Öken

Jordens ökenområden.

Öken är ett landområde med mycket sparsam nederbörd och ofta hög avdunstning som därigenom har ingen eller mycket sparsamt med växtlighet. Djur och växter i öknen är ofta starkt specialiserade och måste tåla både höga och låga temperaturer samt klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Öknar finns vid jordens vändkretsar, längs kontinenternas västkuster och i områden med regnskugga. Dessutom finns det polaröknar eller köldöknar på Antarktis och de nordligaste delarna av Arktis.[1]

Ökentyper

Öknar klassificeras på en rad olika sätt som exempelvis vegetation, landskapstyp, temperatur, nederbörd och avdunstning.

Vegetation: Öknarna utmärks av sparsam eller ingen växtlighet alls. Områden med sammanhängande växtlighet kan istället kallas halvöken. När en öken övergår till stäpp eller savann är otydligt. Gobiöknen i Asien exempelvis är ur ett ekologiskt hänseende närmast en stäpp och Kalahari i södra Afrika kan betraktas som en torr savann och båda betraktas enligt nyare klassificering som halvöknar. Norr och söder om Saharaöknen finns bälten av halvöken, det södra kallas Sahel.[1][2]

Landskapstyp: Öknarnas landskap är format av det vatten som flödar under de sällsynta och ofta kraftiga regnen, vinderosion, vittring, solsprängning, saltsprängning och (i köldöknar) köldsprängning. Öknar kan med en arabisk klassificering indelas i tre typer: klippöken (hammadda), sten- och grusöken (reg eller serir) och sandöken (erg).[3]

Temperatur: Heta öknar har varmaste månaden medeltemperaturer över 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 30 °C.
Varma öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 20 °C.
Svala öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 20 °C och kallaste månaden mellan 0 och 10 °C.
Kalla öknar (köldöknar) har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden under 0 °C.[1]

Vändkretsöknar ligger normalt mellan 15° och 35° sydlig och nordlig bredd. Luftmassornas rörelse runt ekvatorn skapar sjunkande luft runt vändkretsarna som antingen strömmar mot ekvatorn eller mot polerna. Den sjunkande luften skapar ett klimat som karaktäriseras av permanenta högtryck som i sin tur ger upphov till öknar. Sahara, Arabiska öknen, Tharöknen i Pakistan och Indien, Kalahari i södra Afrika och Gibsonöknen i västra Australien är exempel på vändkretsöknar.[1]

Västkustöknar uppstår längs västkusterna i Sydamerika, Afrika och Australien eftersom passadvindarna där är frånlandsvindar. Det får till följd att det varma ytvattnet förs bort vilket skapar ett kallare luftlager vid havet. Luftlagret ser till att nederbörden faller över havet och inte över land. Däremot kan dimbankar driva in över land och då faller dagg i ökenområdet. I Namiböknen som antas vara världens äldsta öken finns arter som specialiserat sig på att ta hand om daggen. Atacamaöknen som är världens mest regnfattiga område, är också en västkustöken.[1][4]

Regnskuggeöknar finns i områden som ligger antingen i skuggan av bergskedjor eller långt inne på en kontinent. Luften som når dessa områden har redan avgett det mesta av sin fuktighet antingen över den blockerande bergskedjan eller över kustlandet för områden långt från kusten. Exempelvis Gobiöknen och Taklamakan i skuggan av Himalaya och andra kinesiska bergskedjor är regnskuggeöknar. I Nordamerika ligger öken- eller halvökenområden i regnskugga väster om Klippiga bergen och öster eller söder om Sierra Nevada.[1]

Köldöknar eller polaröknar finns på Antarktis och Arktis och består av permafrost, snöfält och glaciärer som smälter obetydlig under sommaren.[5] Den största sammanhängande köldöknen finns på norra Grönland.[1]

Saltöknar är öknar med ett ytskikt av salter bland annat stensalt och soda. Saltet har ofta sugits upp från djupare jordlager eller genom att salthaltigt vatten strömmat in i en sänka utan avlopp som sen avdunstat och lämnat kvar en saltskorpa. Normalt saknas växter i saltöknar.[6]

Klimatet i öknen

Öknar kännetecknas av låg nederbörd och, med undantag för köldöknarna, hög dagstemperatur och stor temperaturvariation över dygnet på grund av den låga luftfuktigheten. I Mellanöstern och i Death Valley har uppemot 54,0 °C uppmätts. Avdunstningen i öknar överstiger ofta den årliga nederbörden. För de varma öknarna sätts normalt gränsen mellan ökenklimat och stäppklimat vid 250 mm nederbörd per år, medan gränsen ligger betydligt lägre för de kallare öknarna.[1][7]

Köppens klimatklassificering är den dominerande klimatklassificeringen som baserar sig på både temperatur och nederbörd. I systemet inkluderas också växternas vattenbehov där ett ökenklimat definieras av en medelnederbörd på mindre än hälften av växtlighetens behov.[1]

Landskapsformer

På grund av de stora temperaturvariationerna mellan dag och natt samt vinter och sommar utvidgas ständigt berggrunden och lösmaterialet för att sedan krympa ihop igen vilket gör att materialet utsätts för vittring (sol-, salt- och även frostsprängning). Kemisk vittring kan också vara av betydelse, men kemisk vittring kräver vatten vilket gör att den oftast är av underordnad betydelse i ett ökenlandskap. I sandöknen är sanddyner det karaktäristiska inslaget och dynerna kan få olika form och storlek beroende på hur vinden uppför sig. Barkandynen är en vanlig form av sanddyn formad som en hästsko där ändarna pekar mot den dominerande vindriktningen. Med hjälp av en annan vindriktning kan ena änden förlängas och då bildas en längsgående seifdyn. Andra dynformer är transversaldyner och stjärndyner. I Namiböknen finns världens högsta dyner som kan vara så höga som 300 meter.[1]

Isolerade berg, inselberg, utvecklas genom att en floddal eller en spricka utvidgas genom exempelvis ras eller annan erosion. Inselberg är ofta ganska stora, rektangulära och har en plan yta på översidan. När berget utsätts för fortsatt erosion blir det allt mer oregelbundet och mindre. Till slut finns bara en mängd stora stenblock kvar. Den kringblåsande sanden i öknarna slipar block och klippor och kan då skapa polerade ytor med olika mönster exempelvis fasetter på grund av varierande vindriktningar.[1]

Även vatten formar ökenlandskapet. På grund av att marken i huvudsak saknar växttäcke bildas snabbt vattenflöden på markytan som kan leda till erosion och att badlands bildas. Vid regn fylls uttorkade flodfåror, wadier, i öknen snabbt med vatten och bildar störtfloder som för med sig grus och sand för att sedan åter torka upp. Ofta ligger grundvattnet ytligt och träd kan nå grundvattnet längs den torra flodfåran. I flera öknar saknas utflöde av vatten och vattnet hamnar i interna sänkor i landskapet. Salter samlas i dessa sänkor och när vattnet dunstar fälls salter ut och bildar saltslätter där bara salttåliga växter kan klara sig. Vanligen består avlagringarna av koksalt och gips.[1] Saltslätt, playa, är en av jordens plattaste landskap som normalt sluttar mindre än 20 centimeter per kilometer.[8]

Växter och djur

Med undantag för de kalla öknarna kan öknar ofta ha ett förhållandevis rikt växt- och djurliv. Djur och växter i öknen måste tåla både höga och låga temperaturer samt klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Växtlighet kan saknas helt i klippöken, stenöken och sandöken, eller bestå av få och starkt specialiserade arter.[1]

Buskar med djupa rötter och hårda blad förekommer ofta, särskilt i klipp-, sten- och grusöknar. Den afrikanska welwitschian är ett exempel på en ökenväxt med lång pålrot. I mer finfördelad jord förekommer kortlivade växter som växer upp och blommar efter regn för att sätta frön som ligger i jorden i väntan på nästa regn. Suckulenter har ofta små, köttiga blad, eller inga blad alls, med tät kutikula och få och nedsänkta klyvöppningar för att minska avdunstningen. Växterna lagrar ofta vatten i stammar, rötter, jordstammar eller lökar. Fleråriga växter skyddar sig mot betande djur genom taggar eller bitter växtsaft. Kreosotbusken är en nordamerikansk ökenväxt som förgiftar sin omgivning med hjälp av sitt rotsystem för att slippa konkurrens om vatten och näringsämnen.[1][9][10]

Typiska ökenväxter:[1]

Ökenlevande djur är ofta nattaktiva och skyddar sig dagtid mot utomhustemperaturen och avdunstning i håligheter nere i marken. De dagaktiva djuren brukar hålla sig i skuggan om det går eller gräver sig fram alldeles under markytan. Många djur klarar sig på den vätska som finns i födan bland annat genom att ha extremt vattenfattig avföring.[1][11]

I klipp- och stenöknar kan vattenförrådet vara längre och efter regn kan djurlivet vara rikt. Det kan vara gott om insekter som exempelvis i Namiböknen kan utnyttja fukten från morgondimmorna. Insekterna blir föda åt skorpioner, ödlor, ormar och grodor. Öknens fåglar är oftast frö- eller insektsätare och har oftast en oansenlig fjäderdräkt som smälter in i omgivningen. Vissa afrikanska flyghöns kan transportera vatten i sina bröstfjädrar, och hanen kan flyga miltals för att hämta vatten åt sina ungar. Gnagare och rovdjur har ofta stora öron både för att höra bytesdjur och få en snabbare avkylning. I öknarna finns hovdjur som antiloper, dromedarer och halvåsna. Dromedarerna har införts av människan till Afrika och Australien.[1][11]

Ökenspridning

Ökenspridning betyder att öknars yta ökar eller att nya öknar uppstår. Ökenspridning orsakas av människan som överanvänder jorden och/eller klimatförändringar. Termen definierades av den franske botanisten och ekologen André Aubréville (1897–1982) som när brukad mark blev öken som en följd jorderosion orsakad av människan. Han grundade sina slutsatser på studier han genomfört främst i Afrika.[12]

Tidigare (år 2008) ansåg vissa forskare att satellitmätningar visade en viss förgröning av öknar efter en längre period med torka. Deras tes var att bland annat massflytt från landsbygd till städer hade givit landskapet ett tillfälle att återhämta sig samt att koldioxidutsläppen ökat tillväxten.[13] Växter skadas dock av alltför höga temperaturer.

Ökenspridning sker idag på samtliga kontinenter. I Afrika har ökenarealen ökat 650 000 km2 de senaste 50 åren. Gobiöknen i Kina är världens snabbast växande öknen. Under senare år har bränder bidragit till ökenspridningen. Boskapshjordar som betar anses bidra till en omfattande ökenspridning liksom skogsbruk utan återplantering. Argentina i Sydamerika hotas ekonomiskt av ökenspridningen i sitt land då halva arealen består av öken. Man tror att klimatförändringarna kan öka ökenspridningen med 20 %. Både i Afrika och i Kina sker massplantering av träd för att begränsa ökenspridningen. [14]

Lista över öknar

Världens stora öknar:[1]

ÖkenOmrådeArea (km²)TypBeskrivning
Antarktiska öknarnaAntarktis13 830 000KallSteniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria
Sahara, inklusive
Nubiska öknen och Libyska öknen
Norra Afrika9 065 000Het70 % klipp- och stenöken och 30 % sandöken.
ArktisArktis2 600 000KallSteniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria
Arabiska öknen, inklusive
Rub al-Khali och Nafud
Mellanöstern2 590 000Het25 % sandöken, omfattar även klipp-, grus- och stenöken
Australiska öknarna, inklusive
Stora Victoriaöknen och Stora Sandöknen
Australien1 371 000HetSand, grus och stenöken med gräs
GobiCentralasien1 295 000SvalSand- och grusöken med saltplayor samt stäpp med gräs.
KalahariSödra Afrika930 000HetSandslätter och dyner med buskar
PatagonienSydamerika670 000SvalGrus- och sandslätter
Syriska öknenMellanöstern520 000Het
Great BasinNordamerika492 100VarmFrämst klipp- och stenöken samt 1 % sandöken.
ChihuahuanNordamerika362 600VarmBusköken eller buskstäpp
KarakumCentralasien349 650Sval90 % sandöken och resten klipp- och stenöken samt saltplayor
ColoradoplatånNordamerika336 700VarmSedimentära bergarter med platåberg.
Innefattar området med Grand Canyon.
SonoraöknenNordamerika311 000HetBergig öken
KyzylkumCentralasien297 850Sval50 % sandöken, Resten hårda lerslätter, klipp-, stenöken samt saltplayor.
TaklamakanCentralasien271 950SvalSand- och grusöken samt saltplayor
Iranska öknenMellanöstern259 000VarmSand- och grusöken samt saltplayor
TharöknenAsien253 300Het50 % sandöken och dessutom grusslätter.
AtacamaöknenSydamerika139 860VarmSand-, sten- och grusöken, lavafält samt saltplayor
NamiböknenAfrika80 900HetStora sand- och dynområden samt grusslätter och klippöken.
MojaveöknenNordamerika64 750VarmKlipp-, sten- och grusöken med uttorkade alkaliska sjöar och playor.

Källor

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] ”Öken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6ken. Läst 29 februari 2016. 
  2. ^ ”Halvöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/halv%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  3. ^ ”Serir”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/serir. Läst 1 mars 2016. 
  4. ^ National Geographic Society (21 januari 2011). ”Rain shadow”. National Geographic Education. Arkiverad från originalet den 22 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160222163717/http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/rain-shadow/. Läst 2 mars 2016. 
  5. ^ ”Polaröken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/polar%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  6. ^ ”Saltöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/salt%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  7. ^ National Geographic Society (19 oktober 2011). ”Desert”. National Geographic Education. Arkiverad från originalet den 15 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160315074639/http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/desert/. Läst 2 mars 2016. 
  8. ^ Encyclopædia Britannica/Playa, geology
  9. ^ Andreas Macura. ”Larrea spp.”. Institutionen för Läkemedelskemi, Uppsala universitet. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610093214/http://www.fkog.uu.se/course/essays/larrea_spp.pdf. Läst 1 mars 2016. 
  10. ^ ”Welwitschia”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/welwitschia. Läst 1 mars 2016. 
  11. ^ [a b] ”Marken & Växten - Djurliv i öknen”. Växten & Marken. Statens lantbruksuniversitet. Arkiverad från originalet den 8 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160508053857/http://www-vaxten.slu.se/ekologi/djurliv_oknen.htm. Läst 1 mars 2016. 
  12. ^ ”Ökenspridning”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6kenspridning. Läst 29 februari 2016. 
  13. ^ ”Myt att öknar sprider sig”. Fokus. http://www.fokus.se/2008/09/myt-att-oknar-sprider-sig/. Läst 29 februari 2016. 
  14. ^ [http://www.fao.org/3/a-i5036e.pdf ”Global guidelines for the restoration of degraded forests and landscapes in drylands. Building resilience and benefiting livelihoods.”]. FAO Forestry paper 175. http://www.fao.org/3/a-i5036e.pdf. Läst 29 november 2019. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Salar Uyuni au01.jpg
Författare/Upphovsman: Anouchka Unel, Licens: FAL
This is the Salar of Uyuni, in Bolivia.
Shiprock.snodgrass3.jpg
Författare/Upphovsman: Bowie Snodgrass, Licens: CC BY 2.0
A photograph of Shiprock, Navajo Nation, New Mexico, USA.
MASaxaul.jpg
Författare/Upphovsman: Ziegler175, Licens: CC BY-SA 4.0
Haloxylon ammodendron (Saxaul)
Alfejej - Oase Gabrun, Dattelpalmen.jpg
Författare/Upphovsman: Franzfoto, Licens: CC BY-SA 3.0
Native date palms, Phoenix dactylifera, at the Gaberoun Oasis — a Saharan oasis located in the Sabha District, Fezzan region, southwestern Libya.
Dipodomys-deserti.jpg
Författare/Upphovsman: California Department of Fish and Wildlife from Sacramento, CA, USA, Licens: CC BY 2.0
Mammals: Desert Kangaroo Rat
Mongolie hémione.jpg
Författare/Upphovsman: Tiarescott, Licens: CC BY-SA 3.0

(En): In mongolia (Gobi desert)(Equus hemionus)

(Fr): En mongolie (Désert de Gobi)Hémione (Equus hemionus)
FennecFoxEgypt.JPG
Författare/Upphovsman: Darylnovak, Licens: CC BY-SA 3.0
Fennec Fox, pĥotographed on Jan 12, 2012 near Farafra Oasis, Egypt.
Adrar-Reg (1).JPG
Författare/Upphovsman: Ji-Elle, Licens: CC BY-SA 3.0
Reg in Adrar (Mauritania)
Barkhane.jpg
Författare/Upphovsman: Original uploader was Anne97432 at fr.wikipedia, Licens: CC BY-SA 2.5
Photo personnelle, Désert du Namib, Namibie, Juillet 2006
Ar Rub’ al Khali Sand Sea, Arabian Peninsula.JPG
This astronaut photograph highlights a part of the Ar Rub’ al Khali near its south-eastern margin, in the Sultanate of Oman. Large, linear reddish-brown sand dunes alternate with inter-dune salt flats, or sabkhas. The long, linear dunes begin to break up into isolated large star dunes to the northeast and east (image right).
Cream-coloured courser.jpg
Cream-coloured courser Cursorius cursor photographed near Benishab, Mauritania.
Eremalche rotundifolia 7.jpg
(c) Stan Shebs, CC BY-SA 3.0
Eremalche rotundifolia — Desert five-spot.
  • Near Beatty Cutoff Road, in Death Valley, Death Valley National Park, eastern California.
AntarcticaDomeCSnow.jpg
Författare/Upphovsman: Stephen Hudson, Licens: CC BY 2.5
A photograph of the snow surface at Dome C Station, Antarctica. It is representative of the majority of the continent's surface. The photo was taken from the top of a tower, 32 m above the surface.
Fouquieria splendens-01.JPG
Författare/Upphovsman: DiverDave, Licens: CC BY-SA 3.0
Ocotillo (Fouquieria splendens), Kumeyaay village, Mine Wash Road, Anza Borrego Desert State Park, California
Etosha pfanne4.jpg
Författare/Upphovsman: Dr. Thomas Wagner, Licens: CC BY-SA 3.0
Etosha pan
Gfp-texas-big-bend-national-park-rocky-desert-hills.jpg
Författare/Upphovsman: Yinan Chen, Licens: Public Domain
Big Bend National Park is a large 801,163 acre park that is bounded by the Rio Grande. The park features deserts and mountains and plenty of wildlife. Skies over rocky desert hills
Australis hector.jpg
Författare/Upphovsman: The original uploader was Barbussefranska Wikipedia., Licens: CC BY-SA 3.0
Androctonus australis hector appartenant a Gilou , éleveur de scorpions (utilisateur d'insectopia)
NegevWadi2009.JPG
Wadi in Makhtesh Ramon, Israel.
Trockenklimate.png
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
This map shows the Earth zones with a dry climate.
Neonate sidewinder sidewinding with tracks unlabeled.jpg
Författare/Upphovsman: HCA, Licens: CC BY-SA 4.0
A neonate Colorado desert sidewinder (Crotalus cerastes laterorepens) sidewinds across sand. Taken at Zoo Atlanta.
By Globatlas Adventures.JPG
Författare/Upphovsman: Globatlas adventures, Licens: CC BY-SA 3.0
Dune Chegaga