Österrike-Ungern

Österrike-Ungern
Österreich-Ungarn (tyska) Ausztria-Magyarország (ungerska)
← 1867–1918 ↓
Flaggor: Cisleithanien och Transleithanien	gemensamt riksvapen (1915-1918)
Valspråk: Indivisibiliter ac inseparabiliter
Nationalsång: Gott erhalte Franz den Kaiser (Gud bevare kejsar Frans)
Österrike-Ungern år 1914
Huvudstad	Wien och Budapest 48°12′30″N 16°22′23″Ö / 48.20833°N 16.37306°Ö / 48.20833; 16.37306
Största stad	Wien
Språk	tyska och ungerska
Religion	Romersk-katolska kyrkan
Statsskick	personalunion
Sista kejsare	Karl I
Bildades	30 mars 1867
– bildades genom	förhandling
– bildades ur	Kejsardömet Österrike
Upphörde	1918
– upphörde genom	första världskriget
– uppgick i	Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Sloveners, kroaters och serbers stat, delar av Italien, Polen, Ukraina, Rumänien
Areal	680 887 km² (1907)
Folkmängd  – befolkningstäthet	48 592 000 (1907) 71,37 inv/km²
Valuta	gulden, krone (efter 1892)
Föregående Efterföljande Kejsardömet Österrike Republiken Tysk-Österrike Demokratiska republiken Ungern Tjeckoslovakien Västukrainska folkrepubliken Sloveners, kroaters och serbers stat

Österrike-Ungern (tyska: Österreich-Ungarn; ungerska: Osztrák-Magyar Monarchia), officiellt De i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder (tyska: Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone; ungerska: A birodalmi tanácsban képviselt királyságok és országok és a magyar Szent Korona országai) även kallat dubbelmonarkin och Donau-monarkin, var en personalunion som bestod av de båda staterna kejsardömet Österrike och kungariket Ungern under åren 1867–1918. Österrike-Ungern bildades den 8 juni 1867 genom det österrikisk-ungerska förlikningsavtalet då kejsardömet Österrike ombildades till realunionen Österrike-Ungern. Genom denna förändring jämställdes ungersk etnicitet med den tyska samtidigt som Budapest fick huvudstadsstatus vid sidan av Wien, men detta betydde ingenting för de slaviska folken i riket.

Österrike-Ungern bestod av två rikshälfter, av vilka den österrikiska så kallade cisleithanska delen (den från Wien räknat denna sida om floden Leitha belägna delen av monarkin) omfattade de i österrikiska riksrådet representerade länderna, medan det så kallade transleithanska, kungariket Ungern i vidsträckt mening, omfattade den ungerska kronans länder. Under gemensam förvaltning stod (de med monarkin införlivade) provinserna Bosnien och Hercegovina.

Till Cisleithanien (kejsardömet Österrike) hörde ärkehertigdömet Österrike (delat i kronländerna Övre och Nedre Österrike), hertigdömena Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain, Österrikiska kustlandet (innefattande markgrevskapet Istrien, furstgrevskapet Görz och Gradiska samt staden Trieste), furstgrevskapet Tyrolen med Vorarlberg, kungariket Böhmen, markgrevskapet Mähren, hertigdömet Schlesien, konungariket Galizien och Lodomerien med storhertigdömet Kraków (Krakau), hertigdömet Bukovina och kungariket Dalmatien. Transleithanien (den ungerska kronans land) utgjordes av kungariket Ungern (vilket inkluderade nuvarande Slovakien och Burgenland) med Siebenbürgen (Transsylvanien), staden Fiume med omnejd samt kungariket Kroatien och Slavonien.

Bosnien och Hercegovina var från år 1908 ett gemensamt område, kallat kondominat, för Österrike-Ungern. Den cisleithanska riksdelen omfattade 300 007 km² med 29 193 299 invånare (1913) och den transleithanska 325 411 km² med 21 480 829 invånare (1915). Bosnien-Hercegovina omfattade 51 199 km² med 1 931 802 invånare (1910).

Österrikisk-ungerska monarkin, Österrike-Ungern, var den officiella benämning, som enligt kejserlig handskrivelse av 14 november 1868 tillades förutvarande kejsardömet Österrike, det vill säga samtliga under kejsaren av Österrike och kungen av Ungerns spira förenade länder. Genom första världskrigets resultat och särskilt en rad revolutioner i skilda landsdelar upplöstes statsbildningen i oktober–november 1918. Av riket uppstod staterna Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien, utöver att stora delar även tillföll det nybildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (Jugoslavien), det återupprättade Polen respektive Rumänien.

Vardera rikshälften hade sina grundlagar men i uppgörelsen (Ausgleich) år 1867 hade stadgats beslutades att vissa ärenden skulle vara gemensamma, nämligen:

1. utrikesärenden jämte utrikes diplomatisk och konsulär representation
2. armé och marin (dock ej värnpliktslagarna och till följd av dem nödiga utgifter)
3. finansväsendet i vad som rörde gemensamma utgifter.

Gemensamt förvaltades enligt tid efter annan träffade avtal (Ausgleiche) en mängd kommersiella angelägenheter, särskilt tullagstiftningen och lagstiftningen om en del indirekta skatter, myntväsen, bägge rikshälfterna berörande järnvägar m.m. Genom ett separat avtal, det så kallade kroatisk-ungerska kompromissen, skapades provinsen Kroatien-Slavonien som fick autonomi rörande inre förvaltning, rättsväsen, kultur- och undervisningsväsen.

De båda riksdelarnas folkrepresentationer - österrikiska riksrådet (ty. der Reichsrat, omfattande två kammare, das Herrenhaus och das Haus der Abgeordneten) och ungerska riksdagen - utövade sin lagstiftningsrätt i gemensamma frågor genom särskilda utskott, delegationerna. För gemensamma ärendens förvaltning fanns i Wien tre gemensamma ministerier: ministeriet för kejserliga huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet, av vilka det sistnämnda även hade högsta ledningen av förvaltningen av Bosnien och Hercegovina. Kontroll över de gemensamma ministeriernas kassa utövades av en gemensam kontrollbyrå (oberster Rechnungshof i Wien).

Österrike-Ungerns riksdelar och länder      Cisleithanien      Transleithanien      Kondominat	Nr.	Provins	Huvudstad (invånarantal)	Yta (km²)	Invånarantal
	Cisleithanien (österrikiska riksdelen)[1]
	1.	Böhmen	Prag (224 000)	51 946,09	6 769 548
	2.	Bukovina	Czernowitz (87 000)	10 441,24	800 098
	3.	Kärnten	Klagenfurt (29 000)	10 325,79	396 200
	4.	Krain	Laibach (47 000)	9 953,81	525 995
	5.	Dalmatien	Zara (14 000)	12 830,32	645 666
	6.	Galizien och Lodomerien	Lemberg (206 000)	78 499,28	8 025 675
	7.	Österrikiska kustlandet	Trieste (161 000)	7 969	895 000
	8.	Nedre Österrike	Wien (2 031 000)	19 825,33	3 531 814
	9.	Mähren	Brünn (126 000)	22 221,30	2 622 271
	10.	Salzburg	Salzburg (36 000)	7 153,29	214 737
	11.	Övre och Nedre Schlesien	Troppau (31 000)	5 146,95	756 949
	12.	Steiermark	Graz (152 000)	22 425,08	1 444 157
	13.	Tyrolen	Innsbruck (53 000)	26 683	946 613
	14.	Övre Österrike	Linz (71 000)	11 981,73	853 006
	15.	Vorarlberg	Bregenz (9 000)	2 601	145 408
	Totalt för Cisleithanien:			300 003,21	28 571 934
	Transleithanien (ungerska riksdelen)
	16.	Ungern (inklusive Fiume)	Budapest (882 000)	282 274,66	18 264 533[2]
	17.	Kroatien och Slavonien	Agram (80 000)	42 488,02	2 621 954[3]
	Totalt för Transleithanien:			324 762,68	20 886 487
	Gemensamt förvaltningsområde (kondominat)
	18.	Bosnien och Hercegovina	Sarajevo (52 000)	51 199	1 898 044
	Totalt för Österrike-Ungern:			675 964,89	51 356 465

Enligt dagens politiska karta har hela eller delar av följande idag självständiga länder under större delen eller någon del av sin historia varit en del av Österrike-Ungern.

• Bosnien och Hercegovina
• Italien
• Kroatien
• Polen
• Rumänien
• Ukraina
• Ungern
• Serbien
• Slovakien
• Slovenien
• Tjeckien
• Österrike

Enligt dagens politiska karta har följande områden/landsdelar under större delen eller någon del av sin historia varit en del av Österrike-Ungern.

• Bukovina
• Galizien
• Kotorbukten
• Sydtyrolen
• Transsylvanien
• Trieste och mindre områden i östligaste Italien.
• Vojvodina

Österrike-Ungerns krigsmakt, die Bewaffnete Macht, bestod av dubbelmonarkins gemensamma armé k.u.k. Armee och flotta k.u.k. Kriegsmarine, samt den österrikiska riksdelens armé, k.k. Landwehr, och den ungerska riksdelens armé, Magyar Királyi Honvédség (k.u. Landwehr). Lantvärnen var inte en reservstyrkor med mobiliserbara kaderförband, utan reguljära arméer med stående förband.

Allmän värnplikt infördes 1866. Vapenföra män var värnpliktiga från och med det nittonde till och med det fyrtioandra levnadsåret. De tilldelades antingen armén, lantvärnet eller ersättningsreserven. De som tilldelades armén hade att tjänstgöra tre år i aktiv tjänst. De som tilldelades lantvärnet gjorde en första tjänstgöring om ett år i Österrike eller två år i Ungern. Marinens värnpliktiga hade en första tjänstgöring om tre år.

Tyska var kommandospråk och tjänstespråk i armén, marinen och det österrikiska lantvärnet. Tyska var även kommandospråk i det ungerska lantvärnet, medan tjänstespråket var ungerska för det ungerska och kroatiska för det kroatiskt-slavonska lantvärnet.

Den österrikisk-ungerska marinen uppstod med dubbelmonarkin 1867, men dess anor som den österrikiska marinen går tillbaka till den sedan femtonhundratalet bestående Donauflottiljen och den sedan sjuttonhundratalet bestående Medelhavsflottan. Vid första världskrigets utbrott var den världens sjätte största flotta.

Titulaturen för imperiets militär och myndigheter varierade beroende på om det representerade hela riket, endast den österrikiska eller den ungerska riksdelen.

• Det rörande hela riket benämndes kejserlig och kunglig (tyska kaiserlich und königlich, K.u.k.)
• Det rörande den österrikiska riksdelen benämndes kejserlig kunglig (tyska kaiserlich königlich, K.k.)
• Det rörande den ungerska riksdelen benämndes kunglig ungersk (tyska königlich ungarisch, K.u.)

• Österrikisk-ungerska monarkien i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• Wikimedia Commons har media som rör Österrike-Ungern.
  Bilder & media