7 Sagittarii
| 7 Sagittarii | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Skytten |
| Rektascension | 18t 02m 51,09872s[1] |
| Deklination | -24° 16′ 56,8825″[2] |
| Skenbar magnitud () | +5,37[3] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | F2 II/III[4] |
| U–B | 0,25[5] |
| B–V | 0,51[5] |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | -11,2 ± 1,0[6] km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: +1,22[1] mas/år Dek.: -17,52[1] mas/år |
| Parallax () | 3,02 ± 0,28[1] |
| Avstånd | 1 100 ± 100 lå (330 ± 30 pc) |
| Absolut magnitud () | -2,21[3] |
| Detaljer | |
| Radie | 18[2] R☉ |
| Luminositet | 658,07[3] L☉ |
| Temperatur | 6 800 ± 200[6] K |
| Metallicitet | 0,0[6]dex |
| Vinkelhastighet | 35[7] km/s |
| Andra beteckningar | |
| CD-24 13793, CPD-24 6126, HD 164584, HIC 88380, HIP 88380, HR 6724, 2MASS J18025110-2416568, PLX 4115, PPM 267736, SAO 186163, TYC 6842-1740-1, uvby98 265300004, Gaia DR2 4066038018669836416 [8] | |
7 Sagittarii, som är stjärnans Flamsteed-beteckning, är en ensam stjärna, belägen i Lagunnebulosan (NGC 6530)[9] i den mellersta delen av stjärnbilden Skytten, även om flera källor har betraktat den som en förgrundsstjärna.[10]. Den har en skenbar magnitud på 5,37[3] och är svagt synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 3,0[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 1 100 ljusår (ca 330 parsek) från solen. Den rör sig närmare solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca -11 km/s.[6]
Egenskaper
7 Sagittarii är en gul till vit jättestjärna av spektralklass F2 II/III,[4] vilket tyder på att dess spektrum visar blandade egenskaper hos en jätte och ljusstark jätte. Houk and Smith-Moore (1978) hade en liknande klassificering med F2/3 II/III.[11] Detta kan tyda på att det inte ingår i NGC 6530, eftersom den inte borde ha utvecklats till denna klass från stjärnor av spektraltyp O, som fortfarande ingår i denna stjärnhop, och har inte haft tid att utvecklas från en mindre massiv stjärna.[2] Den har en massa som är ca 10[2] solmassor, en radie som är ca 18[2] solradier och utsänder från dess fotosfär ca 658[3] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur av ca 6 800[6] K.
7 Sagittarii är en misstänkt kemisk speciell stjärna.[5][6] Spektralklassen från kalcium K-linjen har givits som A8, medan klassen som bestämts från andra metallinjer var F4, vilket gör den till en Am-stjärna.[12] Denna egenhet anses nu dock vara tveksam.[5]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 7 Sagittarii, 10 februari 2020.
Noter
- ^ [a b c d e] van Leeuwen, F. (2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752, Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357.
- ^ [a b c d e] Pasinetti Fracassini, L. E.; et al. (February 2001), "Catalogue of Apparent Diameters and Absolute Radii of Stars (CADARS)", Astronomy and Astrophysics (Third ed.), 367: 521–524, arXiv:astro-ph/0012289, Bibcode:2001A&A...367..521P, doi:10.1051/0004-6361:20000451.
- ^ [a b c d e] Anderson, E.; Francis, Ch. (2012), "XHIP: An extended hipparcos compilation", Astronomy Letters, 38 (5): 331, arXiv:1108.4971, Bibcode:2012AstL...38..331A, doi:10.1134/S1063773712050015.
- ^ [a b] Gray, R. O.; Garrison, R. F. (February 1989), "The early F-type stars: refined classification, confrontation with Stroemgren photometry, and the effects of rotation", Astrophysical Journal Supplement, 69: 301, Bibcode:1989ApJS...69..301G, doi:10.1086/191315.
- ^ [a b c d] Renson, P.; Manfroid, J. (May 2009), "Catalogue of Ap, HgMn and Am stars" (PDF), Astronomy and Astrophysics, 498 (3): 961–966, Bibcode:2009A&A...498..961R, doi:10.1051/0004-6361/200810788
- ^ [a b c d e f] Khalack, V.; LeBlanc, F. (July 2015), "Project VeSElkA: Analysis of Balmer Line Profiles of Slowly Rotating Chemically Peculiar Stars", The Astronomical Journal, 150 (1): 10, arXiv:1505.08158, Bibcode:2015AJ....150....2K, doi:10.1088/0004-6256/150/1/2, 2.
- ^ Rutten, R. G. M.; Pylyser, E. (February 1988), "Magnetic structure in cool stars. XV. The evolution of rotation rates and chromospheric activity of giants", Astronomy and Astrophysics, 191: 227−236, Bibcode:1988A&A...191..227R.
- ^ "7 Sgr". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2018-03-14.
- ^ Damiani, F.; et al. (August 2017), "The Gaia-ESO Survey: dynamics of ionized and neutral gas in the Lagoon nebula (M 8)", Astronomy & Astrophysics, 604: 25, arXiv:1705.08194, Bibcode:2017A&A...604A.135D, doi:10.1051/0004-6361/201730986, A135.
- ^ Sowell, James R. (May 1987), "Yellow evolved stars in open clusters", Astrophysical Journal Supplement Series, 64: 241−267, Bibcode:1987ApJS...64..241S, doi:10.1086/191196. See NGC 6530 on p. 257.
- ^ Houk, Nancy; Smith-Moore, M. (1978), Michigan catalogue of two-dimensional spectral types for the HD stars, 4, Ann Arbor: Dept. of Astronomy, University of Michigan, Bibcode:1988mcts.book.....H.
- ^ Hauck, B. (June 1973), "Catalogue of AM stars with known spectral types", Astronomy and Astrophysics Supplement, 10: 385, Bibcode:1973A&AS...10..385H.
Externa länkar
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Sagittarius chart
Författare/Upphovsman: ESO/VPHAS+ team, Licens: CC BY 4.0
The VLT Survey Telescope (VST) at ESO's Paranal Observatory in Chile has captured this richly detailed new image of the Lagoon Nebula. This giant cloud of gas and dust is creating intensely bright young stars, and is home to young stellar clusters. This image is a tiny part of just one of eleven public surveys of the sky now in progress using ESO telescopes. Together these are providing a vast legacy of publicly available data for the global astronomical community.