Jöns Bengtsson (Oxenstierna)

Denna artikel handlar om den svenske ärkebiskopen och riksföreståndaren under 1400-talet. För hans farfar med samma namn, se Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.ä.
Ärkebiskop
Jöns Bengtsson (Oxenstierna)
John Benson (Oxenstierna) Regent of Sweden seal 1879.jpg
Ärkebiskop Jöns sigill.
KyrkaRomersk-katolska kyrkan
StiftUppsala stift
Period30 juni 1448–15 december 1467
FöreträdareNils Ragvaldsson
EfterträdareTord Pedersson
Akademisk titelmagister artium 1437
Född1417
Död15 december 1467
Jöns Bengtsson (Oxenstierna)
RegeringstidMars–23 juni 1457 (samregent med Erik Axelsson)
FöreträdareKarl Knutsson (kung av Sverige)
EfterträdareKristian I (kung av Sverige)
Regeringstid11 augusti 1465–18 oktober 1466
(1 år och 68 dagar)
FöreträdareKettil Karlsson
EfterträdareErik Axelsson
FarBengt Jönsson
MorKristina Kristiernsdotter
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Av Jöns Bengtsson skrivet brev på pergament, daterat Vadstena 26 februari 1455 angående byte av jord mellan kronan och biskopsbordet i Strängnäs.

Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.y., latin: Johannes Benedicti de Salista, född omkring 1417, död den 15 december 1467 på Öland,[1] var en svensk präst och statsman. Han var ärkebiskop av Uppsala stift från 1448 till sin död 1467, samt Sveriges riksföreståndare 1457 och 1465–1466.

Biografi

Jöns Bengtsson föddes omkring 1417 som son till Bengt Jönsson (Oxenstierna) och Kristina Kristiernsdotter (Vasa), drotsen Krister Nilsson (Vasa):s dotter. Bland hans syskon märks bröderna David och Kristiern, vilka bland annat deltog i 1464 års resning mot kung Kristian I.[2] Jöns Bengtsson studerade vid Leipzigs universitet och blev magister artium år 1437.

Ämbetsgärning

Jöns Bengtsson Oxenstierna var en högt begåvad och enligt uppgift ärelysten man. Han utnämndes till domprost i Uppsala stift år 1439. Under mitten av 1440-talet tros han ha lämnat Sverige under några år för att fortsätta sina akademiska studier inom kanonisk rätt och omnämns som rektor och decretorum baccalaureus vid Leipzigs universitet sommarterminen 1445.[3] Den 30 juni 1448 vigdes Bengtsson till ärkebiskop i Uppsala domkyrka, sedan företrädaren Nils Ragvaldsson (Nicolaus Ragvaldi) avlidit den 17 februari samma år. Två dagar senare, 2 juli, krönte han i sin egenskap av ärkebiskop, Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) till svensk drottning. Hennes make, Karl Knutsson (Bonde) hade krönts till svensk kung den 29 juni.[4] Från 1457 kallade han sig Sveciae primas, för att markera sina kyrkliga och världsliga strävanden.

Jöns Bengtssons släkt stod i opposition mot Karl Knutsson och motsättningarna mellan monarken och Jöns Bengtsson och dennes släkt fördjupades allteftersom kungen ansågs vara för självsvåldig i kyrkliga frågor. År 1457 utbröt öppet uppror och Karl Knutsson (Bonde) flydde till Danzig (Gdansk). Jöns Bengtsson och Erik Axelsson blev riksföreståndare efter upproret. Den danske kung Kristian I kallades till Sverige och mottogs som svensk kung. Kristian I drev en hård skattepolitik, som drabbade allmänheten hårt. Jöns Bengtsson efterskänkte skatten för vissa Upplandsbönder, vilket medförde att han arresterades och fördes till Danmark i fångenskap. Jöns Bengtssons frände biskop Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig i spetsen för en resning mot Kristian I, vilken bland annat resulterade i slaget vid Haraker den 17 april 1464. Karl Knutsson (Bonde) återkallades. Efter privata underhandlingar släpptes Jöns Bengtsson av danskarna.

Jöns Bengtsson blev på nytt unionspartiets ledare. Karl Knutsson (Bonde) tvingades 1465 åter att avgå och Jöns Bengtsson och Kettil Karlsson styrde landet. Efter Kettil Karlssons död styrde Jöns Bengtsson landet själv. Han måste dock snart vika för rådets nye riksföreståndare Erik Axelsson (Tott). År 1467 blev Karl Knutsson (Bonde) kung för tredje gången. Därpå flydde Jöns Bengtsson till Öland där han dog. Vid det efterföljande valet av ny ärkebiskop var Jakob Ulvsson påvens favoritkandidat, men på grund av kung Karl Knutssons misstänksamhet mot ämbetets utövare, påverkades domkapitlet av kungen till att utse Tord Pedersson Bonde till ärkebiskop. Tord Pedersson Bonde avled emellertid i mars 1470 och Jakob Ulvsson kunde tillträda tjänsten omedelbart.

Förläningar

Sedan Jöns Bengtsson sent omsider hyllat Karl Knutsson (Bonde) som svensk kung erhöll han i förläning Norunda samt Olands härader i Uppland [5].

Se även

  • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) d.ä. (död 1399) (farfar)

Källor

  1. ^ Åsbrink, Gustav & Westman, Knut B., Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1935. Sidan 154
  2. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson – en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 343 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772
  3. ^ Universitätsarchiv Leipzig: Rektoren der Universität Leipzig Arkiverad 20 januari 2016 hämtat från the Wayback Machine.. Cachad version från 12 oktober 2015.
  4. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson – en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 161 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772
  5. ^ Harrison, Dick, Karl Knutsson – en biografi, Historiska Media, Lund 2002. Sidan 163 ISBN 91-89442-58-X; LIBRIS-id 8693772

Externa länkar

Ärkebiskopar av Uppsala stift
Ärkebiskopar under påven i Rom
(1164–1557)		Vapen för ärkebiskopen av Uppsala
Ärkebiskopar i Svenska kyrkan
(1531–)
Laurentius Petri Nericius · Laurentius Petri Gothus · Andreas Laurentii Björnram · Abraham Angermannus · Nicolaus Olai Bothniensis · Olaus Martini · Petrus Kenicius · Laurentius Paulinus Gothus · Johannes Canuti Lenaeus · Laurentius Stigzelius · Johannes Baazius den yngre · Olof Svebilius · Erik Benzelius den äldre · Haquin Spegel · Mattias Steuchius · Johannes Steuchius · Erik Benzelius den yngre · Jacob Benzelius · Henric Benzelius · Samuel Troilius · Magnus Beronius · Carl Fredrik Mennander · Uno von Troil · Jacob Axelsson Lindblom · Carl von Rosenstein · Johan Olof Wallin · Carl Fredrik af Wingård · Hans Olof Holmström · Henrik Reuterdahl · Anton Niklas Sundberg · Johan August Ekman · Nathan Söderblom · Erling Eidem · Yngve Brilioth · Gunnar Hultgren · Ruben Josefson · Olof Sundby · Bertil Werkström · Gunnar Weman · K.G. Hammar · Anders Wejryd · Antje Jackelén · Martin Modéus
Anmärkningar om katolska titulärärkebiskopar i exil i Rom under reformationen: 1 = 1533–1544; 2 = 1544–1557
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Luth-Uppsala-Arms.png
Sveriges ärkebiskopsvapnet .
Pergamentbrev, Nordisk familjebok.jpg
Förminskad faksimile av svenska rådets (ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna m. fl.) brev på pergament, daterat Vadstena 26 febr. 1455, ang. byte av jord mellan kronan och biskopsbordet i Strängnäs. Sveriges rikes insegel vidhänger.
(Efter originalet i Riksarkivet)
John Benson (Oxenstierna) Regent of Sweden seal 1879.jpg
Great seal of Swedish regent Archbishop Jöns Bengsston Oxenstierna (died 1467), as released by image scanner Ristesson