Tunnbindaregatan 14 i Norrköping, oktober 2005.
Tunnbindaregatan 14 i Norrköping, oktober 2005. Fotograferad av Harri Blomberg. Einar Gustafssons bostad på Tunnbindaregatan 14 i Norrköping, var den finländske författaren Pentti Saarikoskis hem under de oroliga krigsåren i Finland. Under krigsåren flyttade familjen Saarikoski, utom fadern som hade krigstjänst, ofta. Man bodde också tidvis i Sverige, första gången åren 1939-1940 hos en släkting till Simo Saarikoski, konditorn på Wahlbecks konditori på Norra Kungsgatan 5 i Norrköping vid namn Einar Gustafsson. Denne hade gift in sig i Pentti Saarikoskis släkt genom att äkta Hanna Lagerlund. Hon dog redan i november 1930 och var alltså inte vid liv då Saarikoskis familj bodde hos hennes make på Tunnbindaregatan 14. Sammanlagt var man tre till fyra gånger i Sverige. På hösten 1944 återkom familjen för sista gången till Sverige och Pentti började i Berzeliusskolan på Plankgatan 18-20 i Norrköping. Alice Bohlin var hans lärarinna. Somrarna i Östergötland bodde man i Smedstugan vid Bråvikens strand i Säter, utanför Kvarsebo. Till Säters brygga gick det reguljär båttrafik från Norrköping under krigsåren. Båten Barbro med kapten Jacob Malm som ägare gick sicksack över Bråviken och då Barbro kom från stan klockan halv fem på sommareftermiddagen brukade syskonen Saarikoski stå på bryggan med stor förväntan, ty konditor Gustafsson brukade skicka godsaker till dem, som han hade bakat under dagen. År 1945 var familjen Saarikoski tillbaka i Finland. I Pentti Saarikoskis kvarlämnade dagboksanteckningar och i en intervjubok av Hannu Salama med namnet Pentti Saarikoski framgår det att åren i Norrköping var betydelsefulla och så länge konditorn Gustafsson levde besökte han Norrköping, bl.a. i juli 1954 på väg till Finland efter en resa i Sydeuropa. I Salamas bok frågar Salama Saarikoski om när dennes medvetande kom till och Saarikoski svarar:
”Jag har inte undersökt när det här hände, det var på den där evakueringstiden då mamma och jag for runt omkring i Finland och lite i Sverige med, hela gänget. Det minns man inte mycket av… Sverige vet jag om, eftersom vi bara var i Norrköping och där utanför på nån ö i havet, men också dom minnena är mycket obestämda. Jag har aldrig haft nån barndomsbygd som man när man blir äldre och kommer upp i medveten ålder skulle häftat vid barndomsminnen, dom har blivit mycket obestämbara och börjar egentligen först när jag som sjuåring började skolan i Norrköping… Helsingforsupplevelserna är pubertetsålderns upplevelser och dom vyerna är ju inte så starka att dom skulle komma fram i drömmen. Men första barndomslandskapet, det är Norrköping, ser lite som Tammerfors, en fors och textilindustri… Men på sitt sätt utan rökfång och konservativ vilket man inte kan säga om Tammerfors… Norrköping är en mycket konservativ, typisk svensk wienerbrödstad… Och på sitt sätt var jag ju också där för att äta wienerbröd, eftersom släktingen vi vistades hos var konditor, hade gått i skola hos Fazers. Wienerbröden var goda, chokladen man drack på eftermiddan god...”Mer information om licensen för bilden finns här. Senaste uppdateringen: Mon, 08 Jul 2024 22:16:26 GMT