Östen Lundborg

Östen Lundborg (vänster) och Luis Federico Leloir 1970.

Lennart Östen Matheus Lundborg, född 2 augusti 1909 i Åhus, Kristianstads län, död 1 juli 1994 i Lund, var en svensk diplomat.

Biografi

Efter studentexamen i Kristianstad 1927 blev han filosofie kandidat i Lund 1929 och juris kandidat där 1934. Lundborg blev attaché vid Utrikesdepartementet (UD) 1934 och var andre legationssekreterare i Bern 1939, andre sekreterare vid UD 1940, förste sekreterare 1941 och tillförordnad byråchef vid politiska avdelningen 1945. Han var därefter legationsråd i London 1947, byråchef vid UD 1951, legationsråd och tillförordnad chargé d’affaires i Budapest 1953–1956, sändebud i Tel Aviv 1956-1960, generalkonsul i Berlin 1960,[1] ambassadör i Buenos Aires och Asunción 1964–1972 samt i Ankara 1973–1975.[2]

Han gick på Försvarshögskolan 1952 och var ledamot av repatrieringskommissionen 1945 och sekreterare vid utrikesutskottet 1944–1947. Lundborg var sekreterare vid svenska delegationen i NF:s och FN:s generalförsamling 1946, ordförande för Sveriges föreläsnings- och skolförening i London 1948–1951, svensk medlare vid Neutrala nationernas övervakningskommission i Korea 1955–1956, av HA utsedd styrelseledamot av Internationella arkeologiska institutet i Jerusalem 1956–1957, ledamot av kyrkorådet Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1960 och inspektör svenska skolan i Berlin 1960,[1] samt ledamot av Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul 1973–1975.[2]

Lundborg var son till kontraktsprosten och docenten Matheus Lundborg och Henriette Edman. Han gifte sig 1938 med Adéle Reuterswärd (1914–1983), dotter till generallöjtnant Pontus Reuterswärd och Eva Uggla.[2] Han var far till Christina (född 1940) och Bengt (född 1945).[1]

Utmärkelser

Källor

Noter

Media som används på denna webbplats