4015 Wilson-Harrington
4015 Wilson-Harrington Wilson-Harringtons komet | |
4015 Wilson–Harrington den 19 november 1949 | |
Upptäckt[1] | |
---|---|
Upptäckare | A. G. Wilson R. G. Harrington E. F. Helin |
Upptäcktsplats | Palomar |
Upptäcktsdatum | 19 november 1949 15 november 1979 |
Beteckningar | |
MPC-beteckning | 4015 Wilson-Harrington |
Officiell beteckning | 107P/Wilson-Harrington |
Alternativnamn | 1979 VA, 1949 III, 1949g |
Uppkallad efter | A. G. Wilson, R. G. Harrington[3] |
Småplanetskategori | Apollo-asteroid[2] Jordnära objekt Potentiellt farligt objekt Marskorsare |
Kometkategori | Kortperiodisk komet |
Omloppsbana[2] | |
Epok: 30 november 2008 | |
Aphelium | 4,283668341 AU 640 827 663 km |
Perihelium | 0,9910484 AU 148 258 730 km |
Halv storaxel | 2,637358369 AU 394 543 196 km |
Excentricitet | 0,62422687 |
Siderisk omloppstid | 1 564,415631 d (4,28 år) |
Medelomloppshastighet | 16,39 km/s |
Medelanomali | 284,965614° |
Inklination | 2,78563° |
Longitud för uppstigande nod | 270,5551° |
Periheliumargument | 91,2597° |
Förra perihelium | 24 augusti 2022[4] |
Fysikaliska data | |
Dimensioner | 4[2] km 1,9-4,3[5] km |
Synodisk rotationsperiod | 3,57[2] h |
Albedo | 0,05[2] geometriskt |
Spektraltyp | CF[2][5] |
Skenbar magnitud | 12-20[6] |
Absolut magnitud (H) | 15,99[2][5] |
4015 Wilson-Harrington eller Wilson-Harringtons komet är en asteroid och komet. Den upptäcktes första gången 1949 av astronomerna Albert George Wilson och Robert G. Harrington vid Palomar-observatoriet men det togs bara tre bilder, varför ingen omloppsbana kunde beräknas.
19 november 1979 upptäckte astronomen E. F. Helin vad som verkade vara en asteroid som korsar Mars bana, även detta vid Palomarobservatoriet. Den fick då den tillfälliga beteckningen 1979 VA. När nya observationer gjordes 1988 fick asteroiden ett nummer (4015). 1992 hade man samlat in tillräckligt med data för att beräkna en mer exakt omloppsbana, varvid man kunde konstatera att kometen från 1949 var samma objekt.
Likt kometer fick objektet namn efter sina upptäckare. Namn med fler än 16 tecken är normalt inte tillåtet för asteroider, men ett undantag gjordes i detta fall.[3]
Bilderna som togs 1949 visar att objektet har en svag svans, men ingen koma, men alla bilder tagna senare saknar helt kometlik aktivitet.[6]
Objektet har sin omloppsbana så nära som 7 miljoner kilometer bort.[2] Så nära kommer den dock inte särskilt ofta. 2039 och 2082 kommer objektet att komma så nära som 16 miljoner kilometer bort.[7]
Det finns ytterligare fyra objekt som samtidigt är klassificerade som asteroider och kometer: 2060 Chiron (95P/Chiron), 7968 Elst-Pizarro (133P/Elst-Pizarro), 60558 Echeclus (174P/Echeclus) och 118401 LINEAR (176/LINEAR, LINEAR 52).
Referenser
- ^ "Discovery Circumstances: Numbered Minor Planets (1)–(5000)", IAU, Minor Planet Center. Läst 13 februari 2009
- ^ [a b c d e f g h] NASA JPL Small-Body Database Browser on 4015 Wilson-Harrington Läst 13 februari 2009
- ^ [a b] ”Minor Planet Center 4015 Wilson-Harrington” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=4015. Läst 14 december 2018.
- ^ ”JPL Small-Body Database Lookup – 4015 Wilson-Harrington (1979 VA)”. Solar System Dynamics. NASA/Jet Propulsion Laboratory. https://ssd.jpl.nasa.gov/tools/sbdb_lookup.html#/?sstr=4015. Läst 26 februari 2023.
- ^ [a b c] ”NEODyS, (4015) physical information”. http://newton.dm.unipi.it/neodys/index.php?pc=1.1.9&n=4015. Läst 13 februari 2009.
- ^ [a b] ”Kronks cometography, 107P/Wilson-Harrington”. http://cometography.com/pcomets/107p.html. Läst 13 februari 2009.
- ^ ”NEODyS, (4015) Wilson-Harrington, close approaches”. http://newton.dm.unipi.it/neodys/index.php?pc=1.1.8&n=4015. Läst 13 februari 2009.
Externa länkar
- Diagram över omloppsbanan för 4015 Wilson-Harrington från NASA Jet Propulsion Laboratory (JPL)
|
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: ESO and Palomar Observatory, Licens: CC BY 4.0
This image shows Minor Planet (4015) = Comet Wilson–Harrington on a blue- (12 min) plate, obtained on November 19, 1949, with the 48-inch Schmidt telescope at Palomar. The image was enhanced at the ESO photographic laboratory in Garching in order to better show the tail.