avled.^[15][16]

Biografi

Före presidentskapet

Alan García föddes i en peruansk medelklassfamilj som hade nära förbindelser med APRA-partiet (Alianza Popular Revolucionaria Americana, APRA). Garcías far, Carlos García Ronceros, var sekreterare för APRA under Manuel A. Odrías regering, som hade förklarat APRA som illegalt. Fadern blev arresterad och satt fängslad i fem år för sin militanta politik.

Alan García började skolan vid Colegio Nacional José María Eguren i Barranco, södra Lima. Han fortsatte till universitetsstudier vid Pontificia Universidad Católica och avlade juristexamen vid San Marcos universitet i Lima 1971. García ville öka sin akademiska karriär och flyttade till Europa, där han började studera i Madrid på Universidad Complutense. Han tog där examen i statskunskap, vilket gav honom doktorsgrad i politisk vetenskap. 1973 fortsatte han att studera vid Paris universitet, där han senare tog examen i sociologi.

Efter att ha levt många år i Paris återvände han till Peru 1978. Då skulle en övergång ske från militärt styre till civil regering och bildandet av politiska partier tilläts.

President 1985–1990

Den unge och karismatiske García valdes till president den 14 april 1985 med 45% av rösterna i första valomgången. Eftersom han inte hade fått 50% av rösterna vilket fordrades för att vinna omröstningen ställdes han i en andra valomgång emot den tidigare borgmästaren i Lima Alfonso Barrantes Lingán som representerade den förenade vänstern Izquierda Unida. Men Lingán, trots att han var en stark presidentkandidat, drog sig tillbaka och beslöt att inte delta i den andra omgången, för att inte förlänga den politiska osäkerheten i landet. García svor presidenteden 1 juni och tog över ämbetet 28 juli 1985. Det var första gången i sin 60-åriga historia som det populistiska APRA-partiet hade fått makten i Peru. García blev Sydamerikas yngste president och fick smeknamnet Sydamerikas John F. Kennedy. Han var endast 36 år gammal.

Trots hans stora popularitet bland de peruanska väljarna blev det under hans presidentperiod utbrott av hyperinflation. År 1990 nådde den 7 649 % och hade mellan juli 1985 och juli 1990 en sammanlagd effekt på 2 200 200 % och kom att i grunden destabilisera den peruanska ekonomin.

På grund av en sådan kronisk inflation ersattes den peruanska valutan Sol (uttalas "såll", och betyder sol) av Inti (quechua, betyder också sol) i mitten av 1985. Intin ersattes sedan av den nya solen i juli 1991. Den nya solen hade då ett kumulativt värde av 1 miljard gamla sol. Under hans administration föll den årliga per capita-inkomsten till 720 USD (lägre än 1960 års nivå) och bruttonationalprodukten föll 20%. Vid slutet av hans valperiod var valutareserven minus 900 miljoner USD.

García försökte att nationalisera bankerna och försäkringsbolagen. Han ådrog sig kritik från världsbanken och finansvärlden i stort^[17] genom att ensidigt fastställa ett tak för återbetalning av utlandsskulderna – 10% av BNP. Detta ledde till att Peru isolerades från den internationella finansvärlden fram till dess att Garcías efterföljare Alberto Fujimori löste frågan i början av 1990.

Den ekonomiska turbulensen ledde till sociala spänningar i Peru och bidrog delvis till framgång för den våldsinriktade och maoistinspirerade rörelsen Sendero Luminoso. Garcíaadministrationen sökte utan framgång en militär lösning på den växande terrorismen, med brott mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande är under utredning. Utredningarna innefattar Accomarcamassakern, där 47 bönder sköts till döds av peruanska beväpnade styrkor i augusti 1985, Cayaramassakern i maj 1988 där omkring 30 personer dödades och ett dussintal försvann, och den summariska avrättningen av mer än 200 fångar under fängelseupproret i Lurigancho, San Juan Bautista (El Frontón) och Santa Bárbara 1986. Enligt en officiell undersökning försvann uppskattningsvis 1 600 personer under Garcías presidentperiod.

1990–2006

1992 gick García i exil i Frankrike, efter Fujimoris egen statskupp då militären gjorde en razzia mot hans hem. Den nya regeringen tog åter upp anklagelser mot honom att han skulle ha tagit miljoner dollar i mutor. García nekade till anklagelserna. Högsta domstolen i Peru fastslog vid samma tid att preskriptionstiden hade gått ut. Efter att ha bott åtta år och 10 månader i (Colombia), återvände han till Peru 2001 för att ställa upp i presidentvalet. Endast 90 dagar efter att han hade kommit till Peru lyckades han få ihop 48% av rösterna men förlorade med liten marginal mot Alejandro Toledo. Sedan valet 2001 ledde García, som ledare av APRA-partiet, oppositionen i peruanska kongressen.

President 2006–2011

García började officiellt sin kampanj inför presidentvalet i Peru 2006 i Lima den 18 februari 2005. Hans parti ansåg att han gav APRA den största möjligheten att ta tillbaka makten när Alejandro Toledos presidentperiod skulle ta slut.

Enligt en gallupundersökning i april 2005 var populariteten inför 2006 års val följande (publicerad i dagstidningen El Comercio):

• 23% Valentin Paniagua
• 21% Alan García
• 17% Lourdes Flores Nano Partido Popular Cristiano
• 7% Alberto Andrade (tidigare borgmästare), Somos Peru

I första valomgången blev segraren dock en helt annan – vänsternationalisten Ollanta Humala (med stöd av Hugo Chávez i Venezuela). Denne gick tillsammans med Garcia vidare till en andra valomgång. Kristdemokraten Lourdes Flores Nano kom på tredje plats, knappt efter andraplacerade Garcia.

I den fortsatta valkampanjen blev den tidigare vänsterpopulisten García något av en högerns och medelklassens kandidat, detta eftersom den Chávez-inspirerade Humala stod till vänster om García. Till stora delar propagerade Humala för en ekonomisk politik som liknade den García påstod sig velat föra under sin tidigare ämbetsperiod.

Detta drev alltså García åt höger, vilket också kommit att påverka honom till en helt annan politik under denna nya ämbetsperiod. Den politik han förde som ny president var mer besläktad med den som drivs i Chile av det chilenska socialistpartiet.

Den 4 juni 2006 segrade García över motkandidaten Ollanta Humala, med röstsiffrorna 52,8% mot 47,2 % i den andra avgörande omgången av presidentvalet. García tillträdde presidentposten på Perus nationaldag den 28 juli. Han var sedan president fram till 2011, då han efterträddes av Humala.

Betydelse och eftermäle

Trots den komplicerade bilden av hans presidentskap är García fortfarande en populär person i Peru, till största delen tack vare sin vältalighet. Några peruaner har kallat honom "Latinamerikas bästa talare med kraft att övertyga". Hans kritiker hävdar emellertid att de många dåliga beslut han tog under sin tid vid makten gjorde det möjligt för en auktoritär ledare som Alberto Fujimori att komma fram. Några misstänker att García och APRA gjorde vissa överenskommelser med Fujimori under 1990 års val, bland annat stödde honom i kampen för åtalsfrihet, för att förhindra att Mario Vargas Llosa och dennes FREDEMO-parti, som då ledde gallupundersökningarna, kom till makten. Under kampanjen hade FREDEMO lovat att undersöka korruptionen i García-administrationen.

Bibliografi

Alan García är författare till flera böcker om det peruanska samhället och om Latinamerika. Hans publicerade verk inkluderar följande:

• A la inmensa mayoría: discursos (1988)
• El futuro diferente (1989)
• El desarme financiero: pueblo y deuda en América Latina (1989)
• La revolución regional (1990)
• La defensa de Alan García (1991)
• El nuevo totalitarismo (1992)
• El mundo de Machiavello (1994)
• La falsa modernidad (1997)
• Siete tesis erróneas del neoliberalismo en América Latina (1997)
• Mi Gobierno hizo la regionalización (1999)
• La década infame: deuda externa 1990–1999 (2000)
• Modernidad y política en el siglo XXI: globalización con justicia social (2003)

Källhänvisningar

Externa länkar

• DN - Alan Garcia segrare i Peru.