Ålandsfrågan

Ålandsfrågan var en politisk konflikt mellan Sverige och Finland om vem som skulle ha kontroll över Åland. Sverige ville att ögruppen skulle tillhöra Sverige, medan Finland hävdade att Åland var en del av det finländska territoriet.

Konflikten löstes genom Ålandsmodellen, som ofta lyfts fram som ett exempel på hur länder kan lösa tvister utan våld.

Bakgrund (före 1900)

Ålandsfrågan började år 1809, när Sverige förlorade Åland till Ryssland i Freden i Fredrikshamn.[1]

Eftersom Åland ligger nära Stockholm och har ett strategiskt läge i Östersjön, ville Sverige försäkra sig om att området inte skulle användas för militära syften.

Efter Krimkriget enades Storbritannien, Frankrike och Ryssland i Parisfreden (1856) om Ålandsservitutet.[2] Där fastslogs att Åland inte fick befästas. Ögruppen förblev därför obefäst resten av 1800-talet.

Upptakten till konflikten (1900–1913)

I början av 1900-talet förändrades maktbalansen i Östersjön:

  • Ryssland förlorade nästan hela sin Östersjöflotta i Rysk-japanska kriget 1905.
  • Sverige och Norge upplöste sin union samma år.

Ryssland kände sig militärt försvagat och ville bygga nya befästningar på Åland, vilket stred mot Ålandsservitutet.

Den ryske utrikesministern Aleksandr Izvolskij försökte få servitutet upphävt. Han förhandlade med Tyskland och Sverige, vilket ledde fram till Östersjöavtalet 1908. Avtalet undertecknades av Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland, och bekräftade att Åland fortfarande inte fick befästas.[3]

Första världskriget och Åland (1914–1916)

När första världskriget bröt ut 1914 förändrades situationen. Ententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) misstänkte att Tyskland ville erövra Åland. Ryssland fick därför tillstånd att befästa ögruppen – trots Ålandsservitutet.

I januari 1915 meddelade Ryssland den svenske utrikesministern Knut Agathon Wallenberg om byggarbetet. Det blev offentligt först 17 maj 1916, när Gustaf Steffen tog upp frågan i andra kammaren.

Revolution, inbördeskrig och ingripanden (1917–1918)

Under ryska revolutionen 1917 förlorade ryska trupper disciplinen. Samtidigt växte stödet för att Åland skulle återförenas med Sverige. I augusti bildades Ålandsrörelsen.

Den 27 januari 1918, dagen efter att finska inbördeskriget brutit ut, reste en delegation till Stockholm med 7 097 namnunderskrifter.[4] Siffran har senare ifrågasatts av Gyrid Högman i en avhandling från 1981.[5]

Den 13 februari anlände svenska fartyg till Åland för att evakuera civilbefolkningen. Den 23 februari landsteg en svensk militär styrka. Den 5 mars anlände tyska trupper. Sverige avbröt då sin insats, men krävde rivning av ryska befästningar.

Freden i Brest-Litovsk nämnde rivningar, vilket ledde till ett avtal den 30 december 1918 mellan Sverige, Finland och Tyskland.[6]

Samtidigt bildades Ålandskommittén i Helsingfors, som föreslog former för åländskt självstyre.[7]

Den diplomatiska krisen (1919–1920)

Efter kriget gjorde både Sverige och Finland anspråk på Åland. Sverige protesterade i november 1918 mot att befästningarna inte rivits. Finland svarade först i juni 1919 efter att ha blivit erkänt av bland andra Storbritannien och USA.

Sverige ville ta upp frågan på fredskonferensen i Paris.[8] En åländsk delegation med bland andra Julius Sundblom reste till London och Paris.

Den finska regeringen avslog den 11 juni Sveriges begäran om folkomröstning. Finland hänvisade till Ålands geografiska och historiska kopplingar till Finland.[9]

Sverige framhöll ålänningarnas rätt till självbestämmande och hänvisade till Freden i Fredrikshamn 1809.[10]

Frågan skickades till Nationernas förbund.[11] Samtidigt föreslog Finland självstyre för att bemöta påtryckningar.[7]

I maj 1920 reste en delegation från det så kallade "illegala landstinget" till Stockholm. De träffade kung Gustaf V och vädjade om återförening. Talet framfördes av Carl Björkman, men var skrivet av Erik Palmstierna.[12]

Kort därefter anlände Finlands statsminister Rafael Erich till Åland med den nya självstyrelselagen. Flera åländska ledare vägrade ta emot lagen och fängslades.

Internationellt avgörande (1920–1921)

I september 1920 tillsattes en juristkommission. Den slog fast att frågan var internationell, vilket Finland protesterade mot.[10]

Tre rapportörer utsågs av Nationernas förbund. De reste till Paris, Stockholm och Åland. Där intervjuade de bland andra Carl Enckell, Palmstierna och representanter för Ålandskommittén och Ålandsrörelsen.[13][12][14]

Efterspel och senare utveckling

År 1930 lade Sverige och Finland fram Stockholmsplanen, som föreslog att Ålandskonventionen skulle upphävas och att ögruppen skulle kunna befästas. Planen innehöll även idéer om gemensamt försvar.

Sovjetunionen motsatte sig dock planen, som därför lades ned.[15]

Se även

Referenser

  1. ^ ”Riksarkivet om Ålandsfrågan”. https://riksarkivet.se/alandsfragan. Läst 3 juli 2017. 
  2. ^ ”Ålandsservitutet”. Arkiverad från originalet den 21 september 2017. https://web.archive.org/web/20170921194101/https://www.lagtinget.ax/sites/www.lagtinget.ax/files/internationella_avtal_1856-1992.pdf. Läst 3 juli 2017. 
  3. ^ Sammanfattning om Ålandsfrågan, svenska Hemliga Utskottet maj 1916
  4. ^ Eriksson, Johannes (1961). Ålandsfrågan 1917–1921: minnen och upplevelser. sid. 25 
  5. ^ Ålänningar och Ålandsfrågan – Gyrid Högman, 1981
  6. ^ Rystad, Göran. Ålandsbefästningarnas demolering och kampen om Åland 1918–1919. Läst 18 augusti 1990 
  7. ^ [a b] ”Ålandskommitténs verksamhetsberättelse 1918–1922”. https://www.slideshare.net/amazingmaz/landskommittns-verksamhet. Läst 10 april 1923. 
  8. ^ Norman, Torbjörn. Drömmen om Fennoskandia. Läst 18 augusti 1990 
  9. ^ Carl Grimberg. ”698 (Svenska folkets underbara öden / IX...)”. https://runeberg.org/sfubon/9/0700.html. Läst 22 juli 2023. 
  10. ^ [a b] Carl Grimberg. ”699 (Svenska folkets underbara öden / IX...)”. https://runeberg.org/sfubon/9/0701.html. Läst 22 juli 2023. 
  11. ^ Skogsjö, Håkan (1996). Tre ålänningar i Paris 
  12. ^ [a b] Palmstierna, Erik (1954). Dagjämning 
  13. ^ Enckell, Carl (1956). Politiska minnen. 2 
  14. ^ Ragnar Numelins berättelse från rapportörernas resa, Bilaga XI i Ålandskommitténs arkiv
  15. ^ Nationalencyklopedin. Bd 20. Höganäs: Bra böcker. 1996. sid. 337. ISBN 91-7024-619-X 

Externa länkar