Älvdalens porfyrverk

Denna artikel behandlar Gamla porfyrverket i Älvdalen. För Nya Porfyrverket, se Älvdalens Nya Porfyrverk

Älvdalens porfyrverk, numera benämnt Gamla porfyrverket, var en stenindustri vid byn Näset i Älvdalens kommun.

Kyrkoherden i Älvdalens församling 1715–44 Eric Näsman rapporterade 1730 om ”en bergart med röda fläckar isprängd, liknande Jaspis”. Bergskollegium lät med anledning därav företa undersökningar 1731. Den beskrevs 1739 som: "... den rödacktiga hårda marmoren med hvitletta korn eller gryn insprengd kallas Porphyr, warande den så hård at knapt något jern därpå biter." Carl von Linné omnämnde dalaporfyren i sin Dalaresa 1734. Porfyren uppmärksammades också av mineralogen Daniel Tilas 1742 och den finns också omtalad i Axel Fredrik Cronstedts Mineralhistoria över Wästmanland och Dalarne, utgiven 1750.

Mot bakgrund av en svår hungersnöd i trakten tog riksrådet Nils Adam Bielke 1785 initiativ till en porfyrbaserad stenidustri och ett bolag bildades. År 1787 slipades i Eskilstuna en urna i porfyr från Rännåsen, som lämnades över till Gustav III. År 1788 bildades det Bergskollegium underställda Aktiebolaget Elfdalens Porphyrverk och Erik Hagström blev styresman och fick i uppdrag att konstruera och bygga ett porfyrverk. Året därpå var huvudbyggnaden uppförd och fabriken i drift.

Erik Hagström begärde avsked 1811, varefter verket förföll. Det inköptes 1818, efter det att det hamnat i ekonomiska svårigheter, av dåvarande kronprinsen Karl Johan. Kungahuset blev också en stor kund med beställningar av bordsskivor, praktvaser och spisinramningar. Det gav den fattiga befolkningen i socknen en behövlig arbetsförtjänst. Porfyrbrott fanns bland annat i Blyberget, Klittan, Dysberget, Brunsberget, Rännåsarna och Norderåsen samt vid Åsen, där det bröts röd garbergsgranit. I älven och vid dess stränder bröts i synnerhet den gröna porfyren.

På fabriksområdet vid byn Näset norr om Älvdalen fanns vid sekelskiftet 1700/1800 25 byggnader: vattendrivna kvarnar, hackstugor, smedjor och flera bostadshus. den största var slipverket i fyra våningar. I början av 1800-talet var 75 personer anställda vid porfyrverket. Arbetet var tidsödande: att såga upp ett 60 centimeter tjockt block till bordsskivor kunde ta upp till ett år. En cýlindrisk smörask med lock krävde sex tolvtimmars arbetspass. Den dominerande delen av försäljningen var praktpjäser till det svenska kungahuset,

Porfyrverket såldes av Oscar I 1857 till affärsmannen Gideon Arborelius (död 1866). Det ödelades 1867 av en eldsvåda, i vilken tre av de fyra sliphusen brann ned, och verket lades slutligen ned 1885. Maskiner, som inte hade förstörts, köptes in av andra företagare. År 1897 startade Frost Anders Andersson Älvdalens Nya Porfyrverk i Västäng i Älvdalen med inköpt utrustning från Gamla Porfyrverket.

Monumentalverk i urval

• Gravvården för Carl von Linné i Uppsala domkyrka
• Piedestalen till Gustav III:s staty i Stockholm, omkring 1808, i brunröd blybergsporfyr
• Vas i parken till Sommarpalatset i Sankt Petersburg i Ryssland, 1838
• Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan i Stockholm, 1856, gjord i blekröd garbergsgranit
• Rosendalsvasen utanför Rosendals slott i Stockholm, 1825, gjord i röd garbergsgranit

Bibliografi

• Wingborg, Olle (1993). Litteratur om Älvdalens profyrverk. Växjö. Libris 19439374 

Källor

• Mona Larsson: Älvdalsporfyr, den svenska diamanten i Svenska Turistföreningens årsskrift 1989
• Elfdalens porfyrverk i Nordisk familjebok (första upplagan, 1881)
• Informationstavla på platsen, avbildad på www.happyalvdalen.se
• ”Gamla Porfyrverket”. Älvdalens kommun. Arkiverad från originalet den 13 november 2016. https://web.archive.org/web/20161113032400/http://www.alvdalen.se/sv/Kultur-och-fritid/Museer-och-sevardheter/Porfyr_Hagstrommuseet/Porfyrmuseet/Gammla-Porfyrverket/. Läst 11 november 2016.