Ådalshändelserna

Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2018-08) Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.

Ådalshändelserna
Demonstrationståget strax före ankomsten till Lunde.
Plats	Ådalen, Västernorrlands län, Sverige
Datum	14 maj 1931
Koordinater	62°52′53″N 17°52′21″Ö / 62.8813°N 17.8724°Ö / 62.8813; 17.8724
Karaktär	Kravaller
Part I	Demonstrerande arbetare
Part II	Strejkbrytare
Part III	Svensk militär
Ledare III	Kapten Nils Mesterton
Döda	4 demonstranter och 1 åskådare

Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen, Ådalen (19)31, kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Händelsen delade Sverige i två läger om vems skuld det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar.^[1] Händelserna blev centrala för den svenska arbetarrörelsen och anses vara en bidragande orsak till att socialdemokraterna vann valet 1932,^[2] vilket blev början på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Under den stora depressionen, utlöst av börskraschen 1929, drabbades folket i Ådalen av en enorm arbetslöshet med nöd och hunger: i vissa av Ådalens skogsdistrikt var arbetslösheten 80-85 procent. Av dem som hade arbete hade nästan alla drabbats av lönesänkningar, så stora att det var svårt att klara uppehället.

^[3] Med undantag av Arbetslöshetskommissionen fanns heller inget arbetslöshetsunderstöd vid den här tiden, och då med en lön på existensminimum, under lägsta grovarbetarlön, på en ort långt hemifrån. Det politiska engagemanget i Ådalen var stort, med möten för föredrag och diskussioner och de olika arbetarpartierna hade drygt 84 procent av rösterna.

Sommaren 1930 utbröt en konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland där arbetsledningen meddelat att de gällande avtalslönerna skulle sänkas ytterligare med 4 öre i timmen, från 1 kr och 18 öre till 1 kr och 14 öre i timmen. Dessutom skulle andra arbetsvillkor försämras. Arbetarna protesterade men utan resultat. I början av oktober 1930 enades man och gick ut i strejk. Konflikten förvärrades sedan av att bolaget plockade in strejkbrytare från en särskild organisation som redarföreningen finansierade. Den ansvarade för att rekrytera strejkbrytare och transportera dem i organiserad trafik.^[3] Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen kontrollerades av släkten Versteegh. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få levererat vad man trots lågkonjunkturen lyckats sälja. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gérard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, förutom professionella strejkbrytare bland annat studenter.

Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors varefter man tågade till Sandviken. Vid massafabriken, som ägdes av Graningeverken, var strejkbrytarna sysselsatta med lastning av ett fartyg. På grund av en obevakad grind kunde demonstranter ta sig in på det avstängda fabriksområdet och ta sig ombord på ångaren "Milos" där sex av sextiotalet strejkbrytare befann sig. Två av dessa flydde, men resterande fyra blev funna i lastrummet och misshandlades. Efter att en av de närvarande poliserna bett en ledande kommunist att sätta stopp för situationen såg han till att de lyftes upp ur lastrummet i en kran och sedan ställde han sig framför de fyra. Samma person arrangerade sedan att strejkbrytarna fördes till Kramfors där de visades upp och förhördes på en makadamhög. Efter att de lovat att lämna området skickades de till en läkare och sedan tillbaka till Lunde för att hämta sina tillhörigheter. Väl i Lunde ändrade de sig, och deras eskort (samma person som avbrutit misshandeln på Milos) hotades med en revolver. Samtliga fyra stannade i Lunde.^[4]

Den polis, som beordrats till platsen, hade misslyckats med att hindra demonstrationen att nå strejkbrytarna. Samma kväll avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå garnison: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Sent på kvällen till den 14 maj, när soldaterna skulle lämna sitt tåg vid Sprängsviken, blev stämningen mycket konfrontativ när soldaterna tryckte sig igenom folkmassan som blockerade järnvägsstationen. Något senare fortsatte oroligheterna i Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. Vid denna tid fanns ingen statspolis som kunde förstärka den kommunala. Att ingripa utanför sin kommun var olagligt för polismän. Med anledning av Ådalshändelserna skapades senare en statspolis.

Torsdagen den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Närvarande var företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget avgick fanns ute på gården endast fanor tillhörande Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Utansjö, SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska arbetarekommunen i Utansjö. Orsaken uppges vara att de kommit för sent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant satte sig i rörelse.^{[källa behövs]} Man kan anta att om demonstrationståget avgått sedan överläggningarna slutförts, hade täten av tåget innehållit långt fler fanor. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman".^{[källa behövs]}

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig den militäre befälhavaren på platsen, kapten Nils Mesterton, se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan, något som varken undersökningskommissionen eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull som sökt hejda demonstranterna hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken kommenderade kapten Mesterton eld.^{[källa behövs]} Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då eldgivning. De fem dödade var: 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 18 år och Viktor Eriksson, 35 år. Eira Söderberg var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare när hon blev träffad av en rikoschett i underlivet.^[5] Utöver dessa sårades fem personer.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands fältjägarregemente och Norrlands artilleriregemente, vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede.^{[källa behövs]} Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. På vissa tidningars löpsedlar stod "Officerarna tryckte pistolerna i soldaternas huvud och kommenderade eld".^{[källa behövs]} Detta påstående stämde inte då alla soldaterna som deltog var stamanställda, dvs yrkesmilitärer.^[6] Styrkan bestod av värvade trupper, det vill säga befälselever med olika befattningar med mellan sex månader till två års militärtjänstgöring. ^[7]Trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han namnet Alespong) från Dynäs, blåste signalen "Eld upphör"^[4] och fick därmed militären att sluta skjuta. Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om brott för att "otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp", men att åtalet lades ner före rättegångsdatum.^[8]

Skotten i Ådalen - en annan berättelse

Syndikalister och kommunister tog efter Ådalshändelserna tydligt ståndpunkt mot den militära våldsutövningen medan det Socialdemokratiska partiet (SAP) och Landsorganisationen (LO) var splittrat i sina åsikter även om både LO och SAP tidigare tagit ställning mot strejken. Den myndighetskritiska falangen inom SAP leddes av den tidigare kommunistledaren Zeth Höglund och Social-Demokratens chefredaktör Arthur Engberg. Partiledningen med partiordförande Per Albin Hansson och före detta statsministern Rickard Sandler i spetsen ansåg däremot att strejkledarnas agerande gav dem ett direkt ansvar för händelserna.^[10] Till offrens begravning sände SAP Rickard Sandler (som själv var född i Ådalen) som sin officiella partirepresentant.

Den 15 maj bestämdes att militären skulle dras bort och arbetarna skulle sköta ordningen. Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav på kyrkogården vid Gudmundrå kyrka. På graven finns en stenplatta med dikten "Gravskrift" av Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

Regeringen (frisinnade Carl Gustaf Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen K. J. Stenström och landsfogden Sune Påhlman med vikarier - de ordinarie förmåddes senare att söka andra tjänster - samt tillsatte en undersökningskommission med representanter för olika meningsgrupper, Ådalskommissionen. Kommissionen bestod av justitierådet Arthur Lindhagen (ordförande), professor Östen Undén (före detta statsråd), advokat Eliel Löfgren (före detta statsråd), förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet Fritjof Ekman samt bruksdisponenten Karl Fredrik Göransson i Sandviken.

Kommissionen kom bland annat fram till att

"Det finns sålunda anledning att icke lägga en alltför tung ansvarsbörda på den militäre befälhavaren. Men även om detta beaktas, måste varje tänkande människa reagera mot att det som hände överhuvud skulle behöva inträffa. En kravall som i någon av rikets större städer säkerligen kunnat avvärjas med en relativt ringa polisstyrka utan andra skador än några krossår, föranledde i detta fall det ohyggliga resultatet av fem dödade och fem sårade. Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall, där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."

Ådalskommissionen avslutade sin framställning med en vädjan till statsmakterna, att i framtiden försöka förebygga liknande händelser genom att förbättra polisväsendet och i det längsta undvika militärt bistånd. Man anger också att vid tillställningar med större folksamlingar, bör ordningsmakten på förhand försöka kontakta de inblandade parterna för att på bästa sätt upprätthålla ordningen^[11].

Landshövding K. J. Stenström, landsfogde Sune Påhlman, kaptenerna Nils Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. Landshövdingen och landsfogden frikändes men förflyttades. Militärerna dömdes av krigsrätten men Krigshovrätten undanröjde domarna mot Mesterton och Beckman vilket fastställdes av Högsta domstolen. Furir Tapper fick tre dagars arrest medan sergeant Rask frikändes. För kravallerna i Sandviken åtalades och dömdes följande: Axel Nordström - senare riksdagsman för SKP - (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstration i Kramfors - två och ett halvt års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel - åtta månaders straffarbete), Gusten Forsman (deltagande i upplopp - fyra månaders straffarbete), J. E. Törnkvist (brott mot annans frihet - två månaders villkorligt).

Den 19 maj var det kravaller i Stockholm i samband med en kommunistisk manifestation. Bland banderollerna syntes bland annat "Ned med mördarregeringen". Kravallerna höll på till midnatt och slutade med fjorton anhållanden, däribland av Sven Linderot samt av två stycken exekutivrepresentanter från Kominterns (Kommunistiska Internationalen) exekutivkommitté,^{[källa behövs]} en tysk och en polack. Tio av de elva åtalade dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete. För olydigt skriveri om ådalshändelserna i vänsterpress utdömdes fängelsestraff mellan åtta och tre månader för sex personer.^[12] Inalles utdömdes 3 451 dagars straffarbete eller husarrest. 21 av dem gällde officerarna, 3 430 av dem gällde arbetarna.^[12]

Efter dödsskjutningarna i Ådalen 1931 har militär aldrig satts in vid liknande demonstrationer, något som förekommit tidigare - bland annat vid revolutionshändelserna i Stockholm 1848, Sundsvallsstrejken 1879, "Sandörevolten" 1907 (Även detta i Ådalen) samt Seskarö-upproret och oroligheterna i Stockholm, båda 1917. Ådalskommissionen kom fram till att det var olämpligt att använda sig av militär personal vid kravaller på grund av konsekvenserna. Förordningen som reglerade användningen av militär ändrades så att rätten att besluta fördes till Kunglig Majestät. Reglerna i 1864 års strafflag som gav möjlighet att sätta in militär behölls dock i stort sett oförändrade tills de avskaffades av 1969 års riksdag. Det fanns dock en bred parlamentarisk enighet om att inte använda militär för sådana uppgifter vilket möjligen kan förklara uppfattningen att det skulle ha stiftat särskilda så kallade Ådalslagar som skulle förbjudit användande av militär mot civila.^[13][14][15] Bland annat för att undvika att den lokala polisen skulle vara otillräcklig inrättades en statlig poliskår 1933.^[13]

Ådalshändelserna blev åter aktuella efter 11 september-attackerna och Göteborgskravallerna när man diskuterade militärt stöd i händelse av upplopp, katastrofer och terrorattacker.^[16] Regler infördes därför som hindrar militären att sättas in mot demonstrationer. Förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet från 2002 förbjuder i § 7 militär personal att sättas in vid händelser där man kan tvingas använda tvång eller våld mot enskilda.^[17] 2006 stiftade riksdagen lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning ger polisen rätt att kalla in Försvarsmakten som stöd för att bekämpa terroristbrott. Dock måste detta ske under polisiärt befäl och förarbetena hindrar att militär sätts in mot demonstrationer.^[18][19] Miljöpartiet och Vänsterpartiet såg en fara i att sammanblanda polisens och militärens roller eftersom det i praktiken är svårt att avgränsa vad som är en terroristhandling eller inte.^[20] Lagen har fått kritik eftersom det har hävdats att den kan tillåta att militär sätts in mot demonstrationer.^[21]

Tomas Ledin, som på faderns sida har förfäder i Ådalen (och tillbringade barndomssomrar där), skildrar i låten "Min farfar gick i tåget" på albumet Höga kusten (2013) Ådalshändelserna. Texten är baserad utifrån det han hört om händelserna av sin farfar, som arbetade på sågverk och gick i demonstrationståget.^[22]

Ungdomsromanen Blod i gruset (2019) av Mats Jonsson handlar också om händelserna. Jan Hammarlunds sång "Livet i Lunde" på albumet "Röda linjen" berättar händelserna.

I Bengt Ohlssons roman De dubbelt så bra (2018) beskrivs händelserna från strejkbrytarnas perspektiv.

• Brädgårdskravallerna 1931
• Klemensnäskravallerna 1932
• Marsoroligheterna 1848
• Separation av militärens och polisens roller

• Hadenius, Stig; Nilsson, Torbjörn; Åselius, Gunnar (1996). Sveriges historia: vad varje svensk bör veta. Stockholm: Bonnier Alba. Libris 7247694. ISBN 91-34-51784-7 
• Johansson, Roger (2001). Kampen om historien: Ådalen 1931 : sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 8382451. ISBN 91-89080-81-5 
• Johansson, Roger (2006). Ådalen 1931 - minuterna som blev historia : metodbok till en digital dokumentsamling. Lund: Studentlitteratur. Libris 10147750. ISBN 91-44-00213-0 
• Lindorm, Erik (1940). Gustav V och hans tid : 1928-1938 : en bokfilm. Ny svensk historia, 99-0172400-7. Stockholm. Libris 1526679 
• Nationalencyklopedin
• Nerman, Ture (1938). Svensk arbetarrörelse under hundra år. Stockholm: Tiden. Libris 8198555 
• Nordisk Familjebok (tredje upplagan)
• Norman, Birger (2010). Ådalen 31 : en berättelse ([Ny. utg.]). Stockholm: Murbruk. Libris 12023525. ISBN 978-91-979072-0-0 
• Nycop, Carl-Adam (1976). 75 år Sverige. Höganäs: Bra böcker. Libris 166405 
• Persson, Åke (2009). ”Skotten i Ådalen 1931 - fem arbetare dog av militärens kulor”. Allt om historia (5): sid. 44-46. 

• Aleflod, Ingvar (1966). Ådalskravallerna : uppsats framlad vid docent Villius proseminarium för två betyg i historia höstterminen 1966. [Lund]. Libris 12477565 
• Andersson, Gunnar (1991). Ådalshändelserna : minnesskrift vid 60-årsminnet 1991. [Söderhamn]: [G. Andersson]. Libris 1703027 
• Bengtsson, Nils (1931). Arbetarungdomen och Ådalsmorden. Stockholm: Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Libris 1351470 
• Berättelse. Stockholm: Nord. bokh. 1931. Libris 1351713 
• Björklund, Carl Johan (1931). Fem mord : data och fakta om arbetarmorden i Ådalen. Stockholm: Brand. Libris 1351920 
• Björklund, Carl Johan (1932). Ned med vapnen! : till minne av de i Ådalen mördade 5 arbetarna : föredraget åtalat och dömt av Örebros rådhusrätt. Stockholm: Brand. Libris 2565604 
• Dahlgren, Bertil (1968). Skotten i Ådalen. Orienteringsserien (1966), 99-1597161-3. Stockholm: Liber. Libris 1562915 
• Engcrantz, Iwan (1933). Ådalen, Klemensnäs, Sandarne. Stockholm: Centrala amnestikomm. Libris 9751361 
• Engdahl, Per (1931). Ådalen : de sociala inbördesstridernas första blodsdrama. Dagsfrågor ur nysvensk synpunkt. Uppsala. Libris 1353579 
• Groop, Erik (1972). P.A. Hansson och Ådalskravallerna 1931. Umeå: Umeå universitet, Historievetenskapliga institutionen. Libris 10211737 
• Johansson, Roger (2012). ”Åtalsraseri - än en gång!”. Faror för staten av svåraste slag : politiska fångar på Långholmen 1880-1950 (Stockholm): sid. 180-193.  Libris 12731984
• Lager, Fritiof (1969). Ådalen 1931 (2. uppl). Stockholm: Arbetarkultur. Libris 665955 
• Minnesalbum över Ådalshändelserna i maj 1931. Hudiksvall: Hudiksvalls Nyheter. 1931. Libris 8218915 
• Nordin, Frid (1931). Ådalen : arbetarmorden i Lunde i ord och bild. Stockholm: Federativ. Libris 1349836 
• Nordkvist, Walter; Nordkvist Sigfrid (1975). Skotten i Lunde 14 maj 1931. Umeå: Umeå universitet, Historievetenskapliga institutionen. Libris 10211730 
• Nya Norrland - minnesnummer : så minns vi Ådalen-31. [Härnösand: Tidnings AB Nya Norrland/Dagbladet]. 1981. Libris 10228863 
• Näslund, Lisbeth (1981). Ådalen 1931 : händelserna i bilder och dokument : vägledning till Riksarkivets utställning 1981. Stockholm: Riksarkivet. Libris 10195343 
• Olsen, Bengt; Clarhäll Lenny (1984). Studie av Lenny Clarhälls skulptur över händelserna i Ådalen den 14 maj 1931 : proseminarieuppsats. Stockholm: ABF. Libris 10475230 
• Olsson, Arvid (1931). Ådalstragedin : tre års mondism - fem arbetarmord. Stockholm: Sverges kommunistiska parti. Libris 1350310 
• Olsson, Knut (1981). Morden i Ådalen, glöm dem aldrig!. Göteborg: Fram. Libris 7646125. ISBN 91-7510-042-8 
• Svensson, Kristian (2001). Kravaller och steriliseringar : vem har fått skriva vänsterns historia?. Malmö: Skrivareförl. Libris 8380662. ISBN 91-86794-08-6 
• Tengberg, Eric (1957). Ådalskravallerna i press- och riksdagsdebatt : en opinionsundersökning. Lund: Gleerup. Libris 8074739 
• Wretling, Arvid (1931). Arbetarmorden i Ådalen (1.-5. tusendet). Stockholm: Arbetarkultur. Libris 1365660 
• Arvidsson Hans, red (1981). Ådalen : glöm dem aldrig. Stockholm: Arbetarkultur. Libris 7590083. ISBN 91-7014-132-0 
• Åkerlund, Eric (1980). Ådalen 31. Stockholm: Brevskolan. Libris 7430166. ISBN 91-574-0375-9 
• Östberg, Konrad (1931). Ådalshändelserna 1931 i ord och bild. Stockholm: Tiden. Libris 1366076 

• Ingelstam, Bengt (1998). Unga flickors dagbok. Skellefteå: Ord & visor. Libris 8381931. ISBN 9188674681 
• Jonsson, Mats (2019). Blod i gruset. Stockholm: Alfabeta. Libris 8k82v7b86nwt8tq7. ISBN 9789150120875 
• Norman, Birger (1971). Sol, vad vill du mig? : drama i tre akter  : en pjäs om Ådalshändelserna 1931. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 10125 
• Ohlsson, Bengt (2018). De dubbelt så bra : roman. [Stockholm]: Albert Bonniers förlag. Libris 22597472. ISBN 9789100174095