12 Victoria

12 Victoria Astronomisk symbol för 12 Victoria
Tredimensionell modell baserad på asteroidens ljuskurva.
Upptäckt[1]
UpptäckareJ. R. Hind
UpptäcktsplatsLondon
Upptäcktsdatum13 september 1850
Beteckningar
MPC-beteckning12 Victoria
AlternativnamnClio
Uppkallad efterVictoria (gudinna),
Viktoria av Storbritannien[2]
SmåplanetskategoriAsteroidbältet
Klio-asteroid
Omloppsbana[3]
Epok: 27 augusti 2011
Aphelium2,850071881 AU
426 364 684 km
Perihelium1,8193312 AU
272 168 080 km
Halv storaxel2,334701563 AU
349 266 382 km
Excentricitet0,2207436
Siderisk omloppstid1 303,003217 d (3,57 år)
Medelomloppshastighet19,478 km/s
Medelanomali79,04843°
Inklination8,366988°
Longitud för uppstigande nod235,48672°
Periheliumargument69,82365°
Månar?
Fysikaliska data
Dimensioner132×105×105[4] 112,77[3] km
Massa1,5×1018 kg
Medeldensitet2 g/cm³
Ytgravitation (ekvatorn)0,0315 m/s²
Flykthastighet0,0596 km/s
Siderisk rotationsperiod8,6599[3] h
Polekliptisk latitud+55 el +40°[4]
Polekliptisk longitud9° el 176°[4]
Albedo0,1765[3] geometriskt
Yttemperatur
Medel: ~178
SpektraltypS[3][4]
Skenbar magnitud8,53-12,82
Absolut magnitud (H)7,24
Diagram över omloppsbanan från JPL, NASA

12 Victoria är en stor asteroid. 12 Victoria var den tolfte asteroiden som upptäcktes; detta gjordes av den brittiske astronomen John Russell Hind den 13 september 1850. Victoria namngavs efter den romerska segergudinnan, men också för att hedra drottning Victoria av Storbritannien.[2]

Den tillhör asteroidgruppen Klio.

12 Victoria består troligtvis av stensilikater och nickel-järn. Man har observerat ockultationer av stjärnor flera gånger.[5][6]

Måne ?

Observationer gjorda 1980 av E. Hege med flera tydde på att Victoria var en dubbelasteroid, men Radarobservationer gjorda 1995 av D. Mitchell m.fl. antyder istället att asteroiden har en oregelbunden form.[7][4]

Referenser

  1. ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. Läst 6 februari 2009
  2. ^ [a b] Lutz Schmadel (1992) (på engelska). Dictionary of Minor Planet Names, Volym 1. Springer Verlag, Berlin. sid. 14. ISBN 3-540-00238-3. https://books.google.se/books?id=aeAg1X7afOoC&pg=PA14&dq=12+Victoria&hl=sv&sa=X&ei=_tzNUqzXHoX_ygOV5YCgBQ&ved=0CEAQ6AEwAg#v=onepage&q=12%20Victoria&f=false. Läst 27 april 2015 
  3. ^ [a b c d e] ”JPL Small-Body Database Browser on Victoria” (på engelska). NASA, JPL. Arkiverad från originalet den 11 september 2011. https://www.webcitation.org/61cUnIa7L?url=https://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi?sstr=12. Läst 11 september 2011. 
  4. ^ [a b c d e] David L. Mitchell, Steven J. Ostro, Keith D. Rosema, R. Scott Hudson, Donald B. Campbell, John F. Chandler and Irwin I. Shapiro (nov 1995). ”RADAR OBSERVATIONS OF ASTEROIDS 7-IRIS, 9-METIS, 12-VICTORIA, 216-KLEOPATRA, AND 654-ZELINDA”. Icarus. sid. Volume 118, Issue 1, Pages 105-131. doi:10.1006/icar.1995.1180. Arkiverad från originalet den 26 maj 2011. https://www.webcitation.org/5yxiywyfy?url=http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL. 
  5. ^ ”Покрытие 25 февраля астероидом (12) Victoria звезды TYC 0782-00787-1 (11.8m)” (på ryska). http://www.astroalert.su/2009/02/24/12-victoria/. Läst 14 januari 2020. 
  6. ^ ”12 Victoria – TYC 0624-01302-1” (PDF). Arkiverad från originalet den 26 maj 2011. https://www.webcitation.org/5yxiz4Upg?url=http://mpocc.astro.cz/2008/a08_02005.pdf. Läst 10 februari 2009. 
  7. ^ ”Other Reports of Asteroid/TNO Companions”. Arkiverad från originalet den 26 maj 2011. https://www.webcitation.org/5yxizIZLx?url=http://www.johnstonsarchive.net/astro/asteroidmoonsq.html. Läst 13 september 2008. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Victoria symbol (fixed width).svg
Författare/Upphovsman: Carnby, Licens: CC BY-SA 4.0
Versione del simbolo dell'asteroide 12
12 Victoria orbit on 01 Jan 2009.png
12 Victoria orbit, and his position on 01 Jan 2009 (NASA Orbit Viewer applet)
12Victoria (Lightcurve Inversion).png
Författare/Upphovsman: Astronomical Institute of the Charles University: Josef Ďurech, Vojtěch Sidorin, Licens: CC BY 4.0
Model of asteroid 12 Victoria created using light-curve inversions.