Östlig ängstrupial
Östlig ängstrupial Status i världen: Nära hotad[1] | |
![]() | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Tättingar Passeriformes |
Familj | Trupialer Icteridae |
Släkte | Sturnella |
Art | Östlig ängstrupial S. magna |
Vetenskapligt namn | |
§ Sturnella magna | |
Auktor | (Linné, 1758) |
Utbredning | |
![]() |
Östlig ängstrupial[2] (Sturnella magna) är en fågel i familjen trupialer inom ordningen tättingar.[3][4]
Kännetecken
Östlig ängstrupial är en medelstor trupial, 19 och 26 cm lång med ett vingspann på mellan 35 och 40 cm och väger mellan 90 och 150 gram.[5] Arten är utseendemässigt svår att skilja från västlig ängstrupial (Sturnella neglecta), men sången är mindre komplex.[5]
Utbredning och systematik
Östlig ängstrupial delas numera in i 14 underarter med följande utbredning:[3]
- Sturnella magna hippocrepis – Kuba och Isla de la Juventud
- magna-gruppen
- Sturnella magna magna – södra och östra Ontario till Quebec och södra till norra Texas och nordöstra Georgien
- Sturnella magna argutula – sydöstra Kansas och Oklahoma till östra USA (North Carolina till Florida)
- Sturnella magna hoopesi – södra Texas (Eagle Pass) till norra Coahuila, Nuevo León och norra Tamaulipas
- Sturnella magna alticola – högländer från södra Mexiko (Guerrero, södra Puebla, Veracruz) till Costa Rica
- Sturnella magna mexicana – karibiska sluttningen i sydöstra Mexiko (Veracruz och Tabasco i Chiapas)
- Sturnella magna griscomi – sydöstra Mexiko (torra kustnära områden i norra Yucatán)
- Sturnella magna inexpectata – tallsavanner i Belize, Petén i Guatemala, Honduras, Nicaragua
- Sturnella magna subulata – stillahavssluttningen i Panama
- Sturnella magna meridionalis – östra Anderna i Colombia Anderna i nordvästra Venezuela
- Sturnella magna paralios – norra Colombia och savanner i västra Venezuela
- Sturnella magna monticola – tepuis i södra Venezuela (Roraima)
- Sturnella magna praticola – slätter i östra Colombia, södra Venezuela och norra Guyana
- Sturnella magna quinta (inkluderas ofta i monticola[6]) – Surinam och nordöstra Amazonas i Brasilien
Tidigare inkluderades chihuahuaängstrupialen (S. lilianae) och vissa gör det fortfarande.[1] Sedan 2022 urskiljs den dock som egen art, av tongivande International Ornithological Congress (IOC) och Clements et al.[6][3]
Levnadssätt
Arten söker främst föda på marken som består av olika småkryp men också till viss del larver och fröer. En hane parar sig vanligtvis med två honor. Det är endast honorna som ruvar äggen som brukar vara mellan två och sex stycken vilket tar 13–14 dygn. Matning av ungarna står huvudsakligen honan för även om hanen ibland hjälper till. Ungarna är flygga efter tio till tolv dagar och får klara sig själva efter ytterligare ca två veckor.[5]
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population på hela 37 miljoner vuxna individer. Fram till 2018 behandlades den som livskraftig (LC) av internationella naturvårdsunionen IUCN.[1] Den minskar dock i relativt kraftigt antal i Nordamerika, varför den numera kategoriseras som nära hotad (NT).[1] Notera dock att IUCN inkluderar chihuahuaängstrupialen i bedömningen.
Bildgalleri
- Sturnella magna
Referenser
- ^ [a b c d] Birdlife International 2018 Sturnella magna (på engelska). Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018-2. Läst 11 december 2018.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
- ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2 september 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/Sturnella+magna/match/1. Läst 30 november 2013.
- ^ [a b c] ”Eastern meadowlark (Sturnella magna)”. ARKive. Arkiverad från originalet den 4 december 2013. https://web.archive.org/web/20131204013624/http://www.arkive.org/eastern-meadowlark/sturnella-magna/. Läst 30 november 2013.
- ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v12.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.2.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör östlig ängstrupial.
Wikispecies har information om Sturnella magna.
- Läten på xeno-canto.org
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 4.0
Egg of Eastern Meadowlark . Collection of Henri Heim de Balsac /Jacques Perrin de Brichambaut. Gesammelte 1894.
Illustration by Louis Agassiz Fuertes of an Eastern Meadowlark (Sturnella magna), from The Burgess Bird Book for Children
Författare/Upphovsman: Dominic Sherony, Licens: CC BY-SA 2.0
Eastern Meadowlark (Sturnella magna) seen at San Rafael Grassland, Arizona, USA
Författare/Upphovsman: Cephas, Licens: CC BY-SA 3.0
Distribution map of Eastern Meadowlark. Green: year-round, yellow: breeding. Adapted from: Jaramillo, Alvaro and Peter Burke, New World Blackbirds, Christopher Helm, London, 1999, 431 p. (ISBN 0713643331) (OCLC 40798493)
Författare/Upphovsman: Alastair Rae, Licens: CC BY-SA 2.0
An Eastern Meadowlark in Mexico.
Eastern Meadowlark in Kissimmee, Fl area.