Adélaïde Labille-Guiard

Adélaïde Labille-Guiard
Självporträtt med två elever, målad av Adélaïde Labille-Guiard 1785. Eleverna är Marie Capet och Carreaux de Rosemond.
Född11 april 1749[1][2][3]
Paris
Död24 april 1803[1][2][3] (54 år)
Paris
Medborgare iFrankrike[4]
SysselsättningMålare[5], miniatyrist, bildkonstnär[6], konstnär[7]
Befattning
Hovmålare (1787–)[8]
MakeFrançois-André Vincent
(g. 1800–)[9]
Redigera Wikidata
Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc, signerad 1779. I Nationalmuseums samlingar.

Adélaïde Labille-Guiard, född i Paris 11 april 1749, död 24 april 1803, var en fransk målare. Hon var medlem av Académie Royale de Peinture et de Sculpture (1783) och tillhörde de mest betydande konstnärerna i Frankrike under sin samtid. Hon var den första kvinnliga konstnär som fick tillstånd att öppna sin egen ateljé i Louvren. Hon målade i pastell och olja, och gjorde även miniatyrer.

Biografi

Privatliv

Hon var den yngsta dottern och det enda överlevande av åtta barn till Claude-Edme Labille och Marie-Anne Saint-Martin (d. 1768). Hennes far ägde en modebutik, À la toilette, som under 1760-talet var en av de främsta i Paris. Den blivande Madame Dubarry var anställd i hennes fars butik innan hon blev kungliga mätress, och hon arbetade själv där innan hon vid fjorton års ålder började studera måleri.

Hon gifte sig 1769 med kontoristen Nicolas Guiard. Äktenskapet var barnlöst. Hon hade från 1776 ett förhållande med sin barndomsvän och kollega, François-André Vincent, och separerade formellt från sin make 1779. När skilsmässa blev lagligt efter franska revolutionen, skilde hon sig år 1793 från sin make, och gifte sig år 1799 med François-André Vincent, då hennes sambo sedan tjugo år.

Karriär

1767-1783

Adélaïde Labille-Guiard studerade för den schweiziske emaljören François-Élie Vincent, som var bekant med hennes far och bodde granne med familjen, som lärde henne göra miniatyrer.

Hon var från 1767 till 1776 medlem i Académie de Saint-Luc. Under denna tid studerade hon för Maurice Quentin de La Tour, som lärde henne pastellmålning. Hon gjorde en framgångsrik debut på 1774 års utställning i Académie de Saint-Luc. Inte sällan verkar hon även ha repeterat sina pasteller i mindre format, som miniatyrer. Precis som många andra kvinnor insåg hon tidigt att porträttminiatyrer gav en säker försörjning.

Miniatyrporträtt av Adélaïde Labille-Guiard är utomordentligt sällsynta. Ett exempel finns dock i Nationalmuseums samlingar. Hennes framställning av Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc[10], är utförd fem år efter debuten (1779).

När Académie de Saint-Luc stängdes på begäran av den kungliga konstakademien Académie Royale de Peinture et de Sculpture år 1776, tvingades hon ansöka till den kungliga konstakademien, som krävde kunskap i oljemålning av sina medlemmar. Hon studerade därför oljemålning under sin förste lärares son, sin barndomsvän François-André Vincent. Hon ställde från 1779 ut sina verk på Salon de la Correspondance, en utställningslokal för konstnärer som inte var medlemmar i kungliga akademien, vilket gav henne nationell berömmelse.

1783-1793

Hon invaldes formellt som medlem i Académie Royale de Peinture et de Sculpture 31 maj 1783. Hon antogs samma år som Élisabeth Vigée-Lebrun, vid en tidpunkt när akademiens stadgar begränsade kvinnliga medlemmars antal till fyra; de andra två var Anne Vallayer-Coster och Marie-Thérèse Reboul. Efter invalet i den franska konstakademien år 1783, övergick hon helt till att måla oljeporträtt i stort format. Hon beviljades kunglig konstnärslön från 1785, och blev hovmålare åt kungens fastrar 1787.

Som andra konstnärer under denna tid tog hon emot studenter. Bland hennes elever fanns Marie-Marguerite Carreaux de Rosemond, Marie-Gabrielle Capet och Marie-Thérèse de Noireterre. Det föll nu på deras lott att översätta hennes porträtt till miniatyrer, allt för att tillfredsställa kundernas skiftande önskemål.

Adélaïde Labille-Guiard stannade i Frankrike efter franska revolutionens utbrott. År 1790 föreslog hon för akademien att avskaffa begränsningen av kvinnliga medlemmar till fyra och istället ta emot kvinnor på samma villkor som män. Hon fick medhåll i omröstningen av sina manliga kolleger Vincent, Augustin Pajou, Étienne-Pierre-Adrien Gois och Simon-Charles Miger och hennes förslag gick igenom (den skulle dock senare ogiltigförklaras).[11] När kungens fastrar lämnade Frankrike 1791 upphörde henne ställning som deras hovmålare, och hon deltog istället i akademiens utställning år 1791 med porträtt av tretton medlemmar av nationalförsamlingen. Hennes porträtt av Maximilien Robespierre fick vid denna tid ett gott omdöme.

1795-1803

När skräckväldet utbröt 1792 bedömde hon att hennes tidigare ställning som hovmålare och mottagare av en kunglig konstnärslön kunde sätta henne i fara, hon lämnade därför Paris och gömde sig med sin sambo, hans bror och sina elever Marie-Gabrielle Capet och Marie-Victoire d'Avril i Pontault-en-Brie. Hon återvände till Paris och återupptog sin karriär efter Robespierres fall. Hon blev år 1795 den första kvinna som beviljades en egen konstateljé och konstnärsbostad i Louvren, nu kallad Collège des Quatre Nations, och en statlig konstnärslön på 2000 livres. Hon deltog därefter i akademiens utställningar fram till 1800.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ [a b] RKDartists, läs online, läst: 23 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Adélaïde Labille-Guiard, CLARA (på engelska), CLARA-id: 4828, läs online.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Adélaïde Labille-Guiard, Benezit Dictionary of Artists (på engelska), Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Benezit-ID: B00102355, läs online.[källa från Wikidata]
  4. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 27 februari 2016, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 59411, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  6. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: mub20211119074, läst: 20 december 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ Concise Dictionary of Women Artists, Fitzroy Dearborn Publishers och Routledge, 2001, ISBN 978-1-57958-335-4.[källa från Wikidata]
  8. ^ ISBN 978-0-8108-6183-1.[källa från Wikidata]
  9. ^ Union List of Artist Names, 13 december 2019, ULAN: 500005516, läs online, läst: 21 maj 2021.[källa från Wikidata]
  10. ^ ”Nationalmuseum - Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc”. collection.nationalmuseum.se. http://collection.nationalmuseum.se/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=collection&objectId=137894&viewType=detailView. Läst 24 november 2017. 
  11. ^ .Auricchio, Laura (2009). Adélaïde Labille-Guiard : artist in the age of revolution. Los Angeles: J. Paul Getty Museum. ISBN 978-0892369546.
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Adélaïde Labille-Guiard - Self-Portrait with Two Pupils - The Metropolitan Museum of Art.jpg
with Marie Gabrielle Capet (1761–1818) and Marie Marguerite Carreaux de Rosemond (died 1788))
Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc (Adélaïde Labille-Guiard) - Nationalmuseum - 137894.tif
Månadens nyförvärv, Februari 2013:

Porträttminiatyr, av Adélaïde Labille-Guiard

Nationalmuseum har förvärvat en spektakulär miniatyr av Adélaïde Labille-Guiard. Hon tillhörde de mest betydande kvinnliga konstnärerna i Frankrike i slutet av 1700-talet, men var tidigare inte representerad i museets samlingar. Motivmässigt är hennes framställning i sig intressant eftersom den visar en kvinna, om än amatör, i rollen som konstnär.

Miniatyrporträtt av Adélaïde Labille-Guiard (1749-1803) är utomordentligt sällsynta. Hennes framställning av Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc, är utförd fem år efter debuten (1779). Precis som många andra kvinnor insåg hon tidigt att porträttminiatyrer gav en säker försörjning. Hennes lärare var en granne till faderns modebutik i Paris, den schweiziske emaljören François-Élie Vincent. Så småningom började Labille-Guiard också arbeta med pasteller. Inte sällan verkar hon även ha repeterat dessa i mindre format, som miniatyrer. Efter invalet år 1783, i den franska konstakademien, övergick hon helt till att måla oljeporträtt i stort format. Då hade Labille-Guiard också hunnit skaffa sig elever såsom Marie-Gabrielle Capet och Marie-Thérèse de Noireterre. Det föll nu på deras lott att översätta hennes porträtt till miniatyrer, allt för att tillfredställa kundernas skiftande önskemål.

Genom förvärvet av detta spektakulära verk av Adélaïde Labille-Guiard, som möjliggjorts genom donationsmedel ur Hjalmar och Anna Wicanders stiftelse, har en viktig lucka fyllts i museets världsberömda miniatyrsamling. Samtidigt berättar Madame Lefranc målande porträttet av sin make Charles Lefranc om en tid då kvinnor på allvar framträdde som betydande konstnärer.