Östlig gulärla

	Östlig gulärla; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Nominatformen i vinterkvarter på Sulawesi.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Ärlor; Motacillidae
Släkte	Motacilla
Art	Östlig gulärla; M. tschutschensis
Vetenskapligt namn
	§ Motacilla tschutschensis
Auktor	Johann Friedrich Gmelin (1789)
Synonymer
	Grönkronad ärla;
	I vinterdräkt på norra Sulawesi.

Östlig gulärla^[2] (Motacilla tschutschensis) är en asiatisk fågel i familjen ärlor inom ordningen tättingar.^[3] Dess artstatus är omstridd, där den internationellt ofta erkänns som egen art, men behandlas fortfarande som en del av gulärla av Birdlife Sverige.

Utbredning och systematik

Som namnet avslöjar har östlig gulärla en östlig utbredning, från norra Sibirien österut till Alaska och söderut till norra Japan. Den har tidigare kategoriserats som underart till gulärlan, men urskiljs som egen art av de båda stora internationella taxonomiska auktoriteterna IOC och Clements et al, liksom BirdLife International (dock ännu inte svenska BirdLife Sverige).

Artgränsen mellan gulärla och östlig gulärla inte är helt utredd, och vissa DNA-studier visar förvånande nog att gulärla, trots den utseendemässiga likheten, inte är artens närmaste släkting, utan istället forsärla.^[4] Resultat från DNA-studier ger dock olika resultat beroende på om man studerar mitokondrie-DNA eller nukleär DNA. Studier av det förra ger vid handen att östlig gulärla snarare bör delas upp i två arter, där taivana (se nedan) urskiljs som en egen art.^[5]^[6]^[7]^[4] Studier av nukleär DNA visar dock att arten bildar en monofyletisk grupp. Skillnaderna i resultaten har tolkats så att mitokondrie-DNA:t visar spår av historisk hybridisering.^[7]^[4]

Östlig gulärla delas upp i tre till sex underarter. Listan nedan utgår från Clements et al 2016:^[3]

tschutschensis-gruppen
- Motacilla tschutschensis plexa – häckar i norra Sibirien, och övervintrar i Sydostasien och kanske även i Indien.
- Motacilla tschutschensis tschutschensis inkl. angarensis och simillima – häckar i östra Sibirien och söderut till västra Transbajkal, södra Sibirien, norra Mongoliet, Kommendörsöarna och norra Kurilerna samt Kamtjatka och allra nordvästligaste Nordamerika. Den övervintrar i sydöstra Kina, kanske även Taiwan), Filippinerna och i Sydostasien från Myanmar, österut till Indokina och söderut till Indonesien.
taivana-gruppen
- Motacilla tschutschensis taivana – häckar från sydöstra Sibirien till Ochotska havet och norra Japan. Den övervintrar i södra Asien och i Indonesien.
macronyx-gruppen
- Motacilla tschutschensis macronyx – häckar från Ussuriland till nordöstra Mongoliet och centrala Manchuriet. Den övervintrar i Sydostasien och sydöstra Kina.

Vissa behandlar taxonet plexa som en del av utseendemässigt mycket lika gulärletaxonet thunbergi.^[8] Studier i västra Sibirien visar dock att fåglar som liknar thunbergi/plexa där bebor myrar, medan gulärletaxonet beema som förekommer i samma område håller till i våtmarksområden kring floder, vilket tyder på att de bör behandlas som skilda arter.^[9]

Utseende och läte

Östlig gulärla är mycket lik gulärlans olika taxon med sin gula undersida, gröna ovansida och sitt blå, grå eller svartfärgade huvud. Förutom avvikande DNA har den dock längre bakklo samt snabbare och ljusare sång. Dräktmässigt finns inte några konstanta diagnostiska skillnader, men de olika underarterna skiljer sig från gulärlans underarter enligt följande:

Hanarna hos underarten plexa är mycket lika thunbergi, men örontäckarna är mörkare, hjässan ljusare och den har bara ett rudimentärt ögonbrynsstreck. Honorna är blekare än hanarna.
Båda könen hos nominatformen tschutschensis liknar flava, men det gråa på huvudet är mörkare. Honorna är ofta mycket lika hanarna.
Hos macronyx liknar hanarna thunbergi men är ljusare och mer kontrastrikt tecknade. Honan liknar thunbergi men saknar ögonbrynsstreck.
Taxonet taivana liknar flavissima men är mörkare på ovansidan och örontäckarna är nästan svarta. Könen är lika.

Status och hot

Det finns tecken på att arten minskar i antal.^[1] På grund av dess stora utbredningsområde och att minskningen inte är kraftig kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN ändå arten som livskraftig.^[1]

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2016 Motacilla tschutschensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ [a b c] Alström, P., and K. Mild (2003), “Pipits and Wagtails”, Christopher Helm, London.
^ Outlaw, D.C., and G. Voelker (2006), Phylogenetic tests of hypotheses for the evolution of avian migration: a case study using the Motacillidae, Auk 123, 455-466.
^ Pavlova, A., R.M. Zink, S.V. Drovetski, Y. Red'kin, and S. Rohwer (2003), Phylogeographic patterns in Motacilla flava and Motacilla citreola: Species limits and population history, Auk 120, 744-758.
^ [a b] Ödeen, A., and M. Björklund (2003), Dynamics in the evolution of sexual traits: losses and gains, radiation and convergence in yellow wagtails (Motacilla flava), Mol. Ecol. 12, 2113-2130.
^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
^ van Oosten, H.H. & Emtsev, A.A. (2013) Putative segregation of two Yellow Wagtail taxa by breeding habitat in Western Siberia: possible implications for Motacilla flava taxonomy. Ardea 101(1): 65–70.

Externa länkar

Wikispecies har information om Motacilla tschutschensis.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör Motacilla tschutschensis.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2016 Motacilla tschutschensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[mild-4] [a b c] Alström, P., and K. Mild (2003), “Pipits and Wagtails”, Christopher Helm, London.

[5] Outlaw, D.C., and G. Voelker (2006), Phylogenetic tests of hypotheses for the evolution of avian migration: a case study using the Motacillidae, Auk 123, 455-466.

[6] Pavlova, A., R.M. Zink, S.V. Drovetski, Y. Red'kin, and S. Rohwer (2003), Phylogeographic patterns in Motacilla flava and Motacilla citreola: Species limits and population history, Auk 120, 744-758.

[ö-7] [a b] Ödeen, A., and M. Björklund (2003), Dynamics in the evolution of sexual traits: losses and gains, radiation and convergence in yellow wagtails (Motacilla flava), Mol. Ecol. 12, 2113-2130.

[H&M-8] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

[9] van Oosten, H.H. & Emtsev, A.A. (2013) Putative segregation of two Yellow Wagtail taxa by breeding habitat in Western Siberia: possible implications for Motacilla flava taxonomy. Ardea 101(1): 65–70.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

Navigation

Navigering

Temaportaler