Abbas Gharabaghi

Abbas Gharabaghi
Född1 november 1918
Tabriz, Iran
Död13 oktober 2000 ​eller ​14 oktober 2000
Paris
BegravdPère-Lachaise och Grave of Gharabaghi
Medborgare iIran
SysselsättningPolitiker
Utmärkelser
Riddare av Hederslegionen
Kommendör av Hederslegionen
Officer av Hederslegionen
Storofficer av Hederslegionen
Redigera Wikidata

Abbas Gharabaghi (persiska: عباس قره‌باغی), född 1 november 1918 i Tabriz, Persien, död 14 oktober 2000 i Paris, Frankrike, var den siste stabschefen för Irans väpnade styrkor och biträdande överbefälhavare för Irans kejserliga armé under Pahlavidynastin. Shahen Mohammad Reza Pahlavi utpekade från sin exil i december 1979 Gharabaghi som landsförrädare för hans brott mot landets konstitution under den iranska revolutionen.[1]

Roll i den iranska revolutionen

Gharabaghi tjänstgjorde fram till 1979 som gendarmeriets befälhavare i Iran. När islamister och vänsterextremister 1978 organiserade stora protester i landet hade Hasan Toufanian och Amir Hosein Rabi, generaler inom flygvapnet, för avsikt att genomföra en militärkupp för att skydda monarkin och kväsa upproret i landet. De fick inte något stöd från general Abbas Gharabaghi och andra höga militära tjänstemän.[2]

Gharabaghi utsågs den 7 januari 1979 till stabschef för Irans väpnade styrkor. Hans huvudsakliga uppdrag var att stödja Mohammad Reza Pahlavi som lämnade Iran den 16 januari, att försvara den liberaldemokratiske premiärministern Shapur Bakhtiars civila regering och att upprätthålla ordning och säkerhet i landet. Men från och med den 27 januari tillmötesgick han i stället revolutionärernas krav och träffade Mehdi Bazargan och Ezzatollah Sahabi under påtryckningar från general Robert Huyser, biträdande överbefälhavare för USA:s styrkor i Europa.[3] Bazargan och Sahabi var medlemmar i Ayatollah Khomeinis revolutionära råd och på så sätt medverkade Gharabaghi till monarkins kollaps och banade vägen för islamisternas seger. Den 11 februari drog Gharabaghi tillsammans med tjugotvå högre militärledare, formellt tillbaka sitt stöd för Bakhtiar.[4]

Redan i december 1979 hävdade shahen att mötet mellan Huyser, Bazargan och Sahabi var organiserat av Gharabaghi och utpekade honom tillsammans med general Hosein Fardust och säkerhetstjänstens chef general Nasser Moghadam som landsförrädare.[5][1] Shapur Bakhtiar riktade också svidande kritik mot Gharabaghi och ansåg att han gått emot sitt uppdrag och förrått landets konstitutionella författning.[6] I sina memoarer anklagar Gharabaghi själv Bakhtiar regeringens kollaps och utpekar utan några belägg honom som förrädare.[7]

Exil i Frankrike

Gharabaghi var en av endast två höga militära tjänstemän som inte fängslades och avrättades av det islamiska revolutionära rådet efter revolutionen. Han fick hjälp från Bazargan att lämna landet i smyg[3] och bosatte sig i Paris. Han avled 2000 och är begravd på kyrkogården Père-Lachaise.

Referenser

  1. ^ [a b] Buchan, James (2012). Days of God: The Revolution in Iran and Its Consequences. New York: Simon & Shuster. sid. 217 
  2. ^ Cann, Rebecca; Danopoulos, Constantine (1997). ”The Military and Politics in a Theocratic State: Iran as Case Study”. Armed Forces & Society 24 (2): sid. 274. 
  3. ^ [a b] Torbat, Akbar E. (2020). Politics of Oil and Nuclear Technology in Iran. Palgrave Macmillan. sid. 136 
  4. ^ Thurgood, Liz (12 februari 1979). ”Bakhtiar quits after losing army backing”. The Guardian. https://www.theguardian.com/world/1979/feb/12/iran.lizthurgood. ”The final vestiges of the Shah's authority collapsed as the Iranian army withdrew its support from the Prime Minister, and its troops from the streets. Tehran, which for the past 48 hours has been a bloody battlefield, was given up to frenzied rejoicing of the supporters of the victorious religious leader, the Ayatollah Khomeini. Earlier, the chief-of-staff of the armed forces, General Abbas Gharabaghi, met the man whom the Ayatollah has named as his Prime Minister, Mehdi Bazargan, and said he would support a revolutionary Islamic Republic.” 
  5. ^ Barany, Zoltan (2016). How Armies Respond to Revolutions and Why. Princeton: Princeton University Press. sid. 68 
  6. ^ Fatahi, Kambiz (juni 2016). ”Āyā ākharin arteshbod be shāh khiānat kard? (Förrådde den siste generalen shahen?)” (på persiska). BBC Persian. British Broadcasting Corporation. https://www.bbc.com/persian/iran/2016/06/160611_l13_shah_betrayed. 
  7. ^ Gharabaghi, Abbas (1983). Haqāyeq dar bāre-ye bohrān-e Irān (Sanningen om Irans kris). Paris: Soheil förlag 
Pahlavidynastin
Kungar
Reza Shah (1925–1941) • Mohammad Reza Shah (1941–1979)
Drottningar
Tadj ol-Molouk (1925-1941) • Fawzia av Egypten (1941-1948) • Soraya Esfandiary (1951-1958) • Shahbanou Farah Pahlavi (1959-1979)
Tronarvingar
Mohammad Reza (1926–1941) • Reza II (1967–1979) • Noor Icke-officiell
Släktmedlemmar
Framstående ämbetsmän
Historiska händelser
Officiella politiska partier
Nygrundade institutioner

Media som används på denna webbplats

Imperial Coat of Arms of Iran.svg
Imperial Coat of Arms of Iran under the Pahlavi Dynasty, used from 1925 to 1979. The shield is composed of the Lion and the Sun symbol in first quarter , in the second quarter the Faravahar representing Zoroastrianism, in the third quarter the curved blade of a Imam Ali "Zulfiqar" sword representing Shia Islam, and the Simurgh in the fourth quarter. Overall in the center is a circle depicting Mount Damavand with a rising sun, the symbol of the Pahlavi dynasty. The shield is crowned by the Pahlavi crown and surrounded by the chain of the Order of Pahlavi. Two lions rampant regardant, holding scimitars supports the coat of arms on either side. Under the whole device is the motto: "Mara dad farmud va Khod Davar Ast" ("Justice He bids me do, as He will judge me" or, alternatively, "He gave me power to command, and He is the judge"). Some of the colours were changed in 1971.