Öjer

På runstenarna U 797 Nyby…
…och Styrstads kyrka Ög 154 står några av de första beläggen på Öjer. Man har läst runorna till väster på övre bilden som ᚤᛅᚱ (yar); stenen är vittrad och avbildningen osäker.

Öjer är ett svenskt mansnamn av urnordiskt ursprung.[1][2][3][a] Det har använts i Sverige kontinuerligt sedan forntiden. Efter medeltiden har det blivit ett alltmer undanskymt namn, som aldrig blivit modenamn och nu har ett fåtal bärare.

Namnets bildning och betydelse i urnordisk tid

Öjer är ursprungligen ett sammansatt namn (kompositum),[2][3][1] vilket betyder att det var ett namn med en förled och en efterled, vilka i forntiden var begripliga ord eller ordbildningsmorfem[4][b].

Förleden är antingen

Efterleden är ett av de tre maskulina urnordiska orden

  • *hariaʀ[c] (krigshär),
  • *gaiʀaʀ[d] (spjut) eller
  • *wariaʀ (försvarare).[6][7][8]

De urnordiska orden är hypotetiska rekonstruktioner (utom auja) och namnet finns inte i någon urnordisk inskrift; när namnet finns belagt på fornnordisk tid har efterledet reducerats till ‑ar (eller ‑arr med långt ‑r[8] om man inkluderar den maskulina nominativändelsen), vilket försvårar utredningen av etymologin.

De möjliga betydelserna hos för‐ och efterled – ö, lycka, alltid respektive här, spjut, försvarare – ger knappast upphov till logiska sammansatta ord, och Öjer tillhör den majoritet av nordiska tvåledade namn som enligt Roland Otterbjörk har sammansatts mekaniskt efter variationsprincipens krav vid namngivning – till skillnad från meningsfulla namn som Erik, urnordiska *Aina‑rikiaʀ (”ensamhärskare”)[9].

Vikingatid

Vid övergången från urnordiska till den vikingatida fornnordiskan reducerades namnet till två stavelser. De vikingatida beläggen är, i translitteration från runor:

  • nominativ ayar (Sö 143) och möjligen yar (U 797)
  • ackusativ auar (Ög 154)
  • genitiv auars (Ög 154)

Namnet transkriberas till runsvenska/fornöstnordiska Øyarr i nominativ, motsvarande fornvästnordiska Eyarr.[5] Vid denna tid var namnledernas mening dold av språkutvecklingen. (Stavning med ⟨ø⟩ och ⟨ö⟩ för äldre och nyare språkstadier betecknar ingen ljudskillnad; båda tecknen avser ö‑ljud.)

Medeltid

De medeltida beläggen[e] är enligt Sveriges medeltida personnamn: Eyer 1359, 1483; Eyiar 1273?; Höarus 1276; Oarus 1290; Oyarus 1290‑; Oyer 1470; Syar‑ 1366; Syarus 1215 Yer‑ 1475; Yiär- 1358; Yöggar 1475; Öarus 1277; Öer 1489; Ögharus 1344; Öghiar‑ 1360; Ögiar 1415; Öharus 1353; Öier 1508; Önar 1373; Öyarus 1290‑; Öye‑ 1490; Öyer‑ 1475; Öyet‑ 1522; Öyyör 1296; Öyör 1386.[10] Enligt Ivar Modéers uppfattning kvarstode i den medeltida (fornsvenska) skrivna namnformen Øiar den gamla (östfornnordiska) diftongen øy okontraherad,[6][f] vilket vore en ovanlig eller unik utveckling i de centrala svenska bygder varest fornsvenska texter skrevs.

Bondenamn

Källorna till det svenska historiska namnskicket är i stort sett runinskrifter, medeltida handskrifter, landskapshandlingarna (fogdars handlingar 1539–1630) och folkbokföringen från 1600‑ och 1700‑talen och framåt. De namn som hävdar sig bland allmogen i det rika materialet från 1500‑talet och framåt brukar kallas bondenamn. Som bondenamn är Öiar, Öyer och Yiar belagt i landskapshandlingar från östra Småland.[1] En reducering av andra stavelsens vokal till ‑e‑ sker enligt beläggen med början på medeltiden och in i nya tiden. Öjer är belagt på 1800‑talet i Möre, och det var ”[f]örr ett rätt vanligt namn i östra Götal[and]”[12]

Nyare tid och nutid

Öjer har varit i kontinuerlig användning; det är inte ett av de många nordiska namn som dog ut och återupplivades i nordiska namnrenässansen. Men det har ej heller populariserats av nordiska namnrenässansen, utan blivit ovanligt. Den 31 december 2020 hade elva personer Öjer som förnamn.[13] Flertalet bärare har inte Öjer som tilltalsnamn, och medelåldern är hög utom i en familj Gjöthlén, som har unga bärare av namnet.[14][15] Namnet fortlever indirekt genom att 141 personer (2022) har Öjersson som efternamn.[16]

Ordaccent

Eftersom namnet alltid varit tvåstavigt kan man förmoda att tidiga former av namnet uttalats med grav accent, även kallad accent 2. Om denna fråga finns inga uppgifter i litteraturen. Allmänt kan sägas att svenska tvåstaviga namn har en starkare tendens att uttalas med accent 1 än vad appellativ har, även om andra stavelsens vokal inte är ⟨e⟩ utan ⟨a⟩, som i Ivar.

Anmärkningar

  1. ^ Det urnordiska ursprunget är inte bevisat genom belägg i runinskrifter, men språkforskare förutsätter att den fornnordiska formen av namnet måste ha haft en direkt urnordisk föregångare.
  2. ^ Förlederna och efterlederna i sammansatta namn var begripliga i urnordisk tid och stundom, men inte alltid in i fornnordisk vikingatid och ännu senare; Öjer, kan ha blivit ett icke tydbart namn redan på vikingatiden.
  3. ^ Asterisk * betyder att ett ord är rekonstruerat, inte belagt i skrift.
  4. ^ Även stavat *ʒaiʀaʀ eller *gaizaz
  5. ^ Några belägg är latiniserade eller uttagna ur sammansättningar som patronymika.
  6. ^ De fornnordiska diftongerna øy och au blev i flertalet senare svenska talspråksvarieteter förenklade (kontraherade) till monoftongen långt ö; vikingatidens *høyra blev höra, med flera.[11]

Källor

  1. ^ [a b c] Ivar Modéer, ”Östsmåländska bondenamn från 1500‑talet” i Ivar Modéer (redaktör) Anthroponymica suecana 2: Personnamn från medeltid och 1500‑tal: Studier utgivna av Ivar Modéer. Stockholm 1957. Libris 8199926. Sidan 59.
  2. ^ [a b] Ivar Modéer, Anthroponymica suecana 5: Svenska Personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. ISBN 91-44-29033-0. Sidan 71.
  3. ^ [a b] Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 139. Libris 525933.
  4. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidorna 6–12. Libris 525933.
  5. ^ [a b c d] Lena Petersson, Nordiskt runnamnslexikon, femte reviderade upplagan. Uppsala 2007. Sidan 267. ISBN 978-91-7229-040-2.
  6. ^ [a b c d] Ivar Modéer, Anthroponymica suecana 5: Svenska Personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. ISBN 91-44-29033-0. Sidan 24.
  7. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 9. Libris 525933.
  8. ^ [a b] Lena Petersson, Nordiskt runnamnslexikon, femte reviderade upplagan. Uppsala 2007. Sidan 27. ISBN 978-91-7229-040-2.
  9. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidorna 11–12. Libris 525933.
  10. ^ ”Sveriges medeltida personnamn – förnamnsregister Abbe–Øxvidh”. Sveriges medeltida personnamn. Institutet för språk och folkminnen. https://www.isof.se/arkiv-och-insamling/digitala-arkivtjanster/sveriges-medeltida-personnamn---fornamnsregister-abbe-oxvidh. Läst 4 februari 2022. 
  11. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 24.
  12. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 139. Libris 525933.
  13. ^ ”Sök på namn – Hur många heter… ?”. Statistiska centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/namnsok/Search/?nameSearchInput=%C3%96jer. Läst 4 februari 2022. 
  14. ^ ”mrkoll.se”. Nusvar AB. https://mrkoll.se/. Läst 4 februari 2022. 
  15. ^ ”hitta.se”. Hittapunktse AB. https://www.hitta.se/. Läst 4 februari 2022. 
  16. ^ ”Sök på namn – Hur många heter… ?”. Statistiska centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/namnsok/Search/?nameSearchInput=%C3%96jer. Läst 25 mars 2022. 

Media som används på denna webbplats

U 797, Nyby.png

The runestone U 797. The inscription reads §P + yar + yk + kari + litu + akua ... ...s... ...(u)(s)-(e)(k)-(l) + faþur sen

§Q + yar + yk + kari + litu + akua ... ...s... ... (u)(s)-(e)(k)-(l) + faþur sen. In English "§P Eyjarr(?) and Kári had ... cut ... ... their father. §Q Varr(?) and Kári had ... cut ... ... Ósníkinn(?), their father."
Styrstads kyrka Runestone Og154.jpg
Författare/Upphovsman: Håkan Svensson (Xauxa), Licens: CC BY 2.5
Styrstads kyrka /Styrstad church. Runestone Ög 154. Sweden.