2000-delegationen

2000-delegationen
Statlig utredning
Coat of arms of Sweden.svg
Regeringsbeslut
RegeringPersson
Beslut fattat29 januari 1998[1]
Utredningen
överlämnas		Mars 2000[2]
Utredningsansvar
MyndighetKommunikationsdepartementet (1998)
Näringsdepartementet (1999–2000)
Utrednings IDK 1998:02
Ansvarigt statsrådInes Uusmann (tillsättare)
Björn Rosengren (mottagare)
OrdförandeInes Uusmann (1998)
Björn Rosengren (1998–1999)
Jan Freese (1999–2000)
Kommittédirektiv
1998Dir. 1998:10[1]
Slutbetänkande
ID-nummerSOU 2000:24
Titel2000-säkringen i Sverige: Myt och verklighet
2000-delegationens logotyp.

2000-delegationen var en svensk statlig utredning som hade till uppdrag att behandla frågor rörande omställningen av datorer och IT-system inför årsskiftet 1999 till 2000, för att begränsa konsekvenserna av millenniebuggen. Delegationen inrättades efter beslut av regeringen den 29 januari 1998.[1]

Delegationens arbete leddes inledningsvis kommunikationsminister Ines Uusmann. I oktober 1998 tog Björn Rosengren över som ordförande för delegationen. Från juni 1999 till delegationens avvecklande under år 2000 var Jan Freese ordförande.[3]

Bakgrund

I Sverige uppmärksammade den statliga IT-kommissionen problemet i två seminarier under 1996 och 1997. I januari 1997 antog regeringen en förordning som ålade samtliga myndigheter under regeringen att analysera vilka verksamhetskritiska system som riskerade att drabbas av millenniebuggen och senast den 1 juni 1999 ha vidtagit åtgärder för att säkra systemen.[4] I början av 1997 kom också rapporter om höga kostnader för myndigheterna. Jan Freese, då generaldirektör för Post- och telestyrelsen, hade uppskattat kostnaden för Sverige till 100 miljarder kronor.[5] Vissa myndigheter framförde också önskemål om ett reformstopp för att kunna fokusera sina IT-resurser på att åtgärda millenniebuggen.[5] I januari 1998 krävde oppositionsledaren Carl Bildt att en särskild ”2000-general” skulle tillsättas för att samordna myndigheternas arbete. Regeringen avvisade oppositionens krav som en symbolhandling.[6] Några veckor senare fattade den beslut om att tillsätta 2000-delegationen.

Ledamöter

Delegationens sammansättning varierade under arbetsperioden. Följande lista innehåller samtliga ledamöter, inklusive ordförande och vice ordförande.[3] Kommunikationsminster Ines Uusmann, som också ledde delegationen inledningsvis, beskrev i en debattartikel att ledamöterna valts ut för att vara påtryckare inom sina respektive samhällssektorer.[7]

  • Ines Uusmann, statsråd, ordförande, januari 1998 – oktober 1998
  • Björn Rosengren, statsråd, ordförande, oktober 1998 – maj 1999
  • Jan Freese, f.d. generaldirektör, ordförande, juni 1999 – mars 2000, vice ordförande, december 1998 – juni 1999
  • Åke Fagelberg, verkställande direktör, mars 1998 – mars 2000
  • Anita Harriman, utredare, mars 1998 – mars 1999
  • Anders Hellman, verkställande direktör, mars 1998 – mars 2000
  • Lars Isaksson, landstingsråd, mars 1998 – februari 1999
  • Lennart Jonasson, direktör, mars 1998 – september 1999
  • Claes Ljung, statssekreterare, mars 1998 – oktober 1998
  • Lars-Eric Petersson, vd för Scania, mars 1998 – juli 1999
  • Anitra Steen, generaldirektör för Riksskatteverket, mars 1998 – mars 2000
  • Sven-Olof Karlsson, landstingsdirektör, februari 1999 – mars 2000
  • Inger Persson, familjeekonom, juni 1999 – mars 2000
  • Laila Edholm, informationsdirektör, oktober 1999 – mars 2000

Arbete

Regeringen hade budgeterat för sju sammanträden från 1998 fram till millennieskiftet under ledning av kommunikationsminister Ines Uusmann. I maj och juni 1998 skrev Jan Freese, tidigare generaldirektör för Datainspektionen och Post- och telestyrelsen, två debattartiklar som ifrågasatte aktivitetsnivån.[8][9] Han krävde svar både från regeringen och från oppositionen inför riksdagsvalet 1998.[9] Carl Bildt svarade med att återuppväcka sitt krav på en 2000-general,[10] vilket åter avvisades av regeringen. Ines Uusmann menade i ett svar att befintliga myndigheter var mer lämpade att leda arbetet.[11] I oktober 1998 tog nytillträdde näringsministern Björn Rosengren över som ordförande för delegationen. Rosengren lät meddela att målsättningen var att undvika allvarliga problem.[12]

Delegationens arbete bedrevs till stor del utåtriktat genom informationskampanjer, seminarier, medverkan i radio och tv, m.m.[13] En 20-sidig annonsbilaga med titeln Dags att förbereda 2000-skiftet publicerades i Svenska Dagbladet den 8 december 1998. I bilagan varvades redaktionella texter av Per Nisser och Thomas Arnroth med information från myndigheter och annonser från IT-konsulter och systemleverantörer.[14] Delegationen drev även webbplatsen www.992000.nu där man samlade information om sitt arbete samt om hur organisationer och privatpersoner borde hantera millenniebuggen.[15]

I juni 1999 tillsattes Jan Freese som ordförande för delegationen. Freese förblev ordförande fram till delegationens avvecklande under år 2000.[3] I oktober 1999 lämnade delegationen en lägesrapport till regeringen där man bedömde att Sverige låg väl framme i arbetet och att risken för störningar var begränsad.[16] Nyåret passerade utan större incidenter.[17] Slutbetänkandet med titeln 2000-säkringen i Sverige: Myt och verklighet överlämnades till näringsminister Björn Rosengren i mars 2000.[2]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c] ”Delegation för IT-omställningen inför år 2000, dir. 1998:10”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/delegation-for-it-omstallningen-infor-ar-2000_GMB110. Läst 8 augusti 2021. 
  2. ^ [a b] SOU 2000:24, s. 4.
  3. ^ [a b c] SOU 2000:24, s. 81.
  4. ^ Förordning (1997:30) om översyn av statliga myndigheters informationssystem inför år 2000
  5. ^ [a b] Leijonhufvud, Sigrid (12 januari 1997). ”Krav på reformstopp riktas mot politikerna”. SvD Näringsliv: s. 2. https://www.svd.se/arkiv/1997-01-12/30. 
  6. ^ ”Datorgeneral efterlyses”. Svenska Dagbladet: s. 4. 12 januari 1998. https://www.svd.se/arkiv/1998-01-12/4. 
  7. ^ Uusmann, Ines (13 februari 1998). ”2000-problemet berör inte bara IT-proffs”. Svenska Dagbladet: s. 12. https://www.svd.se/arkiv/1998-02-13/12. 
  8. ^ Freese, Jan (5 maj 1998). ”Kraftsamling krävs för att lösa 2000-problemet”. Svenska Dagbladet: s. 12. https://www.svd.se/arkiv/1998-05-05/12. 
  9. ^ [a b] Freese, Jan (18 juni 1998). ”Tio frågor till Bildt och Persson om IT-kaoset”. Svenska Dagbladet: s. 10. https://www.svd.se/arkiv/1998-06-18/10. 
  10. ^ Bildt, Carl (24 juni 1998). ”2000-general krävs för att undvika IT-kaos”. Svenska Dagbladet: s. 10. https://www.svd.se/arkiv/1998-06-24/10. 
  11. ^ Uusmann, Ines (16 juli 1998). ”Nej tack till 2000-general”. Svenska Dagbladet: s. 10. https://www.svd.se/arkiv/1998-07-16/10. 
  12. ^ ”2000-problemet: Smidigt sekelskifte kan kräva krafttag. 2000-delegationen utesluter inget i arbetet för datasäkerhet.”. DN.SE. 17 november 1998. https://www.dn.se/arkiv/ekonomi/2000-problemet-smidigt-sekelskifte-kan-krava-krafttag-2000-delegationen-utesluter-inget-i-arbetet/. Läst 28 augusti 2021. 
  13. ^ SOU 2000:24, s. 11 och s. 91.
  14. ^ ”Dags att förbereda 2000-skiftet”. Svenska Dagbladet. 8 december 1998. https://www.svd.se/arkiv/1998-12-08/41. 
  15. ^ ”2000-delegationen”. Arkiverad från originalet den 29 februari 2000. https://web.archive.org/web/20000229214919/http://www.992000.nu/. 
  16. ^ ”Sverige klarar 2000-skiftet”. DN.SE. 13 oktober 1999. https://www.dn.se/arkiv/ekonomi/sverige-klarar-2000-skiftet/. Läst 15 augusti 2021. 
  17. ^ SOU 2000:24, s. 10.
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
2000-delegationen.svg
Logotyp använd av 2000-delegationen, en svensk statlig utredning som skulle driva på förberedelsearbetet för att hantera millenniebuggen.