31 Crateris
| 31 Crateris | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Korpen |
| Rektascension | 12t 00m 51,16003s[1] |
| Deklination | -19° 39′ 32,3350″[1] |
| Skenbar magnitud () | +5,19 – 5,23 (V)[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | B1.5 V + ?[3] |
| B–V | +1,153 ± 0,005[2] |
| Variabeltyp | Misstänkt förmörkelsevariabel (ELL) |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | 3,00 ± 7,4[4] km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -16,17 ± 0,53[4] mas/år Dek.: 6,81 ± 0,28[4] mas/år |
| Parallax () | 1,03 ± 0,53[4] |
| Avstånd | ca 3 000 lå (ca 1 000 pc) |
| Absolut magnitud () | +0,63[2] |
| Detaljer | |
| Massa | 15,5[3] M☉ |
| Radie | 10,2[4] R☉ |
| Luminositet | 52 262[3] L☉ |
| Temperatur | 23 700[3] K |
| Andra beteckningar | |
| ALS 14812, BD-18 3295, FAUST 2981, FK5 2961, GSC 06097-01648, HD 104337, HIC 58587, HIP 58587, HR 4590, 2MASS J12005117-1939325, PPM 225249, SAO 157042, TD1 16009, TYC 6097-1648-1, uvby98 100104337, V* TY Crv, [DBA2001] FA29, Gaia DR2 3518794554458428160 [5] | |
31 Crateris, som är stjärnans Flamsteed-beteckning, är en dubbelstjärna,[6] belägen i den östra delen av stjärnbilden Korpen och har även variabelbeteckningen TY Corvi.[2] Den har en kombinerad skenbar magnitud som varierar 5,19 – 5,23[2] med en period av 1,48 dygn och är svagt synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 3,0[4] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 3 000 ljusår (ca 1 000 parsek) från solen. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca 3 km/s.[1] Primärstjärnan är möjligen en blå överlöpare från Hyaderna.[7]
31 Crateris infördes i Korpen i samband med det formella beslutet om stjärnbildernas gränser år 1922.[8]
Egenskaper
Primärstjärnan 31 Crateris A är en blå till vit stjärna i huvudserien av spektralklass B1.5 V.[3] Den har en massa som är ca 16[3] solmassor, en radie som är ca 10[4] solradier och utsänder från dess fotosfär ca 52 000[3] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur av ca 23 700[3] K.
31 Crateris än dubbelstjärna där de två stjärnorna kretsar kring varandra med en period av 2,9631 dygn. Litet är känt om följeslagaren. Den 27 mars 1974 upptäckte Mariner 10-sonden ultraviolett strålning från en avlägsen källa. Denna antogs ursprungligen vara Merkurius måne innan källan visade sig vara 31 Crateris.[6][9]
Se även
- Variabla stjärnor
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 31 Crateris, 28 februari 2020.
Noter
- ^ [a b c] basic query result — Object query : HD 104337
- ^ [a b c d e] Watson, Christopher (4 January 2010). "TY Corvi". The International Variable Star Index. American Association of Variable Star Observers. Hämtad 11 juni 2015.
- ^ [a b c d e f g h] Hohle, M. M.; Neuhäuser, R.; Schutz, B. F. (April 2010), "Masses and luminosities of O- and B-type stars and red supergiants", Astronomische Nachrichten, 331 (4): 349, arXiv:1003.2335, Bibcode:2010AN....331..349H, doi:10.1002/asna.200911355
- ^ [a b c d e f g] https://www.universeguide.com/star/31crateris. Hämtad 2020-02-28.
- ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=31+Crt. Hämtad 2020-02-28.
- ^ [a b c] Stratford, R.L. (1980). "31 Crateris reexamined". The Observatory. 100: 168. Bibcode:1980Obs...100..168S.
- ^ Eggleton, P. P.; Tokovinin, A. A. (September 2008), "A catalogue of multiplicity among bright stellar systems", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 389 (2): 869–879, arXiv:0806.2878, Bibcode:2008MNRAS.389..869E, doi:10.1111/j.1365-2966.2008.13596.x.
- ^ Wagman, Morton (2003). Lost Stars: Lost, Missing and Troublesome Stars from the Catalogues of Johannes Bayer, Nicholas Louis de Lacaille, John Flamsteed, and Sundry Others. Blacksburg, Virginia: The McDonald & Woodward Publishing Company. pp. 390–91. ISBN 978-0-939923-78-6.
- ^ Moore, Patrick (2000). The Data Book of Astronomy. CRC Press. p. 79. ISBN 9781420033441.
Externa länkar
| |||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Eclipsing binary star animation
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Corvus chart