Achaltekeer
| Achaltekeer | |
 Achaltekeer | |
| Ursprung | Turkmenistan, södra Ryssland |
|---|---|
| Egenskaper | |
| Typ | fullblodshäst |
| Mankhöjd | 150–160 cm cm |
| Färg | fux, brun, svart, skimmel, gulanlag, black |
| Användning | tävlingshäst, dressyr |
Achaltekeer eller akhal-teké är en hästras från regionen Achal i Turkmenistan med stor kraft och uthållighet, en god galopphäst som även passar för distansritt, dressyr och banhoppning.
Achaltekeern är en fullblodshäst och har en mankhöjd på omkring 150 centimeter. Rasen kan ha alla färger utom skäck och tigrerad, men vanligast är gulanlag och pälsen har alltid en metallisk glans. Rasens exteriör är slank och smidig med väl utvecklade leder. Rasen är idag rätt ovanlig med cirka 3 500 exemplar i världen, varav de flesta finns i Turkmenistan och Ryssland.
Historia
Achaltekeern, som är lite av hästvärldens mysterium, är den moderna motsvarigheten till häst typ 3, en av de fyra typer som anses ligga till grund för alla dagens hästar. Den representerar den tunnhudade och värmetåliga ökenhästen med fin hårrem och det kan finnas ett samband mellan achaltekeern och en gren av arabiska galopphästar som kallas "Munaghi". Enligt ryska sägner, som dock inte går att bekräfta, är achaltekeerna en ren och egen ras som är lika gammal som det arabiska fullblodet. Vare sig detta är sant eller inte så är rasen nästan identisk med de lämningar man hittat av hästarnas förfäder typ 3. Denna häst typ 3 anses vara förfader till alla dagens orientaliska fullblodshästar och innefattar då achaltekeern, det arabiska fullblodet, den nordafrikanska Berberhästen och den numera utdöda turkmenska hästen.
Fornlämningar av turkmenska hästar, liknande Achaltekeerna hittades i frysta gravar i Pazyryk i närheten av floden Ob i nuvarande Sibirien. Gravarna grävdes ut mellan 1929 och 1949 och innehöll kvarlevorna från 14 hästar. Hästarna hade begravts med utrustning på och vatten från floderna i närheten hade läckt ner i gravarna och sedan fryst, vilket gjorde att både hästarna och deras utrustning var i perfekt skick. Fornlämningarna har daterats till cirka 500-talet – 200-talet f.Kr och då de turkmenska stäpperna ansågs vara en av de första platser där hästen domesticerades kan Achaltekeern vara en av världens äldsta renrasiga hästraser och härstamma från de första domesticerade hästarna.
Achaltekeerns ursprung är dock det största av mysterierna runt denna ras. Redan runt år 1000 f.Kr var huvudstaden Asjchabad berömd för sina kapplöpningshästar och de turkmenska hästarna avlades även i oaserna i Karakumöknen. Asjchabad är fortfarande centrum för avel av denna hästras. Under den här tiden var achaltekeern mycket känd som galopphäst och även som kavallerihäst. Den persiska kungen Dareios I använde sig av turkmenska hästar under erövringen av Baktrien. Över 30 000 turkmenska hästar användes av de persiska arméerna. När perserriket föll använde även Alexander den stores armé de turkmenska achaltekeerna inom sitt eget kavalleri. Alexander skulle bland annat ha tagit över 50 000 hästar som krigsbyte efter segern. Under persernas tid influerades troligen de turkmenska hästarna av de Niceahästar som avlades av perserna för över 3 000 år sedan.
Även nomadfolk som invandrade eller ockuperade stäpperna i västra Asien avlade upp turkmenska ökenhästar men den grupp som hade de mest framträdande Achaltekeerna var Tekestammen som levde i oaserna i Karakumöknen. Rasen fick sitt namn från stammen, samt Achal som betydde "renrasig". Man avlade hästarna mycket selektivt och förde stamtavlor via en muntlig tradition. Mellan 1700- och 1900-talet exporterades en stor mängd av dessa hästar till Ryssland och även England och Tyskland. Efter slaget vid Geok Tepe där Tekestammen besegrades av det Ryska kejsardömet förändrades förutsättningarna för hästhållning i området och många hästar såldes av eller togs med av de flyende stammarna. Bland annat hamnade hästarna i Indien, Iran och Afghanistan. Hästarna användes av de turkmenska stammarna för anfall och raider. Hästarna kallades "Argamaks" av ryssarna och var mycket populära bland de nomadiska folkslagen i hela Kaukasusområdet.
1881 blev Turkmenistan en del av det ryska kungadömet och även om stammarna stred hårt mot den ryska armén så förlorade de och många av hästarna beslagtogs. 1897 skulle dock även en rysk general bli den man som skulle rädda Achaltekeerna när han startade det "Transkaspiska stuteriet". Han beordrade att alla hästar som fanns kvar skulle samlas in för att bedömas och de bästa avelshästarna skulle behållas. 1926–1927 upptäckte även en rysk vetenskapsman att stamtavlor hade hållits över hästarna genom en muntlig tradition och hästarna började stambokföras. 1941 gav man ut den första publicerade stamboken och rasen fick officiellt sitt nya namn Akhal-Teke, efter Teke-stammen och Akhal-oasen där de först avlats. Den första stamboken innehöll stamtavlan för 287 hingstar och 468 ston.
Efter att Turkmenistan blev självständigt år 1991 definierade man aveln av dessa hästar som en nationell konstform och aveln av hästarna blev något som engagerade de turkmenska myndigheterna. Man försökte även att förbättra Achaltekeerna med importerade engelska fullblod för att göra hästarna större och göra exteriören mer tilltalande för de europeiska och amerikanska köparna. Men resultatet blev att hästarna inte klarade av klimatet och 1941 stängdes stamboken för gott för andra raser. Enbart hästar med stamboksförda föräldrar fick registreras. Sedan 1973 krävs även att hästarna DNA-testas. För att förbättra rasen fick man nu istället satsa på renrasiga hingstar. 5 hingstar valdes ut för att starta olika hingstlinjer där ättlingarna skulle ha olika egenskaper, men under mitten av 1950-talet blev rasen nästan utrotningshotad på grund av en masslakt av hästar i området, då man var tvungen att nå det mål inom köttproduktionen som hade satts upp. De sovjetiska myndigheterna krävde att hästarna skulle slaktas, även om de turkmenska stammarna vägrade att äta dem. Vid ett tillfälle fanns bara 1 250 hästar kvar och man stängde gränserna för export av achaltekeerna från Sovjet.
Idag finns det 17 olika hingstlinjer i stamboken och det finns cirka 3 500 Achaltekeer registrerade. Rasen föds fortfarande upp i oaserna i Karakumöknen och i södra Ryssland och avelns centrum ligger i Asjchabad. Achaltekeern har bidragit till många andra raser, men har inte själv påverkats utifrån och har behållit sitt utseende sedan 900-talet. Folket i Turkmenistan använder akhal-tekén till kapplöpningar och förbereder hästarna inför tävlingarna med stor omsorg. I alla år har hästarna fodrats med alfalfa, kulor av fårfett, havre och stekta degkakor och de sveps in i filtar för att skyddas mot hetta och kyla. I Sverige finns det cirka 16 registrerade Achaltekeerhästar. De turkmenska myndigheterna ger ofta hästar som diplomatiska gåvor och man håller även auktioner där man säljer achaltekeerhästar till förmån för att få pengar till att förbättra avelsprogrammen för hästar.
Egenskaper
Akhal-tekén har ett särpräglat utseende och rör sig med vägvinnande och smidiga rörelser. I dag är akhal-tekén en galopphäst, en distanshäst och en tävlingshäst i hoppning och dressyr. Guldvinnaren i dressyr under olympiska spelen 1960 i Rom, var en akhal-tekehingst vid namn Absent.
Achaltekeerna har ett finskuret huvud med en rak eller lätt utåtbuktande nosprofil och långa öron. Ögonen är också tydligt mandelformade. Man och svans är ofta silkeslena men tunna med lite tagel. Ryggen är lång med lätt muskulatur och korset är oftast relativt platt. Huden är mycket tunn med en fin hårrem. Benen är fina och smala men mycket starka och tåliga. Revbenen är väl utvecklade, medan buken oftast är smal, vilket ger hästen en "greyhound-liknande" exteriör.
En av de mest framträdande egenskaperna hos Achaltekeerna är den metalliska glansen i pälsen, som är mjuk, ganska tunn och silkeslen. Den vanligaste färgen är gulbrun, även kallad bork, men även svart, brun, fux, isabell, skimmel och mer ovanliga färger som cremello och perlino förekommer. Dock är inte brutna färger som tigrerad eller skäck tillåtet. Hästarna är oftast kraftigt apelkastade. Den gyllene tonen som oftast finns hos hästarna anses ha fungerat som ett kamouflage i öknen.
Achaltekeer-hästarna är kända för att vara tuffa och tåliga och mycket ihärdiga. Akhal-tekén har mer och mer blivit distanshäst än kapplöpningshäst eftersom det engelska fullblodet har gått om Achaltekeerhästen som de mest framstående galopphästarna. Istället kan de springa långa sträckor under dåliga förhållanden. Det mest kända uthållighetsrekordet sattes under ritten på 415 mil mellan Ashkhabad och Moskva på 84 dagar med ett minimum av vatten och foder. 96 mil av vägen gick nämligen genom ökentrakter. Denna distansritt genomfördes 1935.
Källor
- Svenska Achal tekeer-föreningen (svenska)
- International Association of Akhal-Teke breeding (engelska)
- Turkmenska ambassaden (engelska)
- Akhalteke.info (engelska)
- Elwyn Hartley Edwards (2003). Bengt Gustafson. red. Bonniers stora hästlexikon. Stockholm: Bonnier. ISBN 91-34-51920-3
Media som används på denna webbplats
Blue-eyed cream Akhalteke horse
Picture of an Achal Tekkiner
Författare/Upphovsman: Miroslav Kutsev, Licens: CC BY-SA 4.0
Heavenly Horse. Ceremonial bronze finial with standing horse, 4th-1st century BCE.
This ceremonial bronze finial with standing horse is an artifact from the Greco-Bactrian Kingdom. As the Scythians came into contact with the Greeks in the Greco-Bactrian kingdom, artists from the two cultures influenced each other. The bronze finial has much in common with the famous Scythian gold artifacts found thousands of kilometers to the west on the banks of the Bosphorus and the Chersonese, although a high degree of cultural syncretism characterizes the bronze finial. Hellenistic cultural and artistic influences can be seen in many aspects of the horse sculpture, which can be attributed to the existence of the Greco-Bactrian Kingdom. This demonstrates the richness of the cultural influences in the Bactria area at the time. The bronze horse has a refined head, a swan-like neck, a slim body, and a deep chest, and it is sitting atop the finial with its long legs stretched out. The artwork combines Scythian and Hellenistic elements. The horse’s long mane is depicted in the Hellenistic style, while its ribs are presented in the anatomical style. During the Hellenistic period, the styles of sculptures ranged from the anatomical style to the naturalistic and realistic styles. An ancient Hellenistic pattern is also featured on the base of the finial. The bronze finial with horse is a clear example of the animal style of art. The animal style typical of Scythian culture is associated with a rich variety of plastics as well as the symmetry of composite solutions. Artefacts such as the finial were mounted on shafts and buildings for ritual purposes. The rulers of the Scythian commonly used finials for ceremonies dedicated to the cult of Heavenly Horses when traveling, attending festivals, and even horse racing. Archeologists and researchers have long been attracted to Scythian artworks due to their conventional stylization of details and appropriate elements. At the same time, such artworks demonstrate a high degree of accuracy and reflect the highly artistic approach of the Scythian animal style. The Scythian culture gave rise to artifacts that are now recognized as masterpieces of ancient art. The various representations of horses in these artworks indicate how important they were to Scythian culture. Artworks such as the bronze finial depict stronger and bigger horses, which reveals the presence of cross-breeding. After cross-breeding, the new horses were highly valued due to their graceful and elegant appearance. The breeders also valued animals that exhibited endurance and speed. These new horses have been described as being much faster and stronger than the typical Chinese and Mongolian horse breeds. Indeed, the “heavenly” horses were fast and light. Jonathan Tao, a research historian from the University of Chicago, author of Heavenly Horses of Bactria: The Creation of the Silk Road, has stated that the bronze finial should be identified with an ancestor of the modern Akhal-Teke horse breed, a descendant of the “heavenly horses” acquired from Central Asia during the War of the Heavenly Horses. The War of the Heavenly Horses (or the Han-Dayuan War) was a military conflict fought from 104 BCE to 102 BCE between the Chinese Han dynasty and the Scythian-ruled Dayuan which was part of the Greco-Bactrian Kingdom. The war was fought in the Ferghana Valley at the easternmost end of the former Persian Empire (between modern-day Uzbekistan, Kyrgyzstan, and Tajikistan). More specifically, Dayuan (or Tayuan; Chinese: 大宛; pinyin: Dàyuān; literally: “Great Ionians”) was a city-state in the Ferghana Valley in Central Asia, which is described in Chinese historical texts such as the Records of the Grand Historian and the Book of Han. It is also mentioned in accounts written by the famous Chinese explorer Zhang Qian and the numerous ambassadors who followed him into Central Asia in 130 BCE. The Dayuan people were the descendants of Greek colonists who followed Alexander the Great and settled in Ferghana in 329 BCE. They prospered within the Hellenistic realm of the Seleucids and Greco-Bactrians until they were isolated by the migration of the Scythian people in around 140 BCE. It appears that the name “Yuan” was simply a transliteration of the Sanskrit terms “Yavana” or “Pali Yona,” which were used throughout antiquity in Asia to designate Greeks (or Ionians). This indicates that “Dayuan” was used to refer to “Great Ionians” or “Great Greeks.” By 100 BCE, the Dayuan people had been defeated by the Han dynasty in the Han-Dayuan War. This interaction between the Dayuan people and the Chinese is historically crucial, as it represents one of the first major instances of contact between an urbanized Western civilization and the Chinese civilization. As such, it helped to pave the way for the development of the Silk Road, which linked the East and the West in terms of both material and cultural exchange from the 1st century BCE through to the 15th century. Thus, the role of horses in the development of Chinese civilization is hugely significant. Due to understanding the strategic importance of horse breeding, the Han empire was able to continue the development of its civilization. Through the use of elite breeds of horses, the art of warfare was modernized, which made it possible to adequately respond to raids by neighboring nomadic civilizations. The significance of the role of the horse is clearly reflected in the works of art of the Han period. The bronze finial of the horse belongs to those times when Han began to spread its influence in the territory of Ancient Central Asia, where the nomadic civilization challenged them. It was necessary to obtain an important military and strategic resource – the best horses, ready to compete with the cavalry of nomads. Ferghana "heavenly" horses belong to one of the world's earliest known cultural breeds of racehorses, a fast and light Eastern type, perfectly suited for cavalry. They are the ancestors of all the best Asian horse breeds: Arabian, Turkmen (Akhal-Teke), and Kyrgyz. Even allowing for the inevitable cross-breeding experiments over centuries and the blending of bloodlines since the time of Herodotus, the Akhal-Teke horse breed has retained the main features described by historians since ancient times, of which the bronze finial is proof. "The Akhal-Teke is the first pureblood horse in history; it is the direct ancestor of the English thoroughbred," said Jonathan Maslow, author of Sacred Horses. The artifact can serve as proof of this belief.
Source: https://artdaily.com/news/147043/The-Akhal-Teke-was-history-s-first-pureblood-horse-breed#.Yqdty4iFPIXThe famous Akhal-Teke stallion Mele Koush born in Russia in 1909.
The Emblem of Turkmenistan with realistic image of the horse (Yanardag with white spots on its legs). This version is used in present on 2012 http://tax.gov.tm/. Colors are in accordance with the Regulations about the State Emblem of Turkmenistan on August 25, 2003, clause 3 (Russian text - http://base.spinform.ru/show_doc.fwx?rgn=25217).